# ID: svediakorp-gov437415
# author: Tannock (PPE-DE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-06-18
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 718
# sentences: 26
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
För några veckor sedan såg vi offentliggörandet av Förenta staternas efterlängtade färdplan för fred i Mellanöstern, ett dokument som har fått fullt stöd av resten av världssamfundet, inklusive kvartetten bestående av Förenta staterna, EU, Ryssland och FN.
Ingen bör underskatta betydelsen av detta initiativ, i en tid då en sällsynt möjlighet att gå vidare äntligen har dykt upp, trots det fruktansvärda våldet på båda sidor.
Det önskvärda i en förhandlingslösning vinner allt större anslutning bland araber, medan premiärminister Sharon själv har talat om de skador på den israeliska ekonomin och det israeliska samhället som vållas av det fortsatta våldet och att ockupation och israeliskt styre över fyra miljoner palestinier i längden är omöjligt.
Det tycks bara vara extremisterna som är rädda för fred.
Vilka orsakerna till Mellanösternkonflikten än är finns det en tilltagande insikt bland araber att Israel är där för att stanna, medan judar över hela världen inser att Israels långsiktiga säkerhet gagnas bäst av ett erkännande av det palestinska folkets legitima strävanden att ha en egen stat till 2005.
President Bush var i början av sitt presidentskap förståeligt nog obenägen att låta sig involveras i detaljerna i förhandlingar som inte ledde någon vart och det var klokt av honom att avstå.
Nu har han tagit rätt steg vid rätt tillfälle för att visa sitt personliga engagemang för en varaktig fred.
För första gången på många år tycks en lösning vara i sikte.
Den möjligheten får inte förspillas.
Färdplanen är uttrycklig på ett antal punkter, inte minst när det gäller ett omedelbart slut på våldet på båda sidor, en inledande frysning av bosättningar och deras avveckling på sikt, och en beredvillighet från den palestinska myndighetens sida att ta sitt historiska ansvar och hålla tillbaka de som är beredda att använda våld.
Israel måste, för sin del, när man nu har accepterat färdplanen, ge premiärminister Abbas en chans att visa sitt engagemang för fredsprocessen.
Om de palestinska myndigheterna griper de som fortsätter att attackera israeliska civila kommer det inte att finnas någon anledning att angripa palestinska civila områden med helikoptrar.
Ingenting skulle vara värre än om denna process avstannar på grund av repressalieåtgärder av den israeliska regeringen, om den palestinska myndigheten nu på allvar är engagerad för fred.
Det är glädjande att Israel i dag har gått med på att upphöra med operationerna för att spåra och döda ledande politiska gestalter i islamistiska grupper.
Jag välkomnar även det lägliga beslutet att ställa Hamas inför ett ultimatum att genomföra färdplanen eller utsättas för allvarliga ekonomiska konsekvenser som fattades av EU: s utrikesministrar i måndags.
Deras militära gren har redan klassificerats som en terroristorganisation och deras föraktliga och tragiska politik att rekrytera självmordsbombare måste gång på gång fördömas av alla.
Icke desto mindre gläder det mig att Hamas nu har inlett nya samtal om vapenvila med premiärminister Abbas.
Jag instämmer med kommissionsledamot Patten i att den framtida palestinska staten måste vara geografiskt sammanhängande, livskraftig och inte full av israeliska bosättningar, medan det är uppenbart att rätten till återvändande måste hanteras med takt och känsla.
Kanske skulle ett generöst paket med ekonomisk ersättning till de som har förlorat egendom vara det slutliga svaret.
Även i frågan om östra Jerusalems slutliga status krävs det kreativt tänkande.
Jag vill tacka kommissionsledamot Patten personligen för hans fullständiga och transparenta samarbete med arbetsgruppen som granskar EU-medel till den palestinska myndigheten.
Den har nu kommit igång med sitt arbete och kommer att lägga fram sin slutsats under nästa år.
Det förtjänar även att noteras att kvartetten, till skillnad från Irak, är ett exempel på hur en gemensam europeisk utrikes- och säkerhetspolitik som bygger på enhällighet faktiskt kan fungera.
Irak visade däremot att en politik där beslut tas med majoritetsbeslut är fullständigt orealistisk och bara leder till splittring och förbittring bland alla parter, och att en politik som vilar på gemenskapen skulle vara det i än högre grad.
Under tiden finns det mycket arbete för EU att uträtta för att övertyga båda sidor i den arabisk-israeliska konflikten om att fred är det enda verkliga alternativet på lång sikt.
