# ID: svediakorp-gov437669
# author: Prodi (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-07-01
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,299
# sentences: 86
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(IT) Herr talman, herr premiärminister, ärade ledamöter!
Det är dags att göra halvårsbokslut under ett år fyllt av ambitiösa projekt och lidelsefulla debatter om Europas beskaffenhet och framtida öde.
Jag vill först och främst varmt gratulera premiärminister Simitis och alla dem som har arbetat tillsammans med honom för att nå nya politiska och institutionella mål.
Jag skulle vilja koncentrera mig på fyra av dessa mål: avslutandet av konventets arbete, reformeringen av kommissionen, de betydande framstegen när det gäller att genomföra agendan från Tammerfors och de nya reglerna för de europeiska politiska partierna.
Innan jag går in på dessa frågor i detalj måste jag emellertid erinra om några andra viktiga tilldragelser under de senaste sex månaderna: slutförandet av medlemskapsförhandlingarna - en exceptionell händelse, som premiärminister Simitis redan har nämnt - och hanteringen av den besvärliga interna och internationella situationen i samband med kriget i Irak.
Reformeringen av vår gemensamma jordbrukspolitik, som blev pricken över i för det här halvåret i förra veckan, förtjänar att nämnas särskilt.
En av förutsättningarna för denna framgång var yttrandet från parlamentets utskott för jordbruk och landsbygdens utveckling, under ledning av Daul, som jag verkligen tackar för det arbete han har lagt ned.
Trots att frågan är mycket svår och komplex lyckades utskottet avge sitt yttrande i tid, så att förhandlingarna kunde slutföras.
Detta visar verkligen på någonting nytt, för frikopplingen av gemenskapens stöd från produktionen, om än bara delvis, försvaret av territoriet och miljön och åtgärderna för livsmedelssäkerhet innebär en riktig revolution för vår jordbrukspolitik.
Nu har vi äntligen en solid grund för att ge oss in i förhandlingar med Världshandelsorganisationen, och jag förväntar mig att våra internationella partner - som kommer med så många predikningar - skall matcha vårt engagemang genom att dra sitt strå till stacken, för de måste också hjälpa till.
Under det senaste halvåret har det grekiska ordförandeskapet styrt skutan med fast hand, också under de svåraste stormarna, med den intelligens och den lyhördhet som har kännetecknat det grekiska folket sedan vår civilisation föddes.
När det gäller den första punkten som jag vill ta upp har den första hälften av året på det interna planet dominerats av konventets arbete, som praktiskt taget - om än inte helt - avslutades vid rådets möte i Thessaloniki.
Vi har funnit en metod som har fungerat och som vi kan använda för att ändra i vår konstitution när den behöver utvecklas och anpassas till de ständigt nya omständigheter framtiden kommer att bjuda på.
När det gäller förslaget till konstitution i sig ser kommissionen, som ni vet, både positiva och negativa bitar: öppenheten i unionen kommer säkerligen att öka, tack vare att lagstiftningsinstrumenten förenklas och reduceras och att kompetensfördelningen mellan de olika institutionerna blir bättre.
Vår demokratiska legitimitet kommer att öka tack vare att medbeslutandeförfarandet utökas till att omfatta nästan samtliga fall.
Detta är någonting ytterst viktigt för parlamentet.
Också utrymmet för att vi skall kunna göra vår röst hörd i världen ökar, i och med att vi får en utrikesminister för hela unionen, en enda juridisk person samt nya regler för utrikespolitiken, den gemensamma säkerheten och försvaret.
Slutligen omfattar konstitutionstexten nu också stadgan för de grundläggande rättigheterna som ett värn för alla europeiska medborgares rättigheter.
Detta är ljuspunkterna, och de är verkligen viktiga.
Det återstår dock fortfarande några moln på de punkter där kompromisserna inte är så ambitiösa som de borde ha varit.
Konstitutionsförslaget innebär visserligen att majoritetsbesluten utökas, men det räcker verkligen inte.
Den föreslagna lösningen riskerar på många punkter att lamslå en union med 25 eller 30 medlemmar.
På institutionsnivå kommer det dessutom att bli svårt att få medborgarna att acceptera att bara hälften av kommissionsledamöterna har rösträtt i kommissionen, åtminstone i det här komplicerade skedet av vårt institutionella liv.
Det kommer också att bli svårt att förklara det inbördes förhållandet mellan rådsordförandens nya skepnad och kommissionens ordförande.
Rollerna riskerar att överlappa varandra.
Även om det har skett några framsteg i fråga om ekonomiskt styre måste vi sedan absolut skapa ett organ som företräder euron utåt: utan ett sådant är euron klart ömtåligare och vår ekonomi mer utsatt.
Det här är inga tekniska frågor utan problem som tvingar oss att fatta mod för att komma över dagens bekymmer och rädslor, och blicka framåt.
