# ID: svediakorp-gov437529
# author: Lage (PSE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-06-19
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 588
# sentences: 25
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, mina damer och herrar!
Tack och lov är jag inte hes, men jag darrar lite på rösten när jag talar om Medelhavet som lockar oss till sol, stränder och semester.
Medelhavets klimatiska, fysiska, kulturella och politiska historia är mycket rik och komplex.
Jag läste nyligen att Medelhavet torkade ut helt för femtusen år sedan, vilket saltlagren på havsbotten visar.
Förvisso är det för närvarande inte så att belastningarna i samband med turismen, befolkningsexplosionen i Nordafrika och föroreningarna hotar det här vackra havet i lika hög grad som klimatkatastrofen som torkade ut havet helt och hållet.
Inte desto mindre finns det en risk för överfiske i många delar av Medelhavet.
Det säger den mest rigorösa vetenskapliga forskningen, även om det ännu så länge inte är vetenskapligt bevisat att det finns risk för en kollaps i fiskbeståndet.
Trots att det efter allt att döma inte finns någon risk för en kollaps så finns det ändå hot, och det finns anledning till oro för att resurserna i Medelhavet kan komma att minska på samma sätt som de har gjort i andra maritima regioner.
Därför är det är nödvändigt att vidta åtgärder.
Det råder ingen tvekan om att förslaget om att delegera förvaltningen och ansvaret till medlemsstaterna och att främja lösningar som utarbetats lokalt för att minska fiskeansträngningen är välkommet.
Det är en bra princip, en princip som så småningom skulle kunna tillämpas för Atlantkusten, exempelvis längs Portugals kust.
Däremot ställer jag mig något frågande till föredragandens invändningar mot tillämpningen av de huvudsakliga instrumenten i fiskeripolitiken, i synnerhet totalt tillåtna fångstmängder (TAC) och kvoter.
Föredragandens invändningar mot att införa en minsta storlek för de fångster som landas kan diskuteras.
Hänvisningen till medelhavsfiskets särdrag är legitim, men för vissa tycks den ha blivit en ursäkt för att vidhålla nuvarande status quo.
Forskning är det magiska ordet, men det används också för att skjuta upp beslut som måste fattas omedelbart.
Faktum är dock att Europeiska unionen, och organisationer under dess paraply, måste prioritera forskningen om man i framtiden vill undgå att göra misstag när det gäller fiskeresurserna och den marinbiologiska mångfalden.
En mer balanserad och rationell studie av fiskeresurserna i Medelhavet behövs.
Den saken är obestridlig.
Just nu, efter att ha hört mina kollegers inlägg, är jag dock fortfarande tveksam till att tillämpa den nuvarande gemensamma fiskeripolitiken för Atlanten (GFP) i Medelhavet, eller om vi, tvärtom, borde tillämpa Medelhavsmodellen i Atlanten ...
Det här är en högst kontroversiell fråga som vi kanske borde undersöka på djupet snarare än ytligt, eftersom det som slutligen har framkommit i dag, efter inläggen som vi har hört, är att den nuvarande GFP-modellen är missriktad, och att det är den existerande modellen för Medelhavet som så småningom kan komma att tillämpas.
Är det här påståendet sant eller falskt?
Det utgör utan tvekan en utmaning.
Som kommissionen säger, ett är säkert, och det är att Medelhavet saknar bestämmelser som ger frågan samma höga prioritet och gör det möjligt att uppnå samma utvecklingsnivåer som i andra delar av gemenskapen.
Vem har rätt?
Svaret på den här frågan är väldigt viktigt om vi skall kunna skingra tvivlen om huruvida vissa inlägg i debatten om Medelhavet inte blott och bart syftar till att upprätthålla status quo.
