# ID: svediakorp-gov437128
# author: Smet (PPE-DE) (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-06-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 781
# sentences: 35
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman!
Först måste vi fråga oss varför ett initiativbetänkande föreslogs, för vi har konstaterat att den här metoden håller på att sprida sig till flera områden.
I Lissabon rekommenderades att den här metoden skulle tillämpas inom sådana områden som informationssamhället, forskning och innovation, företagspolitik, skola och utbildning, social integrering, ekonomisk politik, migrationspolitik osv.
Vi ser dock att parlamentets inflytande och kontroll är mycket begränsat.
Vi ser en stor underordnad ställning i beslutsprocessen och i skälen till varför vissa delar av metoden används eller inte.
Utskottet för sysselsättning och sociala frågor har därför beslutat göra en grundlig analys av hur saker och ting går till, vilket har resulterat i ett betänkande där följande har föreslagits: om Europeiska kommissionen vill inleda en öppen samordningsmetod så måste den ha både rådets och parlamentets godkännande.
Dessutom måste kommissionen ange vilka delar av metoden som den vill använda.
De delarna är: gemensamma målsättningar, riktlinjer, gemensamma indikatorer, en sammanfattande rapport, nationella rapporter och rekommendationer.
Detta är de traditionella delarna som används fullständigt eller delvis.
Parlamentet måste avge ett yttrande om riktlinjerna, den sammanfattande rapporten och rekommendationerna, och arbetsmarknadens parter måste rådfrågas vad gäller social- och sysselsättningspolitik.
Slutligen uppmanas även kommissionen att göra en undersökning om metodens ändamålsenlighet och om kopplingen av pengar från strukturfonderna till de rekommendationer som görs till medlemsstaterna.
För att reglera den här saken strukturellt och för att undvika att den öppna samordningsmetoden utvecklas på ett eller annat område utan parlamentets kännedom, insyn eller medbeslutande är det nödvändigt att fastställa den allmänna mekanismen och parlamentets medbeslutanderätt i konstitutionen.
Frågan är dock om vi kommer att lyckas med det?
Om jag ser de texter som konventets presidium hittills har upprättat så ser jag att vi delvis har lyckats.
Det fastställs till exempel att den öppna samordningsmetoden skall tillämpas inom den ekonomiska politiken och inom sysselsättningspolitiken och att den - och det är en utökning i jämförelse med nuvarande text - kan tillämpas inom socialpolitiken.
Det fastställs också att parlamentet måste rådfrågas eller också informeras om riktlinjerna och rekommendationerna.
Det är naturligtvis ett steg i rätt riktning, men det är ett litet steg.
Det är i varje fall mer än man tidigare på grund av diskussionerna i konventet trodde var möjligt.
Det är dock fortfarande en droppe i havet.
Parlamentets befogenheter och kontrollmöjligheter förblir begränsade.
Den som är emot metoden och tror att om vi inte uppger den i konventet så kommer den inte heller att tillämpas, tar naturligtvis fel.
Ingen kan hindra att metoden tillämpas.
Ett enkelt beslut i rådet utan att parlamentet har någon insyn i det leder alltså till att metoden tillämpas på ett eller annat område.
Jag skall ge ett exempel som gäller migrationspolitik.
Om de ministrar som sysslar med migration beslutar att tillämpa den här metoden - bland annat för att man till exempel inte kan få igenom en lagstiftning på det området - så kommer den öppna samordningsmetoden att tillämpas för migrationspolitiken.
Vårt problem är då inte i första hand att den tillämpas utan att parlamentet inte alls eller i mycket liten utsträckning engageras i det hela.
Av den anledningen har vi i utskottet sagt: okej, låt oss då i konventet anta en artikel där det tydligt anges att det självklart inte är förbjudet att tillämpa den öppna samordningsmetoden, men att man måste samråda med parlamentet om den skall tillämpas.
Det var egentligen meningen med den artikeln.
Vi har alltså sett att vissa framsteg har gjorts i konventet, att vi har uppnått en del av det vi ville uppnå.
Det är dock ofullbordat och ofullständigt jämfört med vad det borde vara.
Jag upprepar igen mina två stora invändningar: jag fruktar å ena sidan att den öppna samordningsmetoden skulle kunna leda till att det inte kommer någon lagstiftning till stånd och å andra sidan att kanske en del av de nationella befogenheterna faller bort om den öppna samordningsmetoden tillämpas.
Det finns egentligen bara en enda lösning i båda dessa fall, och det är: låt parlamentet vara med och besluta.
Det är just motståndet mot den öppna samordningsmetoden som har lett till att detta inte uppnåddes helt.
Jag kan bara säga att det är synd.
Jag tror att vi har utarbetat ett bra betänkande, och jag tackar alla kolleger i utskottet för sysselsättning och sociala frågor; de har nämligen medverkat till det här betänkandet på ett fantastiskt sätt.
