# ID: svediakorp-gov437007
# author: Yiannitsis (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-06-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,065
# sentences: 81
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar!
Med anledning av antagandet av Oostlanders betänkande i dag skall även jag tala om förbindelserna EU-Turkiet och utvecklingen när det gäller anslutningsstrategin för Turkiet.
Som ni vet är Turkiet en viktig partner för unionen som vi haft avtalsmässiga förbindelser med under mycket lång tid.
Man kan gå tillbaka till 1963.
Milstolpen under denna 30-årsperiod var dock Europeiska rådets möte i Helsingfors, där Turkiet erhöll status som kandidat för anslutning till unionen, på grundval av samma kriterier som gäller även för övriga kandidatländer.
Den föranslutningsstrategi som antogs i Helsingfors syftade till att hjälpa Turkiet på vägen mot anslutning och omfattade förstärkt politisk dialog, föranslutningsstöd och ett förfarande för analytisk granskning av genomförandet av regelverket.
Hörnstenen i denna föranslutningsstrategi var partnerskapet från mars 2001, med principer, prioriteringar och mellanliggande mål för att underlätta för Turkiet att uppfylla Köpenhamnskriterierna.
Det är i detta sammanhang nödvändigt att betona att viktiga inslag inte bara är att anpassa lagstiftningen när det gäller Köpenhamnskriterierna, utan även att verkligen genomföra dessa.
Även kommissionen har tydligt understrukit denna punkt, framför allt i de årliga framstegsrapporterna.
Vi har nyligen åsett vissa viktiga händelser i Turkiets inrikes utveckling.
En ny regering har kommit till makten, med ett starkt folkligt mandat.
Den nye premiärministern, Erdogan, har tydligt förklarat att han har för avsikt att fortsätta och att stärka reformprocessen, så att Turkiet kan uppfylla Köpenhamnskriterierna.
De senaste opinionsundersökningarna har även visat att en betydande majoritet av folkopinionen i Turkiet delar den målsättningen.
Och jag tycker att denna politiska vilja, kan man säga, även återspeglas i handlingar, inte bara i uttalanden.
Vid rådets möte i Köpenhamn erkände unionen själv den nya turkiska regeringens beslutsamhet att gå vidare med ytterligare reformer och uppmanade framför allt landet att snabbt ta itu med alla de brister som fortfarande finns på de politiska kriteriernas område, såväl när det gäller lagstiftningen som när det gäller lagstiftningens tillämpning.
Inom denna ram har unionen uppmuntrat Turkiet att aktivt fortsätta reformprocessen.
Om Europeiska rådet, i december 2004, på grundval av kommissionens rapport och rekommendation beslutar att Turkiet uppfyller de politiska Köpenhamnskriterierna kommer unionen att inleda anslutningsförhandlingar med landet utan dröjsmål.
Detta var, som alla vet, ett beslut av stor betydelse för framtiden för Europeiska unionens förbindelser med Turkiet.
Vi hoppas att dessa utsikter kommer att verka pådrivande och uppmuntra Turkiet att anta och genomföra de nödvändiga reformerna.
Jag skulle nu dock vilja att vi tar en titt på hur situationen ser ut sex månader efter Köpenhamn.
Mina damer och herrar!
Under det grekiska ordförandeskapet har vi arbetat systematiskt för att tillämpa inslagen i anslutningsstrategin i praktiken, i enlighet med besluten från Köpenhamn.
Det reviderade partnerskap som antogs av rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) i april 2003 har särskild betydelse för att hjälpa Turkiet att ta itu med de viktigaste frågorna i landets strävan att uppfylla de politiska kriterierna.
Ett reviderat nationellt program för antagandet av regelverket, med tydligt angivna mål, väntas bli Turkiets svar på det nya partnerskapet.
Dessutom har vi hållit tre politiska dialogmöten, varav ett på ministernivå, vilka gett oss tillfälle att se exakt vad som förväntas av Turkiet fram till slutet av 2004.
Ordförandeskapet och kommissionen har planerat in ytterligare två möten med det speciella syftet att kontrollera framstegen mot att uppfylla de politiska kriterierna.
Associeringsrådet sammankallades i april på ministernivå och utvärderade såväl framstegen för föranslutningsstrategin som partnerskapssystemet.
Jag skulle nu, med utgångspunkt i det nyligen antagna reviderade partnerskapet, vilja tala med större tydlighet om de viktigaste frågor som vi förväntar oss att Turkiet skall ta itu med före utvärderingen 2004.
