# ID: svediakorp-gov437397
# author: Solana (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-06-18
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,455
# sentences: 74
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(ES) Herr talman!
Det är ett stort nöje att än en gång kunna delta i ett av Europaparlamentets plenarsammanträden för att diskutera frågor av grundläggande vikt för Europaparlamentet och för världen i allmänhet.
Jag instämmer i de varma ord som talmannen just riktade till företrädarna från Irans parlament, med ordföranden för kommissionen för utrikesfrågor, herr Mirdamadi, i spetsen.
Jag fick tillfälle att sammanträffa med honom i går och vi hade ett mycket givande samtal om aktuella frågor, vilka vi kommer få anledning att ta upp här i kväll.
Herr talman!
Jag vill börja med några korta ord om läget i Mellanöstern som, trots att vi har sett någon strimma av hopp under de senaste dagarna, fortfarande är mycket komplicerat.
Vi måste vara medvetna om att alla ansträngningar måste inriktas på att inleda en fredsprocess, vilket tyvärr inte sker, även om det har sett lite hoppfullt ut under de senaste timmarna och de senaste dagarna.
Den färdplan som kvartetten har utarbetat har slutligen godtagits av båda parter, av palestinierna och av Israels regering.
Som ni vet har några mycket viktiga möten hållits under de senaste dagarna, ett i Sharm el-Sheik, i Egypten, och ett annat viktigt möte i Aqaba, där tre anföranden, av Förenta staternas president, premiärminister Sharon och premiärminister Abu Mazen, fick det gensvar som det tillkommer så viktiga uttalanden.
Det verkade som om detta skulle ge positiva resultat, och det hoppet har inte dött, men läget har däremot försvårats på grund av att det återigen har skett våldshandlingar i de ockuperade territorierna och i Palestina.
Som ni vet inträffade våldshändelser direkt efter mötet i Aqaba, terroristaktioner och motaktioner i denna ohejdbara våldsspiral som vi tyvärr har bevittnat sedan alltför lång tid tillbaka.
Jag vill betona en positiv aspekt, kvartettens möte i fredags med de företrädare som har sänts till området, ett möte som leddes av Moratinos, som företräder Europeiska unionen.
Det mötet blev positivt och har lett till att kvartetten kommer att mötas på nytt nästa söndag i Amman, vid vilket kvartettens huvudansvariga kommer att delta.
Syftet med det mötet är att se hur man kan fortsätta att driva på den process som öppnades efter mötena i Sharm el-Sheik och Aqaba, och som ledde till att båda parterna godkände färdplanen.
Färdplanen måste tillämpas.
Om världssamfundet inte gör allt som står i dess makt för att färdplanen skall tillämpas kommer den att misslyckas, precis som när Mitchell- och Tenetplanen lades fram.
Hittills har vi lyckats utarbeta sansade dokument, dokument som är fyllda av hopp, men tyvärr har parterna inte varit förmögna att genomföra dem med världssamfundets hjälp.
Uppfyllandet av färdplanen måste vara vårt mål och världssamfundet måste genomföra nödvändiga ansträngningar för att nå detta mål.
Som ni vet genomförs två typer av förhandlingar för närvarande, en förhandling som vi skulle kunna kalla för? intrapalestinsk? och en annan mellan Palestina och Israel.
Just nu kan det hända att ett nytt hopp öppnas för oss.
Ni är väl insatta i de intrapalestinska förhandlingarna, vilka förs mellan premiärminister Abu Mazen och de fraktioner som har förkastat färdplanen och som inte har stött de uttalanden som offentliggjordes efter mötet i Aqaba.
Det genomförs förhandlingar mellan de politiska ledarna för Hamas och Islamiska Jihad, i hopp om att nå en snabb överenskommelse om eldupphör, inte ett kortvarigt sådant, utan ett eldupphör som verkligen gör det möjligt att inleda arbetet med de mer politiska aspekterna av färdplanen.
Dessutom förs för närvarande förhandlingar mellan de palestinska myndigheterna, som leds av inrikesministern, Mohammed Dahlan, och Israels myndigheter.
Tanken är att nå ett avtal om att Israel drar sig tillbaka från Gazaremsan, åtminstone från en del av denna, och att de ansvariga inom den palestinska myndigheten fullständigt tar på sig ansvaret för säkerhetsfunktionerna.
Om man lyckas nå en överenskommelse om detta kommer det att få följder för oss alla, då måste även vi anstränga oss för att bistå med ekonomiskt stöd till den palestinska myndigheten för att den snabbt skall kunna återhämta och återuppbygga åtminstone en del av sin säkerhetsinfrastruktur.
Herr talman!
När det gäller tillämpningen av färdplanen anser jag avslutningsvis att det är mycket viktigt att ha kontroll över den processen.
