# ID: svediakorp-gov437420
# author: Stenzel (PPE-DE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-06-18
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 609
# sentences: 26
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, herr höge representant, kolleger!
Hur många fredsplaner har inte Mellanöstern redan upplevt, och hur många blev enbart makulatur?
Det är meningslöst att besvara denna fråga.
Endast nu finns det en konstellation som trots allt möjligen kan leda till framgång.
Detta är utan tvekan något man kan tacka Europeiska unionen för och den färdplan som Europeiska unionen har framställt inom ramen för kvartetten med Förenta staterna, Ryssland och Förenta nationerna.
Planer har det naturligtvis redan funnits många av, däribland Mitchellplanen.
En färdplan och en bra tidtabell är långt ifrån någon garanti för att man också kommer dit man vill.
Det fordras motsvarande aktörer på båda sidor, och det fordras naturligtvis också påtryckningar från Förenta staterna på Israel.
Hur viktig än Europeiska unionen är, eftersom den också är trovärdig bland palestinierna - för israeliska begrepp ibland alltför mycket - så har jag denna gången efter mötet mellan Abu Mazen, Sharon och president Bush trots detta en förhoppning om att det nya fredsförsöket kommer att kunna undvika den dödliga rundgången med våld och motvåld.
Detta har något att göra med hela den politiska miljön i Mellanöstern.
I och med att Saddam Husseins regim fallit - hur man än förhåller sig till den amerikanska interventionen - så har i varje fall en sten brutits loss och ett system har avlösts, som slår undan benen på de radikala palestinska krafterna och på dem som vill allt eller intet.
Även Iran, som hittills alltid stött Hizbollah, bör här spela en konstruktiv roll och överväga om man vill fortsätta att upprätthålla sitt stöd till denna organisation.
Det finns också en möjlighet att man nu isolerar radikala krafter, för att ge de måttfulla krafterna en chans.
Detta är en strategi som bara kan fungera om Europeiska unionen och Förenta staterna kompletterar varandra och inte följer skilda strategier.
Hur tragisk och otillfredsställande situationen i Irak än är, så finns det nu för första gången också en möjlighet att Syrien och sedan eventuellt också Libanon kan vika in på vägen med en fredsprocess med Israel, men även av Israel måste man kräva uppoffringar.
Premiärminister Sharon får inte efter påtryckningar från radikala bosättare och krafter inta den hållningen att Israel bara kan utveckla sig inom de bibliska gränserna.
Här måste även EU uppmuntra honom och ge honom råg i ryggen.
Majoriteten av den israeliska befolkningen är beredd att avstå från ett och annat för att kunna leva i fred och säkerhet, men naturligtvis måste även den palestinska sidan ta avstånd från det uppseendeväckande kravet på att samtliga flyktingar skall kunna återvända, för detta skulle innebära slutet på staten Israel.
Huruvida Europeiska unionen skall kopplas in med en egen fredstrupp, bör övervägas grundligt.
Personligen har jag svårt att se vad man skulle vinna i fråga om säkerhet genom en sådan trupp.
För det första eftersom Israel aldrig anförtrott sin säkerhet till andra militära krafter än sig själv, och för det andra därför att en sådan trupp själv kunde bli målet för självmordsattentat, utan att kunna förhindra dem.
Till slut står och faller alltsammans med president Bush beslutsamhet att hjälpa palestinierna till en egen stat.
Han måste också under ett valår demonstrera denna beslutsamhet.
Färdplanen kan bara undgå att sippra bort i Mellanösterns ökensand, om Europeiska unionen och Förenta staterna kompletterar varandra och agerar tillsammans.
Om de uppträder som konkurrenter i Mellanöstern, kommer det att skapas spelrum för en ny radikalism.
(Applåder)