Vi måste inse att om vi inte tar ett kliv framåt nu kommer Europa om trettio eller fyrtio år inte längre att ha något inflytande över det internationella spelet.
Överlag utgör dock konventets förslag en bra grund - och det är en allmän synpunkt som jag instämmer i - för regeringskonferensen som skall fälla det slutliga avgörandet.
Kommissionen kommer att göra sitt för att förbättra det, till att börja med genom det yttrande som vi skall offentliggöra i september, alltså innan regeringskonferensen öppnas.
Nu kommer jag till den andra punkten: reformeringen av kommissionen och tjänsteföreskrifterna.
Vi närmar oss det sista året av kommissionens mandatperiod.
När jag tog på mig det här uppdraget satte jag upp reformeringen av kommissionen som en av mina prioriterade frågor, och jag påminner om att vitboken kom redan i mars 2000.
En grundläggande beståndsdel i denna process var översynen av EU-tjänstemännens tjänsteföreskrifter.
Också i detta fall måste jag ge det grekiska ordförandeskapet min erkänsla för att ha gett förhandlingarna ny fart.
De har faktiskt varit mycket besvärliga.
Tack vare dessa värdefulla insatser i form av medling och pådrivning har vi nått konsensus om den bästa möjliga kompromissen, en kompromiss som följer huvudlinjerna i kommissionens ursprungliga förslag - det vill jag understryka.
Som uppföljning till denna överenskommelse kommer kommissionen i höst att lägga fram ett nytt förslag, i vilket vi naturligtvis kommer att ta hänsyn till det yttrande som denna församling antog den 19 juni och förhandlingarna i medlingskommittén mellan företrädarna för personalen, institutionerna och medlemsstaterna.
Målet är att de nya tjänsteföreskrifterna skall börja gälla den 1 maj 2004, det vill säga den dag när de nya medlemsstaterna kommer in i unionen.
Förutom detta mål ser jag dock till det övergripande politiska syftet med den här övningen, vilket är att se till att vår personal kännetecknas av kontinuitet, självständighet och förträfflighet.
Jag måste säga att jag har arbetat med många förvaltningar i mitt liv, men sällan har jag funnit en sådan arbetskapacitet eller en så hög kvalitet som inom EU-institutionerna.
Jag anser alltså att de nya tjänsteföreskrifterna gör det möjligt för våra offentliga tjänstemän att arbeta med större kraft och stolthet, framför allt när kollegerna från de tio nya länderna kommer in.
Just eftersom det kommer tio länder på en gång, inte bara ett, kommer det inte att bli lätt att absorbera de nya kulturerna.
Den tredje punkten som jag vill ta upp är invandrings- och asylpolitiken och övervakningen av unionens yttre gränser.
Kommissionen gratulerar det grekiska ordförandeskapet till den konsekventa och balanserade hållning det har haft i dessa frågor.
Jag vill också gärna framhålla att slutsatserna från Europeiska rådets möte bygger på de meddelanden som kommissionen lade fram den 4 juni.
För att komma in på sakfrågan och utgå ifrån de frågor som fortfarande är på tapeten vill jag påpeka att gemenskapens finansiering successivt måste komma i kapp våra politiska ambitioner och mål.
Vi kan alltså absolut inte låtsas att vi kan uppnå alla de mål som vi har satt upp med de medel vi har avsatt.
Naturligtvis har vi gjort en resursuppskattning som inte överstiger budgetgränserna - vi har alltså strikt hållit oss inom dem - men vi har uppskattat att det behövs 140 miljoner euro under perioden 2004-2006 och 250 miljoner euro för ett flerårigt samarbetsprogram med tredje länder under perioden 2004-2008.
Detta i avvaktan på de nya ekonomiska öppningar som kommer efter 2006 och som, som det hävdas i slutsatserna från Thessaloniki, skall avspegla denna politiska prioritering från unionens sida.
Annars står det klart att vi sätter själva unionens identitet på spel, om vi inte lyckas ge medborgarna trygghet.
När det gäller förbindelserna med tredje länder kommer det nya förslag till samarbetsprogram som kommissionen lade fram den 11 juni att innebära ett viktigt stöd för återtagandepolitiken, som är en annan grundläggande fråga.
Det är väsentligt att parlamentet och rådet antar detta instrument före mandatperiodens slut.
Dessutom måste vi intensifiera förhandlingarna om gemenskapsavtal med stöd av rådet och medlemsstaterna.
Detta gäller enligt mig i första hand Ryssland, Ukraina och Marocko, tre nyckelländer för dessa avtal.
Europeiska rådet har uppmanat kommissionen att gå vidare mot en integrerad övervakning av de yttre gränserna och vi anser att den bästa lösningen vore att inrätta en myndighet som gör det möjligt att förbättra verkställandet av rådets strategiska mål i samråd med berörda nationella förvaltningar, så att det bildas ett samordnande nätverk.
