# ID: svediakorp-gov437402
# author: Morgantini (GUE/NGL). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-06-18
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 806
# sentences: 32
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Utan tvekan är färdplanen ett hoppfullt tecken som vi måste hålla oss till utan att därför förlora vår klarsynthet när det gäller att bedöma den politiska utvecklingen och de händelser som dagligen inträffar i Palestina och Israel.
Utan tvekan har det sega och passionerade arbete som Europeiska unionen i dess helhet och det särskilda sändebudet Moratinos utfört spelat en viktig roll när det har gällt att utarbeta planen och att stödja den palestinska myndighetens arbete med den reformprocess som anges i färdplanen, som - det känner vi väl till - inte löser alla problem, men som icke desto mindre är viktig.
Även Egypten har för övrigt spelat en viktig roll.
Men det är viktigt att hela kvartetten ställer upp i och garanterar förhandlingarna.
Att överlämna frågan till Förenta staterna är alltför riskabelt och dessutom ett misstag.
Samtidigt är det nödvändigt att stödja alla faser i förhandlingarna utan att åter begå samma misstag som man gjorde i samband med Osloöverenskommelsen, när man efter de prestigefyllda handskakningarna lämnade de båda parterna ensamma med en så sned maktfördelning.
Följaktligen fick inte freden, utan våldet och tvånget, råda.
Vi är alla, dessvärre med stöd från och underkastelse av vissa europeiska ledare, medvetna om den amerikanska administrationens dominerande roll, liksom den israeliska regeringens tendens att underskatta Europa, Ryssland och FN som samtalspartner, eftersom de - helt felaktigt - betraktas som partiska när det gäller palestinierna.
Detta är helt fel, för det handlar inte om partiskhet utan om att vägra göra avkall på rätt och rättvisa.
I själva verket är den internationella rätten inte bindande för något av dessa båda länder.
Men om det skulle vara på det viset, om den internationella rätten skulle respekteras, så skulle konflikten mellan Palestina och Israel för länge sedan ha lösts, åtminstone sedan 1988 i Algeriet, när PLO valde att samexistera med staten Israel och att få en egen stat inom de områden som ockuperades 1977.
Bristen på balans och symmetri när det gäller villkoren för palestinier och israeler, mellan ockuperade och ockupanter, är inte så enkel att lösa.
Det är i själva verket nödvändigt att påminna om att den som ockuperar är den israeliska armén.
Det är inte den palestinska myndigheten som bygger bosättningar eller som håller palestinier fångna.
De fullständigt avskyvärda terrorhandlingar som begåtts mot civilbefolkningen har begåtts av palestinska extremister, inte av en väpnad armé.
Men detta innebär inte att jag frikänner den palestinska myndigheten från felaktigheter eller underlåtenheter som skadat möjligheterna att nå en rättvis fred.
Färdplanen, som en möjlighet till fred för båda folken, är än en gång en utmaning och ett hopp, men om vi verkligen vill se att palestinier och israeler lever samman i fred och säkerhet måste vi be den palestinska myndigheten att verkligen undersöka alla vägar för att stoppa terrorhandlingarna - och Abu Mazen, med stöd från president Arafat, har klart tagit ställning för en dialog när det gäller att stoppa våldet för att undvika att hamna i ett inbördeskrig - men vi måste också vara tydliga i våra krav på att Ariel Sharon skall respektera de första faserna i färdplanen och se till att de riktade morden upphör, mord som verkar utföras enbart för att provocera fram terroristattacker.
Sharon har sagt att man inte kan kontrollera tre och en halv miljon palestinier med en militär ockupation.
Låt oss alltså gå från ord till handling, som Gedeon Levi säger, kommentator i Ha ' aretz: bort med vägspärrar, svält och husrivningar.
Låt de sjuka och de gravida kvinnorna komma till sjukhus.
Låt inte barnen se sina föräldrar misshandlade eller förnedrade i nattens mörker.
Detta skulle kunna få fart på fredsprocessen.
Sedan finns det en skamfläck som även kommissionsledamot Patten talade om: muren, skiljemuren, apartheid-muren, muren kring det ockuperade området.
Åtta meter hög och 364 kilometer lång, med taggtråd och elektronisk övervakning.
Muren innebär en annektering av territoriet.
Trettio brunnar har konfiskerats, femton palestinska byar har stängts ute från den odlingsbara marken.
Sharon har gett order om att man även skall arbeta på natten med att uppföra muren.
Och det räcker inte med 374 kilometer, även floden Jordans stränder skall stängas inne.
Vi måste utnyttja de påtryckningsmedel som står till vårt förfogande för att se till att det skapas två folk och två stater.
Vi stöder kravet från Kofi Annan, som fått stöd av den franske utrikesministern, att man skickar en internationell fredsbevarande styrka för att förhindra att fler palestinier och israeler dör.
Det är verkligen hög tid!