Detta syftar naturligtvis inte till att föregripa kommissionens utvärdering inom ramen för årets, och i ännu högre grad nästa års, framstegsrapport och har heller inte att göra med några som helst andra kriterier utöver Köpenhamnskriterierna.
Partnerskapet var resultatet av två års värdefulla erfarenheter av att hjälpa Turkiet med antagandet av politiska reformer.
Det betyder att verklig hänsyn tagits till de senaste årens lärdom, efter diskussioner, inom såväl kommissionen som rådet, vilket också antog det med små ändringar.
Jag vill säga att det, enligt vår uppfattning, finns två grundläggande förutsättningar för att Turkiet skall ges verklig kandidatstatus.
För det första, att demokratin i landet fungerar utan de tidigare hindren och, för det andra, att de institutionella förändringar som röstas igenom av parlamentet omsätts i konkreta förvaltnings- och rättsrutiner.
Den politiska kontrollen av parlamentet och genom en demokratiskt vald regering av statens alla institutioner och organ är följaktligen en väsentlig fråga som Turkiet måste ta itu med på allvar.
Och detta går längre än bara en rättslig anpassning av bestämmelserna och väcker centrala och mer grundläggande frågor om förbindelserna mellan en vald regering och militären.
Unionen har också tagit upp denna fråga offentligt och betonat att det inte kan finnas rutiner som leder till avsteg från Köpenhamnskriterierna, och vi har nyligen konstaterat att det finns liknande exempel inom inrikes- och utrikespolitiken.
När det gäller frågorna om de mänskliga rättigheterna och rättsstaten har det obestridligen gjorts framsteg, även på områden som för inte så länge sedan ansågs vara tabu.
Vi får inte glömma att dödsstraffets avskaffande och erkännandet av rätten att använda och undervisa på minoritetsspråk är ett stort steg framåt.
Och Turkiet självt tycks vilja gå vidare i snabb takt och inleda anslutningsförhandlingarna inom beslutade tidsfrister.
Det är viktigt att vi inser denna ambition, för det kräver fortfarande ganska mycket arbete att uppfylla den.
Vid associeringsrådets möte i april klargjorde unionen det faktum att grundläggande olösta frågor på de politiska kriteriernas område kräver omedelbar uppmärksamhet från Turkiets sida.
Dessa frågor omfattar framför allt, och jag skall anföra som exempel, många anklagelser om tortyr i landet, uppgifter om godtyckliga arresteringar och om personer som kvarhålls i fängelse utan rättegång i sydöstra Turkiet, motsägelsefulla domstolsutslag när det gäller straff för torterare, rättsfall som visar att det ännu inte finns någon enhetlig tolkning och tillämpning av bestämmelserna om yttrandefriheten liksom de regler som gäller religiösa inrättningar och samfund, vilka förblir synnerligen restriktiva.
Vi har redan uttryckt vår oro över det sätt på vilket religiösa inrättningar behandlas och när förhoppningen om att den turkiska sidan kommer att hålla sina löften och genom nödvändiga ytterligare reformer angripa de problem som kommit i dagen, i enlighet med gällande internationell praxis.
Inte heller har alla turkiska medborgares rätt - oberoende av deras etniska tillhörighet - att åtnjuta fullständiga kulturella rättigheter tryggats.
Den restriktiva karaktär som kännetecknar de färska förordningarna på området radio- och TV-sändningar samt undervisning på andra språk än turkiska tycks hindra genomförandet av reformerna från augusti 2002.
Det finns även andra exempel när det gäller situationen för de mänskliga rättigheterna.
Här kan nämnas razzian nyligen som genomfördes av säkerhetsstyrkor mot den turkiska organisationen för de mänskliga rättigheterna, fortsatta dödsfall på grund av hungerstrejk i säkerhetsfängelserna samt den osäkra utvecklingen i fråga om den förnyade prövningen av Leyla Zanas mål, som vi har diskuterat även här i parlamentet.
Alla dessa frågor är inslag i en ofullkomlig reformprocess, där de reformer som antagits formellt inte alltid har lett till den eftersträvade förbättringen av situationen i praktiken.
Jag skulle även kunna tala om Amnesty Internationals rapport om Turkiet, som ger en bild av situationen för de mänskliga rättigheterna med många problem, men det finns inget skäl just nu att gå in i detalj på det.
Jag vill dock tillägga att det finns viktiga prioriteringar som reflekteras i det reviderade partnerskapets text och som vi räknar med att Turkiet skall beakta seriöst.
De avser viktiga områden i fråga om de ekonomiska kriterierna, och jag tror att de även motsvarar den turkiska regeringens uttalade föresats att förbättra den ekonomiska situationen i landet.
