# ID: svediakorp-gov436912
# author: Pack (PPE-DE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-06-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 631
# sentences: 36
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande!
Jag välkomnar det grekiska ordförandeskapets uttalanden om Balkan, och i motsats till Alavanos är jag även glad att Italien nästa halvår får möjlighet att fortsätta föra denna kloka politik.
Två av grannländerna har nämligen ett vitalt intresse av att det i allt väsentligt råder stabilitet på Balkan och i Sydösteuropa.
Faktum är att länderna befinner sig i helt olika utvecklingsfaser - Kroatien, f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, Bosnien och Hercegovina, Serbien, Montenegro och Albanien.
Till syvende och sist kommer dessa länder att ges möjlighet att bli medlemmar i Europeiska unionen utifrån sina egna individuella framsteg.
Detta beslutades redan i Zagreb, och detsamma kommer att bekräftas i Thessaloniki.
Vägen dit är svår; det har även de tio anslutningsländerna erfarit.
Det krävs väldigt mycket av medborgarna i dessa länder.
Vi urskiljer olika framsteg som framför allt beror på att alla dessa länder har haft olika möjligheter att utvecklas vidare.
Så sent som för två år sedan satt Milosevic fortfarande kvar vid makten i Serbien och Montenegro.
Därför menar jag att vi bör ta hänsyn till vilka möjligheter de då inte kunde utnyttja.
Länderna har många problem gemensamt, t.ex. kampen mot korruptionen och den organiserade brottsligheten, framför allt människohandel.
Många av länderna har fortfarande ett mycket dåligt och bristfälligt rättsväsen.
Vi har också skäl att beklaga att det regionala samarbetet ännu inte är så bra som man gärna gör gällande.
Man vädjar till oss att bevilja dessa länder visumfrihet, men jag menar att länderna i fråga först bör komma överens sinsemellan om att låta medborgarna resa fritt.
Det är inte det enklaste att ta sig från Serbien och Montenegro till Kroatien.
(Applåder)
Jag menar således att man bör fullgöra sina egna åtaganden innan man kräver ytterligare stora åtgärder av oss.
Jag menar också att de bilaterala frihandelsområdena är bra.
För att få verklig effekt måste de dock utvidgas till ett multilateralt frihandelsområde.
Låt mig ta upp tre frågor som ingår i vår resolution.
Det är förnuftigt att knyta stabilitetspakten till stabiliserings- och associeringsprocessen.
Det är viktigt att det avsätts mer pengar till Cards-programmet, som det anslås allt mindre medel för.
Pengar finns, vi behöver inte skapa nya.
Förberedelsestöden har inte utnyttjats, och jag beklagar att kommissionsledamoten nämnde summan 200 miljoner euro.
Jag förmodar att ni inte vill överskrida detta belopp, men jag tror att vi kommer att behöva mer eftersom den ekonomiska utvecklingen är en förutsättning för samexistensen, utvecklingen i gemenskapen och en slutgiltig lösning på flyktingfrågorna.
Låt mig ta upp en sista sak, nämligen ungdomsfrågan i dessa länder.
Utan ungdomarna kommer länderna inte att ha en chans att utvecklas i rätt riktning.
Om vi inte snart ger en signal om att Europa inte blir verklighet för dem först om ett par generationer, utan nu, då blir detta svårt.
Alla vill lämna dessa länder och flytta till andra länder som Nya Zeeland, Förenta staterna och Kanada.
Vi måste öppna Sokrates- och Leonardoprogrammen för dessa ungdomar.
Som föredragande för Sokratesprogrammet vet jag vilket svårt företag detta är.
Jag uppmanar det grekiska rådsordförandeskapet att agera motor i frågan så att vi verkligen kan ge ungdomarna i dessa länder signalen att de kan delta i våra utbildningsprogram.
Om jag förstod måndagens meddelande från presidenterna i dessa länder rätt, så innehåller det mycket gott, många löften, många insikter.
Jag hoppas bara att mötet i Thessaloniki skall resultera i något som verkligen sporrar länderna att också omsätta dessa löften i praktiken.
(Applåder)