Dessutom håller vi på att lägga grunden för det så kallade VIS, det vill säga det ambitiösa europeiska systemet för att identifiera viseringar.
Också detta är ett gemensamt instrument för att vi skall kunna genomföra en politik som gör våra medborgare lugna och trygga, med respekt för individuella rättigheter.
Det viktiga är att hitta en balans mellan behovet av säkerhet och våra frihetliga val, val som vi har gjort, som vi står fast vid och som vi absolut inte kan avstå ifrån.
Kampen mot den illegala invandringen måste alltså fortsätta parallellt med åtgärderna för att underlätta för de lagliga invandrarna att komma in i unionen.
Vad detta anbelangar vill jag påminna om att det redan finns en del förslag på bordet, framför allt de som handlar om inresa och vistelse för arbete eller studier och om yrkesutbildning och frivilligarbete för att bidra till integrationen.
Parlamentet har redan tagit ställning till dessa förslag, som rådet fortfarande håller på att diskutera, och kommissionen följer gärna Europeiska rådets uppmaning att utarbeta en övergripande politik för integration av lagliga invandrare.
De nationella förfarandena måste också samordnas bättre på gemenskapsnivå, och jag tror att en årsrapport som sammanfattar hur processen fortskrider verkligen skulle vara ett steg emot detta.
Vi har pratat mycket om benchmarking, om jämförelser och så vidare: jag tror att en rapport som talar om hur saker och ting ligger till på EU-nivå i denna komplicerade och mångfacetterade fråga skulle kunna vara till nytta, både för er och för oss.
Samma politiska vilja skall genomsyra också asylpolitiken.
Här beklagar jag verkligen att behöva framhålla att det inte har varit möjligt att komma fram till en överenskommelse i rådet om direktivet som definierar flyktingstatus och harmoniserar formerna av subsidiärt skydd.
Vi måste åstadkomma detta, fortfarande inom ramen för resonemanget om rättigheterna, som jag underströk nyss.
Detta instrument är nämligen, tillsammans med direktivet om förfarandena, hjärtat i det gemensamma systemet.
Jag tar tillfället i akt att försäkra det italienska ordförandeskapet om kommissionens fulla samarbete i arbetet med att få dessa båda texter antagna senast i december, vilket är den tidsplan som rådet fastställde i Thessaloniki.
Slutligen den sista punkten: reglerna för de politiska partierna.
Vi är glada att parlamentet nyligen antog reglerna för de europeiska politiska partierna: det är den fjärde framgången för det grekiska ordförandeskapet som jag vill ta upp i dag.
Jag sällar mig till de många som har framfört sin erkänsla för dess bidrag till att lösa en fråga som hade hamnat i långbänk och som absolut måste redas ut.
En rad faktorer har bidragit till detta resultat: Nice-fördragets ikraftträdande, kommissionens nya förslag, tillämpandet av majoritetsbeslut och framför allt det utmärkta samarbetet mellan kommissionen, rådet och parlamentet.
Frågan om de politiska partierna är komplicerad och har väntat på en lösning i två år: den positiva utgången kom uteslutande tack vare majoritetsbeslutet och medbeslutandeförfarandet.
Jag tror att det kan bli en lärdom också för framtiden.
Äntligen kan de europeiska politiska partierna verka utifrån en tydlig, öppen bas och räkna med finansiering som, åtminstone delvis, kommer ur gemenskapsbudgeten.
Det handlar om en grundläggande förutsättning för det demokratiska livet och om en åtgärd som ingår i konstitutionaliseringen inom den europeiska integrationsprocessen i dess vidaste mening.
Det antagna förslaget sätter upp en del enkla och konsekventa villkor, men undviker ändå alltför restriktiva och byråkratiska kriterier, och jag tycker därför att det är ett beslut som tyder på gott omdöme och som kan leda till positiva politiska resultat.
Vi vet ju alla att de politiska partierna är den oundgängliga komponenten i unionens demokratiska uppbyggnad: utan dem kan det inte finnas någon integration, utan dem kan det inte finnas en europeisk anda.
Ärade ledamöter!
Därmed har jag kommit till slutet av mina funderingar i dag.
Som jag sade i början finns det mycket annat man skulle kunna ta upp, men jag föredrar att sluta här för att framhäva några punkter som har haft särskild politisk betydelse under det här halvåret.
Till sist vill jag tacka premiärminister Simitis och hela det grekiska ordförandeskapet igen.
Under de här sex månaderna har de fått Europa att ta några mycket stora steg framåt: att ge det här ordförandeskapet beröm och tack är alltså inte bara en fråga om hövlighet, utan en objektiv nödvändighet.
(Applåder)