Om vi inte har personer i området som kan yttra sig om och analysera processen och följa utvecklingen, tror jag att det kommer att bli mycket svårt att gå vidare och få processen i hamn.
Vi har nu möjligheten att se till att processen slutförs, och ni vet att målet är att det skall finnas två stater, som kan leva tillsammans i fred, som kan existera sida vid sida i den regionala omgivningen och som alla de andra länderna i regionen skall kunna inrätta diplomatiska och andra slags förbindelser med.
I måndags i Luxemburg sammanträdde rådet (allmänna frågor) med den palestinska myndighetens nya utrikesminister, en vän till många av oss, Nabil Shaat, och på kvällen tog vi emot Egyptens utrikesminister.
Som ni förstår för vi ett nära samarbete med alla länderna i regionen för att försöka se till att den möjlighet som öppnades i och med färdplanen leder till goda resultat.
Jag fick tillfälle att resa till alla länderna i regionen för några dagar sedan i samband med förberedelserna inför rådets möte i Luxemburg, och jag kan säga er att det finns en stark önskan att börja tillämpa färdplanen, samtidigt som man fruktar att vi kommer att förlora det sista tillfället till att finna en fredlig och varaktig lösning för att få slut på den frustration och det lidande som så många människor har uthärdat under en så lång tid.
Att stoppa våldet, att stoppa det selektiva mördandet, är följaktligen ett mål som vi måste uppnå tillsammans för att kunna genomföra färdplanen.
Eftersom ordföranden för Republiken Irans utskott för utrikesfrågor är här vill jag passa på att säga ett par ord.
Som jag sade tidigare fick jag tillfälle att föra ett bra samtal med honom i går, men jag vill också säga er att rådet (utrikesfrågor) kom med ett uttalande i måndags, som jag hoppas att samtliga ledamöter kommer att ta del av, om förbindelserna mellan Europeiska unionen och Iran.
Till våra iranska vänner som är här i kväll vill jag säga att Europeiska unionen anser att Iran är ett betydande land.
Ett land som vi vill ha stabila förbindelser med, ett land som vi genomför seriösa förhandlingar med, bestående av två grenar: en ekonomisk och en politisk gren.
Den politiska delen av förhandlingarna, vilken berör mig mer direkt, handlar om frågor som respekt för de mänskliga rättigheterna, att Iran skall avstå från att stödja alla terroristhandlingar, och den omfattar också Republiken Irans tillgång till kärnvapen.
Ärade ledamöter, som ni vet har Internationella atomenergibyråns generaldirektör, El-Baradei, som många av oss känner, helt nyligen offentliggjort några tydliga uttalanden om Irans agerande och att landets agerande i högre grad bör styras av dess resurser och förslagen från Internationella atomenergibyrån.
För Europeiska unionens del, och jag sade detta i går till ordföranden för kommissionen för utrikesfrågor, med all min respekt och uppskattning, är det absolut grundläggande att våra vänner från Iran undertecknar tilläggsprotokollet.
Det finns ingen anledning till att de inte skulle göra det.
Dessutom bör våra iranska vänner inte begära något i gengäld, att underteckna tilläggsprotokollet är att gå i den riktning som länder som Iran och de stater som Europeiska unionen utgörs av önskar; en värld där det inte finns någon spridning av massförstörelsevapen, en värld där energin används för fredliga syften och under kontroll av Förenta nationernas organ.
Att underteckna och uppfylla alla krav som Förenta nationerna ställer är följaktligen något som vi anser vara av yttersta vikt.
Vi hoppas och önskar att Irans myndigheter och folk gör det rätta, att de så snart som möjligt uppfyller det krav som européerna i god tro ställer på dem.
Att de undertecknar tilläggsprotokollet, att de gör det utan att vänta sig något mer i gengäld än att fortsätta ha konstruktiva, positiva förbindelser med sina vänner i Europeiska unionen.
I detta första inlägg har man bett att jag kort skall redogöra för operation Artemis, den militära operation som Europeiska unionen för närvarande genomför i Demokratiska republiken Kongo, i Ituriområdet, närmare bestämt i staden Bunia.
Jag kan säga er att Artemis är den första operation som Europeiska unionen genomför utan medverkan av någon annan organisation.
Europeiska unionen bär hela ansvaret, det är en fristående operation som genomförs på begäran av Förenta nationernas generalsekreterare, Kofi Annan, som för en kort tid sedan kontaktade mig för att höra om Europeiska unionen skulle vara beredd att åta sig ansvaret för en operation av det här slaget.
Det är en svår och komplicerad operation och vi har därför gjort allt vi har kunnat för att uppfylla de mål som har ställts upp och för att Europeiska unionen dessutom skall kunna slutföra den med den äran och se till att resolutionen från Förenta nationernas säkerhetsråd uppfylls.
