# ID: svediakorp-gov437006
# author: Oostlander (PPE-DE) (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-06-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,000
# sentences: 50
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
För Turkiet som kandidatland gäller: dörren står öppen, men vägen är svår.
Det är budskapet i mitt betänkande.
För de övriga kandidatländerna var det egentligen självklart.
Även för dem och deras medborgare kostade det mycket möda att komma fram till mållinjen, och ända fram till de sista sammanträdena i utskotten fick de tydliga anmärkningar som uppmanade dem att slutföra sitt arbete.
Turkiet är inget undantag.
Det finns alltså inget skäl att ge det här landet en specialbehandling på grund av dess storlek eller strategiska läge.
Turkiet har helt andra problem än övriga kandidater.
De problemen handlar främst om de politiska Köpenhamnskriterierna.
Kanske mer än någonsin har tonvikten i det här betänkandet lagts på bakgrunden eller djupare orsaker till de politiska brister som oftast kommer till uttryck i kränkningar av klassiska fri- och rättigheter och av grundläggande mänskliga rättigheter.
Det har också att göra med det faktum att den turkiska staten grundar sig på en filosofi som utvecklades på tjugotalet, en period då det inte fanns så värst många goda exempel i Europa att hämta idéer från.
I samband med kritiken mot Turkiet handlar det om statens struktur, militärens dominerande ställning, det nationella säkerhetsrådet som domineras av militärer, nationalismen som leder till förtryck av etniska, religiösa och kulturella minoriteter samt det faktum att den kollektiva säkerheten och kollektiva intressen prioriteras framför enskilda personers mänskliga rättigheter, vilket ger upphov till allt fler klagomål.
Militären har också ett mycket starkt inflytande inom skola, radio och TV samt näringslivet, och det är väldigt viktigt att det också delvis erkänns i Turkiets nyaste reformpaket.
Vid kontakten med Turkiet handlar det alltid om frågan: vem pratar vi med?
Pratar vi med regeringen och parlamentsmajoriteten, eller pratar vi egentligen med representanter för det man kallar deep state, de höga generalerna och den höga etablerade byråkratin?
Utöver dessa problem tar vi även upp gränsproblemen, både de som avser Cypern och Armenien, och eventuellt även Irak.
Dessutom är avsaknaden av fungerande lokala organisationer påtaglig.
Fackrörelsen har inte mycket utrymme.
Trossamfund, även det islamiska, står under sträng statskontroll eller har det svårt.
Även andra kandidater var tvungna att anstränga sig i det avseendet.
Meningen med ställningen som kandidatland är att det berörda landet skall utveckla sig till en medlemsstat som de övriga.
Det får till exempel med avseende på rättsläget inte spela någon roll om man nu bor i Diyarbakir eller i Rotterdam.
Om det ändå gör det så går det inte att sälja ett medlemskap till våra medborgare.
Ett direktvalt parlament ser det måhända klarare och mer medvetet än ett ministerråd.
Därför uppmanar vi rådet att vara lika klara som det här parlamentet i sin politik gentemot Turkiet och inte klamra sig fast vid symboler och symboliska datum.
Tydlighet har uttryckligen eftersträvats i det här betänkandet.
Det är inte ärligt att om det finns ett behov av att visa uppskattning förtiga ett antal invändningar för att senare trolla fram dem igen.
Turkiet måste nu få veta vad som väntar.
Det innebär radikala förändringar, precis som även andra kandidatländer fått uppleva.
Av den anledningen välkomnar vi verkligen föresatsen att inrätta en ny grundlag och uttrycker i det sammanhanget en önskan om att de politiska värderingar som gäller i andra medlemsstater kommer att få tjäna som utgångspunkt.
Samtidigt måste militären avstå från sin nuvarande dominerande ställning och återföras till en form och funktion som är bruklig i andra medlemsstater.
Det får konsekvenser för det nationella säkerhetsrådet och för de domstolar som behandlar ärenden i samband med statssäkerhet.
När lagändringar som syftar till att omvandla en militär nation, vilket flera personer har skrivit till mig om, till en civil nation genomförs måste man i praktiken bevisa att denna målsättning uppnås.
Här handlar det om mentalitet och kultur.
EU måste alltså främst inrikta sitt stöd på att de politiska kriterierna verkligen skall uppfyllas, alltså på omskolning och utbytesprogram för statstjänstemän, framför allt inom polisen och när det gäller jurister som är engagerade vid domstolar osv.
Det måste nu till exempel verkligen bli ett slut på tortyr, och flyktingar får inte hindras från att återvända till sina hembyar av så kallade byvakter.
Religionsfrihet får inte bara vara tomma ord.
Flera frustrerande myndighetsåtgärder kan faktiskt avskaffas på kort tid, och det väcker alltid på nytt förvåning att det inte sker.
Kulturella rättigheter skall inte erkännas sparsamt utan övertygande och generöst.
Det verkade ett tag som att regeringen verkligen skulle kunna befästa sitt inflytande, och vi hade också hoppats att den till exempel skulle kunna infria sin avsikt att lösa Cypernfrågan med utgångspunkt från FN-planen.
Det lyckades tyvärr inte.
Det behövs ett nytt lyckat försök för att visa att militären verkligen är på väg att finna sin normala roll.
Herr talman!
Jag är glad över det breda stöd som finns för det här betänkandet i parlamentet.
Jag har också granskat ändringsförslagen med en generös blick och där det var möjligt försett dem med ett plus.
Vi har kommit överens med Swoboda om att vi kan acceptera ett ändringsförslag från den radikala och gröna sidan, vilket handlar om Turkiets vilja att uppfylla sina uppgifter i reformen, som komplement, inte som ersättning.
Om man inte vill ha det som komplement så kommer vi att rösta mot.
Om det läggs fram som komplement så kan dock även vi säga? ja? till det.
För övrigt hoppas jag att de öppna samtalen när det gäller debatten om religion, kultur och politik inte dämpas på grund av strykningar i punkt 3.
Det är nämligen en punkt som just skulle kunna slutföra den diskussionen på ett väldigt bra sätt.
