# ID: svediakorp-gov437194
# author: Mathieu (EDD). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-06-05
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 720
# sentences: 37
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, fru kommissionär, kära kolleger!
Den springande punkten i livsmedelssäkerheten är den officiella kontrollen av produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel, vilket är ämnet för det betänkande av Schnellhardt som vi i dag behandlar.
De fyra bilagorna till förordningen behandlar färskt kött, skaldjur, fiske samt mjölk och mjölkprodukter.
Jag skall nöja mig med att ta upp några punkter, som i mina ögon är de viktigaste.
Först och främst måste ett undantag som har att göra med primärproduktionen infogas i förordningen.
Jag anser att primärproduktion av livsmedel för privat bruk och direktförsäljning från tillverkare till slutkonsument eller till lokala butiker och restauranger i liten skala måste ses som en traditionell livsmedelsproduktion som skall tillförsäkras särskilda metoder för saluföring.
Jag stöder därför ändringsförslag 11 och 12 från utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor.
Dessutom anser jag att det är de behöriga myndigheterna i varje medlemsstat som är bäst lämpade att bedöma situationen och utfärda föreskrifter som ger konsumenten bästa möjliga skydd.
Jag anser det också vara av största vikt att begreppet traditionella småföretag infogas i förordningen.
Detta bör ge tillräcklig flexibilitet utan att man tummar på eller försämrar livsmedelssäkerheten för konsumenterna.
Begreppet traditionella småföretag kommer att hjälpa mindre slakterier att överleva jämnt fördelade över EU-området.
Låt oss därför inte röra oss i riktning mot alltför strikta regelverk som är svåra att genomföra i praktiken och som leder till att slakterierna i närområdet läggs ned.
Det skulle underlätta att bevara dessa slakterier, eftersom vi då inte skulle behöva lagstifta om högsta tillåtna transportsträckor, transporttider och antal djur per lastbil.
Låt oss vara ärliga: det är bara genom att korta livsmedelskedjan som vi kan göra framsteg.
För att uppnå detta mål är det viktigt att uppmuntra tillverkare och näringsidkare som uppvisar ett bättre slutresultat genom att bevilja dem en sänkning av de kostnader som de officiella kontrollerna medför.
Detta får givetvis inte ske på bekostnad av livsmedelssäkerheten.
Godkännandet av anläggningar är en annan besvärlig fråga.
Vem skall bära ansvaret?
Skall det ligga på gemenskapsnivå eller på nationell nivå?
Vilken roll spelar subsidiariteten i detta avseende?
Jag föredrar modellen med dubbla behörigheter som ålägger medlemsstaterna att upprätta en aktuell förteckning över godkända anläggningar samtidigt som detta förbättrar deras egna nationella kontrollbestämmelser.
Det vore dock enligt min mening kontraproduktivt av kommissionen att kräva att medlemsstaterna tillhandahåller namnen på anläggningarna i ett gemensamt format på telematisk väg.
Det räcker att medlemsstaterna utbyter dessa förteckningar.
På samma sätt finns det inga skäl att införa enhetliga administrativa sanktioner då hygienreglerna inte följs.
Stängning av slakterier och offentliggörande av sanktioner faller helt under medlemsstaternas behörighet.
Det svårlösta problemet med import av animaliska produkter från tredje land tas upp på ett bra sätt.
Medlemsstaterna skall förfoga över en förteckning över godkända anläggningar som är kontrollerade och auktoriserade och som följer de hygienregler och regler för tillverkning och lagerhållning som tillämpas i tredje land.
Jag är däremot mer orolig när det gäller djurens välfärd, som inte får överskugga livsmedelssäkerheten, och när det gäller veterinärinspektörens helt dominerande roll.
Jag tycker att officiella assistenter bör få delta i besiktningar före slakt på slakteriet.
Så är redan fallet i Frankrike och jag förstår inte varför detta skall ändras.
Jag stöder föredraganden när det gäller ändringsförslag 111-114 om viltkött.
Där föreslås en analys av de restsubstanser som inte har orsakats av själva jakten.
För att fortsätta på temat viltkött har jag däremot ett par reservationer mot kommissionens förslag, framför allt när det gäller förekomsten av gamla och oläkta frakturer.
Är frakturer gamla, är de följaktligen inte längre oläkta, utan har redan läkt.
Då finns inte längre några risker ur livsmedelssynpunkt.
När det sedan gäller gasbildning i mag-tarmkanalen kanske ni känner till att jägare omedelbart tar ur viltet som en åtgärd för livsmedelssäkerhet, och jag kan inte förstå hur den inspekterande eller officiella veterinären då skall kunna kontrollera förekomsten av gas i mag-tarmkanalen.
När det gäller förekomsten av de hälsofarliga parasiter som räknas upp tror jag att det vore klokt att bifoga förteckningen till förordningen i syfte att undvika tolkningsproblem.
