# ID: svediakorp-gov437010
# author: Swoboda (PSE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-06-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 739
# sentences: 37
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, ärade kolleger!
Jag vill varmt gratulera kollega Oostlander till hans mycket balanserade betänkande.
Ett tröstande ord: om nu den officielle talaren för PPE-DE-gruppen inte stöder betänkandet, så gör i alla fall socialdemokraternas officielle talare det till 99 procent.
Sådant kan ibland vara en tröst här i kammaren.
Betänkandet visar, precis som Oostlander så riktigt sade, att dörren står öppen men att vägen är besvärlig.
Nu finns det de som hellre understryker att dörren är öppen medan andra hellre betonar att vägen är svår.
Personligen menar jag i likhet med huvuddelen av min partigrupp att båda sidor förtjänar samma stöd.
Utgångspunkten var ju kemalismens statsfilosofi, vilken Oostlander kritiserade, och efter detta har vi heller inte använt begreppet i betänkandet.
Jag menar också att kemalismen har två sidor, en positiv sida, nämligen stödet för republiken, den sekulära staten och avståndstagandet från den religiösa, i detta fall islamiska dominansen över de civila auktoriteterna.
Men under årens lopp har en militär dominans utvecklats i skuggan av kemalismen - den har ju inte uppstått ur själva kemalismen.
Nu har i alla fall den nya regeringen en något annorlunda filosofi, vilket kommissionsledamoten ju redan har nämnt.
Regeringen bevakas därför med argusögon av militären, även om jag håller med kommissionsledamot Verheugen om att det tack och lov finns militärer som erkänner vägen mot demokratin eftersom de vet att vägen till Europa går samma väg.
Vidare anser jag att den turkiska regeringens initiativ att alltmer lyfta ut armén från områden som inte är direkt knutna till säkerheten - såsom medierna och det högre utbildningsrådet - är rätt väg.
Det återstår en lång och svår väg, och det kommer att dyka upp ett och annat hinder, men jag menar att rätt väg har valts.
Hit hör även minoritetsfrågan.
Minoriteter och minoriteter, herr Van Orden, det rör sig ju inte om en liten minoritet på ett par tre procent.
När vi talar om den kurdiska minoriteten rör det sig om en mycket stor minoritet.
Men det finns givetvis även andra minoriteter, grekiska, armeniska och syriska minoriteter, som bör betraktas på motsvarande sätt.
Låt mig påminna om att Turkiet fram till helt nyligen bestred att det över huvud taget fanns några minoriteter.
Man talade över huvud taget inte om minoriteter, med undantag för religiösa minoriteter.
Men tack vare parlamentets envishet tillsammans med kommissionen, men sannolikt främst tack vare just parlamentets envishet har vi kunnat förändra detta.
Om vi alltid hade varit så svaga i våra krav som Van Order önskar, då hade vi inte kommit så långt.
Och jag vet att kommissionsledamot Verheugen ofta har kritiserats i Turkiet för sina hårda men tydliga ord.
Detta är också det enda sättet att hjälpa Turkiet att gå denna rätta väg av förändringar och reformer.
(Applåder)
Och så en sista kommentar som rör Cypernfrågan.
Jag besökte nyligen Cypern, den grekiska delen skall tilläggas.
Jag såg människors entusiasm över att kunna besöka sina gamla byar och hus.
Jag har också hört många grekcyprioter säga att de har fått ett hjärtligt mottagande av turkcyprioterna, trots att det ju inte kan vara det lättaste att plötsligt låta någon stiga in när man vet att man egentligen har ockuperat huset.
Och ändå har dessa vänskapliga förbindelser uppstått.
Jag undrar hur länge det håller i sig.
Kanske har herrarna Denktash, den äldre och den yngre, slagits av tanken att helt enkelt tvinga fram ett erkännande av norra Cypern genom åtgärden att öppna gränsen.
Jag vill bara påminna om hur det var med Östtyskland, även om man inte kan jämföra de två helt och hållet.
Det ena är ett önskemål från den ena sidan medan det andra är verklighet.
Och förr eller sedan kommer verkligheten att bli sådan att Cypern återförenas eftersom denna onaturliga gräns, denna sista gräns av murar och taggtråd, inte längre är hållbar.
Och om vi kan bidra även till detta, vilket vi gör genom Cyperns anslutning och vår positivt kritiska hållning gentemot Turkiet, då blir det ett viktigt steg framåt för Europa att se denna sista taggtrådsgräns försvinna från europeisk mark.
(Applåder)