De avser även det viktiga kapitlet rättsliga och inrikes frågor, där vi väntar oss bättre samarbete från Turkiets sida och verkar för att ett gemensamt återtagandeavtal skall slutas.
Mina damer och herrar!
Jag skulle vilja betona att det finns ytterligare två grundläggande prioriteringar som intar en viktig plats även i partnerskapet.
Det handlar om Cypernfrågan och de grekisk-turkiska förbindelserna.
Även om de ansträngningar som gjorts av FN: s generalsekreterare för att lösa problemet med Cypern resulterade i dödläget i Haag, ligger hans plan kvar på bordet.
Generalsekreteraren har betonat att det måste finnas äkta politiskt engagemang för hans förslag och en tydlig tidsplan för att slutföra förhandlingarna om det skall vara möjligt att finna en lösning.
Vid sitt vårmöte beklagade rådet det faktum att generalsekreterarens ansträngningar inte haft någon framgång.
Unionen stöder beslutsamt en fortsättning på generalsekreterarens medlingsuppdrag och på förhandlingarna på grundval av hans förslag.
Vi har uppmanat alla berörda parter att inte spara på ansträngningarna att finna en rättvis, fungerande och hållbar lösning och särskilt uppmanat det turkcypriotiska ledarskapet att ompröva sin hållning.
Inom denna ram är prioriteringen för partnerskapet med Turkiet att stödja ansträngningarna att finna en helhetslösning på Cypernfrågan genom generalsekreterarens uppdrag och förhandlingarna på grundval av hans förslag även fortsättningsvis av avgörande betydelse.
Frågan har även tagits upp av Europeiska rådets ordförande i dennes offentliga uttalanden på sistone.
Republiken Cyperns regering har i praktiken visat sin vilja att bidra till en sådan lösning.
Protokollet om Cypern, som bifogades anslutningsfördraget, lämnar också marginaler för den utvecklingen.
Men vår gemensamma vilja är att uppnå något sådant redan före den 1 maj 2004.
Öppnandet av den gröna linjen nyligen utgör ett påtagligt bevis på att öns två folkgrupper kan och vill leva och gå framåt tillsammans.
Praktiska förändringar som kommer underifrån, från samhället, kan dock inte ersätta institutionella lösningar.
Sådana måste under alla omständigheter nås, och det är bara på det sättet som Cypern kan säkra det nya framtidsperspektiv som ön har rätt till efter så många år.
Unionen och vi, som ordförandeskap men även som medlemsland, stöder behovet av att finna en lösning på grundval av Annanplanen.
Vidare, när det gäller frågan om fredlig tvistlösning, har det redan skett en förändring av tonen i de grekisk-turkiska förbindelserna på olika områden.
Sonderingar mellan de två utrikesministerierna inleddes i mars 2002.
Diskussionerna fortsätter på högre tjänstemannanivå.
Det förbättrade klimatet har lett till ökade bilaterala utbyten och en rad överenskommelser.
På den andra sidan - den turkiska sidan - iakttas vissa handlingssätt, till exempel av det turkiska flygvapnet, som går stick i stäv mot målet att fördjupa Turkiets förhållande till unionen.
Vi ser fram emot ytterligare framsteg på detta område på grundval av principen om fredlig tvistlösning, i enlighet med slutsatserna från Helsingfors och prioriteringen i partnerskapet.
Såsom beslutades i Helsingfors kommer rådet att undersöka situationen när det gäller de återstående tvisterna, och framför allt deras följder för anslutningsprocessen, i syfte att verka för att de löses vid Internationella domstolen i Haag senast i slutet av 2004.
Tillåt mig avslutningsvis att än en gång välkomna parlamentets stora intresse för anslutningsstrategin för Turkiet.
Vi kommer att fortsätta att samarbeta i syfte att även här upprepa den tydliga framgång som åtföljer utvidgningens politiska budskap: att utvidga regionen av fred, stabilitet och välstånd samt att sudda ut det förflutnas skiljelinjer.
Vi gläder oss särskilt åt det faktum att unionens utvidgningspolitik fortsätter och är en grundläggande drivfjäder för länder, i synnerhet för kandidatländer såsom Turkiet, vilket sporrar dem till ytterligare reformer för att säkra de värden och principer som jag nämnt.
Vi gläder oss även åt det faktum att detta mål är både det turkiska folkets uttalade önskan och den politik som förs av dess valda regering.
Vi ser fram emot att nödvändiga framsteg skall göras inom de tidsgränser som fastställts, så att vi tryggar en positiv och lovande framtid för förbindelserna mellan unionen och Turkiet.
