# ID: svediakorp-gov437400
# author: Barón Crespo (PSE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-06-18
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 992
# sentences: 33
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Offentliggörandet av färdplanen den 30 april i år öppnar en ny möjlighet för att försöka övervinna en konflikt som redan har gett upphov till sju krig på 50 år.
Låt mig säga at jag anser att det är nödvändigt att göra åtskillnad mellan färdplanen, som är en vägledning, och att gå framåt.
Jag hänvisar till en dikt, som den höge representanten säkert väl känner till, av en stor poet, Antonio Machado, som sade att? man banar sig väg medan man går?.
Färdplanen kan finnas på pappret, men vad vi måste göra är just att börja gå en gemensam väg med ett mål som för första gången erkänns av hela kvartetten och inte bara av några länder.
Världssamfundet anser att det måste finnas ett fast och slutligt fredsavtal som bygger på existensen av två demokratiska och suveräna stater, som lever tillsammans i fred innanför säkra och erkända gränser, och vi kanske till och med måste godta att det för närvarande kan vara bättre med en skilsmässa än en samlevnad.
Jag vill även betona att detta uppnås genom att vi vandrar tillsammans, och inte genom att lägga in veton.
Och precis som jag i förra debatten kritiserade Israels premiärminister Sharon för att han inte tog emot den höge representanten när han besökte Mellanöstern, anser jag också att det är nödvändigt att be den kommande rådsordföranden, Italiens premiärminister, att han inte bara besöker Israel när han reser till Mellanöstern, utan även den palestinska myndigheten.
Vår styrka ligger just i att kunna tala med alla.
Jag anser att det också är nödvändigt att betona faktorer som kan bidra till att färdplanen, att den gemensamma vägen går framåt.
Den palestinska myndigheten har till exempel vidtagit åtgärder: reformen av skatteministeriet, inrättandet av posten som premiärminister och stöd till det lagstiftande rådet.
Vi bör inte bara tala om kvartetten, utan även om de regeringar, som till exempel Egyptens regering, som gör mycket stora ansträngningar för att bidra till att processen utvecklas och som framför allt, tillsammans med de palestinska milisorganisationerna, försöker få stopp på stridigheterna, och jag anser att mötet med kvartetten den 22 juni i Amman är ett viktigt steg som vi bör stödja.
Det är självklart att Hamas måste upphöra med bruk av godtyckligt våld och vi måste vädja till dem att göra det.
Om saker och ting inte förändras måste vi föreslå att denna organisation tas med i förteckningen över terroristorganisationer.
Vi måste likaså begära att Israels regering, som har den största politiska, moraliska och militära makten, uppfyller sina förpliktelser enligt färdplanen, att landet drar sig tillbaka från de olagliga bosättningarna på de ockuperade territorierna och att de upphör med den strategi som går ut på selektiva mord.
När det gäller de steg som måste tas anser jag att vi måste uppmuntra till uthållighet och att vi även - och i det här sammanhanget vill jag påminna om att kommissionsledamot Günter Verheugen just besökte Israel - måste förklara för våra israeliska vänner att vi är beredda att intensifiera våra förbindelser på alla nivåer, i den mån som de vill göra det, och att de behandlar oss som sig bör, framför allt med tanke på den politiska vilja som vi har visat.
När det gäller den här processen kan man bara be om uthållighet för att söka efter möjligheter till att hjälpa dessa två folk att vandra tillsammans, samt en stor portion tålamod.
Och i det sammanhanget, nu när ambassadör Moratinos står i begrepp att slutföra sitt uppdrag, vill jag att det skall noteras i sammanträdesprotokollet att min grupp, och hela parlamentet hoppas jag, tackar Moratinos för hans outtröttliga arbete under alla dessa år.
Herr talman!
Avslutningsvis vill jag kort ta upp två frågor som även den höge representanten och kommissionsledamoten nämnde.
För det första vill jag ta upp våra förbindelser med Iran.
Jag kan bara säga att den socialistiska gruppen stöder tankarna om att intensifiera förbindelserna, att vi inleder en ny etapp av viktiga förbindelser på det ekonomiska och även på det politiska området med ett ungt och samtidigt mycket gammalt land, ett dynamiskt och vibrerande land, som också vill öppna sitt samhälle, vilket vi kan se just nu med vad som sker med studenterna.
Vi har alla erfarenheter av hur viktiga studentuppror och studentdemonstrationer är; de är alltid ett förtecken på vad som kan komma att ske i samhället och jag anser att det är viktigt att bidra till att Iran finner sin egen väg.
Därför, förutom att begära att Iran undertecknar Internationella atomenergibyråns tilläggsprotokoll, anser jag att vi även kan bidra till att öka stabiliteten i regionen, eftersom det måste sägas att den här regionen behöver stabilitet.
Vad den inte behöver är nya konflikthärdar; från Afghanistan till Medelhavskusten har antalet konflikthärdar ökat kraftigt.
Vad som måste göras här är just att släcka upproren och inte generera nya, och Iran kan spela en mycket viktig roll i det här sammanhanget.
Slutligen en mycket kort kommentar om operation Artemis.
Vi européer har ett historiskt ansvar gentemot Afrika och det steg som Europeiska unionen har tagit i Kongo är positivt.
Vi får inte glömma att det finns en massa konflikter.
Vi har till exempel Liberia, som även befinner sig i en situation av inbördeskrig.
Jag anser att parlamentet med alla medel bör stödja att Europeiska unionen tar ett steg.
Att unionen har tagit det för första gången, utan hjälp från någon, visar att den har kapacitet att återställa situationen på en kontinent som vi har en enorm historisk skuld till.
(Applåder)