Omedelbart efter det att jag hade svarat generalsekreteraren att Europeiska unionen är beredd att ta på sig ansvaret för den uppgiften antog säkerhetsrådet resolution 1484, i vilken begränsningarna för detta uppdrag fastställs, såväl rums- som tidsmässigt.
Jag vill dock betona att Europeiska unionen på rekordtid, mindre än två veckor efter den första kontakten med Förenta nationernas generalsekreterare har varit kapabel att sätta igång ett helt, komplicerat operativt system för den första fredsbevarande militära operationen som Europeiska unionen genomför helt på egen hand i Afrika.
Det gläder mig att kunna säga detta, eftersom många personer i rådet, kommissionen och Europeiska unionens militära ledning har varit sysselsatta dag och natt med att utarbeta dokument av mycket hög kvalitet, vilket har gjort det möjligt att utplacera styrkorna på absolut rekordtid.
Låt mig i samband med detta säga att halva 2003 har gått.
I början på 2000, efter Europeiska rådets möte i Helsingfors, begärdes det att vi 2003, eller vid årsslutet 2003, skulle vara i stånd att genomföra fredsbevarande operationer av militär eller civil karaktär.
Vi kan alla, parlamentet, rådet, kommissionen och Europas medborgare, känna oss stolta över att Europeiska unionen nu, i mitten av 2003, är invecklad i tre fredsbevarande operationer, en i Bosnien-Hercegovina, där vi, som ni vet, tar över en operation som inleddes av Förenta nationerna, en i Skopje där vi avlöser en operation som Atlantalliansen inledde och en tredje i Ituri just nu, en operation som Europeiska unionen har inlett och som jag hoppas att vi också kommer att kunna avsluta.
Alla som har deltagit: parlamentet, kommissionen, rådet, våra medarbetare i den militära ledningen, kan följaktligen känna sig stolta över att vi på en så kort tid har lyckats inleda tre operationer.
Även parlamentet bör känna sig stolt och det budskapet måste vi sända till de europeiska medborgarna: Europeiska unionen fortsätter att arbeta utan att förlora en enda minut för att, med de medel den har till sitt förfogande, försöka se till att den värld vi lever i blir rättvisare och bättre, och att Europeiska unionen spelar en viktig roll i det arbetet.
Jag upprepar att operation Artemis kommer att bli svår att genomföra.
Som ni vet började vi placera ut styrkan bara för några dagar sedan och just nu finns 400 soldater i området.
Operationen står under ledning av en fransk befälhavare, och Frankrike kommer att agera som ledande nation för operationen.
Det finns styrkor från många medlemsstater i Europeiska unionen som utgör en stor del, men även från tredje länder, såväl afrikanska länder som länder från andra delar av världen, till exempel från Latinamerika, som har utplacerats i denna operation under ledning av Europeiska unionen.
I enlighet med det mandat som vi har fått från Förenta nationernas generalsekreterare hoppas vi att övergången blir smidig när denna styrka lämnar Ituriregionen, en smidig övergång mot en administration som huvudsakligen är afrikansk och vi står därför i kontakt med södra Afrikas ledare.
Operationen i Kongo är inte bara fredsbevarande.
Vi vill bidra till fredsbevarandet och i det syftet kompletterar vi operationen med intensiva diplomatiska ansträngningar.
Redan innan operationen inleddes och varje dag därefter, från den 12 juni, har jag stått i kontakt med Demokratiska republiken Kongos president, med presidenterna för grannrepublikerna, framför allt Rwanda och Uganda, som är de länder som har haft mest att göra med Ituriregionen, som ligger i norra Kongo.
Jag kommer att resa till regionen om några dagar för att försöka ge en diplomatisk impuls till det nuvarande läget, som har varat länge nu.
Till följd av Europeiska unionens samarbete i den här frågan kanske det blir möjligt att inrätta en provisorisk regering i Demokratiska republiken Kongo och kanske kan vi skymta tecken på fred i dessa områden, där det tyvärr finns så mycket fattigdom, lidande och misär, men samtidigt så stora rikedomar gömda i underjorden.
Jag vill följaktligen, på allas våra vägnar, ge uttryck för min tacksamhet gentemot den medlemsstat som leder den här operationen, Frankrike, och jag tackar alla stater som deltar i den, däribland - som jag har sagt - länder utanför vår kontinent, och jag riktar mig direkt till ett land som är vår vän, Kanada, som inte har tvivlat en sekund på att ställa sina styrkor till tjänst för en operation som leds av européer.
Kanada har än en gång gett uttryck för den tillgivenhet och respekt som landet känner för Europeiska unionen och, ännu viktigare, Kanadas vision av problemen i världen liknar Europeiska unionens.
Herr talman, ärade ledamöter!
Jag avslutar mitt första inlägg här.
Jag tror inte att jag glömt några viktiga frågor, men om jag har gjort det, är jag övertygad om att de kommer att klargöras när jag besvarar era frågor.
(Applåder)
