# ID: svediakorp-gov437040
# author: Suominen (PPE-DE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-06-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FI
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 445
# sentences: 17
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Sedan nästan hundra år tillbaka har vi européer kunnat erfara att Förenta staterna alltid varit en räddare i nöden när vår kontinent har varit i svårigheter.
Under första världskriget förhindrade de en utvidgning av kejsardömet Tyskland.
Under andra världskriget var Förenta staternas insats avgörande när de frigjorde Tyskland och Frankrike från Hitlers grepp och övriga Europa från hans maktsträvan.
Kalla krigets slut och Sovjetunionens fall samt frigörelsen av länderna som varit kuvade av kommunismen i Centraleuropa och Sovjetunionen var till avgörande del en följd av president Ronald Reagans kapprustning som raserade Sovjetunionens ekonomi och samhällsstruktur.
När man i dag talar om att förbindelserna mellan Förenta staterna och Europa skulle vara i kris är det främst fråga om en intern relationskris inom Europa och en kris i vissa enskilda länders relationer till Förenta staterna.
Majoriteten av EU: s tjugofem nuvarande och blivande medlemsstater har normala förbindelser med Förenta staterna.
Vissa länders sätt att idka unilateralism i EU: s interna ärenden visar att vi ännu befinner oss ljusår från en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik i krissituationer.
Beträffande inledningen av Irakkriget var största delen av de tjugofem europeiska länderna för ett godkännande av FN: s säkerhetsråd.
Största delen godkänner inte Förenta staternas krav att kunna stå utanför det internationella systemet när det gäller krigsförbrytelser.
Vi har olika åsikter om betydelsen av Kyotoprotokollet, och varje dag förhandlar man om en lösning av ekonomiska meningsskiljaktigheter.
Trots allt detta utgör likheterna i våra grundläggande värderingar och gemensamma säkerhetsaspekter en stadig grund för att blicka framåt och stödja det transatlantiska partnerskapet och faktiskt bygga upp ett sådant handlingsprogram som min partikamrat James Elles nyss nämnde.
Vi i Europa kan inte längre knappa in på Förenta staternas försvarsteknologiska försprång - kanske behöver vi inte göra det heller.
Vi kan dock - och vi bör - reda upp våra interna kontroverser och sträva efter att uppnå en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.
Det är endast på det sättet som vi kan bli en värdig partner i gemensamma frågor och tillräckligt stark i frågor där vi är av annan åsikt än Förenta staterna, så att vår synpunkt måste beaktas i Förenta staterna, där vi utgör den största handelspartnern - som vi hörde när det gäller Förenta staternas investeringar i Europa.
Det visar att en positiv utveckling av våra förbindelser är viktig för Förenta staterna; för oss är den nödvändig.
Vi kan acceptera bojkotten av franska viner i Förenta staterna, om motvikten är att få en beställning av Airbus till Förenta staterna, vilket skedde för ungefär en vecka sedan.
