# ID: svediakorp-gov436898
# author: Bonde (EDD). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-06-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DA
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 712
# sentences: 35
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Vid toppmötet i Laeken bad man konventet att göra en insats i syfte att föra Europeiska unionen närmare medborgarna.
Giscard vill genom presidiets utkast till författning i stället öka avståndet till medborgarna.
Det är en fransk solkung som leder konventet i strid med alla demokratiska spelregler.
Vi får inte förslagen översatta och behandlade.
Europeiska unionens bestämmelser om öppenhet gäller inte för Giscard - han nöjer sig inte med att leda mötena; han talar också om för oss vad vi skall tycka och drar gärna slutsatser som klart strider mot majoritetens åsikt.
Han tillåter inga omröstningar som skulle kunna äventyra hans så kallade samförståndsmetod, samma samförståndsmetod som han nu vill införa som beslutsform i Europeiska rådet i stället för enhällighet.
Författningsutkastet är inte ett framsteg, utan i stället ett från historisk synpunkt stort steg tillbaka till den tid då kungen bad om råd för att sedan själv fatta besluten.
Giscards författningsutkast kan betraktas som en stor flyttfirma.
Makten flyttas från väljarna och de folkvalda i alla länder till ämbetsmännen, ministrarna och lobbyisterna.
Makten flyttas från de lagstiftande till de verkställande och dömande aktörerna, och EG-domstolen blir den främsta konstitutionsuttolkaren.
Makten flyttas också från de mindre till de större länderna, och från de mellanstora till de största länderna.
Makten flyttas från de vanliga partimedlemmarna till de transnationella partibyråkraterna, från de levande demokratierna till en mäktigare kommission, ett mäktigare Europaparlament och den allra mäktigaste maktsammanslutningen: de största EU-ländernas premiärministrar.
De kommer att utgöra maktens kärna, ett direktorat runt en fransk-tysk axel.
De tilldelas makten på grund av sin storlek, inte för att vi väljer dem.
Ingen av dem har valts för vad de vill med Europeiska unionen.
Premiärministrarna träffas sedan efter varje val till Europaparlamentet och fördelar platserna sinsemellan.
När Blair inte kan återväljas i Storbritannien kan han bli president i Europeiska unionen.
Fischer kan bli utrikesminister i Europeiska unionen när hans framtidsutsikter i Tyskland inte ter sig så gynnsamma.
Aznar kan bli ordförande i kommissionen eller vice ordförande med ansvar för rättsliga och inrikes frågor, någon annan kan bli unionens ekonomi- och finansminister och en tredje kan bli överbefälhavare för de väpnade styrkorna.
Författningen erbjuder bra jobb för avgående premiärministrar när de inte kan återväljas.
Det är inte väljarna som får makten över institutionerna och deras ledare, som exempelvis i förbundsstater som Förenta staterna och Tyskland.
Hos oss kan tretton premiärministrar rösta ned tolv i Europeiska rådet, och de tre största ländernas premiärministrar kan på en gång rösta ned tjugotvå andra på grund av sin så kallade dubbla majoritet, vilket betyder att länder med 40 procent av invånarna får vetorätt.
Väljarna i såväl stora som små länder kommer att mista allt inflytande över lagstiftningen.
Vår demokrati inskränks till att bli mycket lokal.
Vi kommer inte längre att kunna belöna eller bestraffa våra folkvalda på valdagen, eftersom merparten av alla lagar kommer att antas bakom stängda dörrar av en arbetsgrupp i ministerrådet eller av kommissionen, som får en större självständig lagstiftningsmakt.
Våra nationella regeringar och parlament blir maktlösa storkommuner i den stora Europeiska unionen.
Väljarna kan sålunda delta i valet till Europaparlamentet, men inte heller detta betyder att Europeiska unionens lagar eller dess ledare byts ut.
Europaparlamentet får medbeslutanderätt inom flera områden men får inte all den makt som de nationella parlamenten förlorar.
Kommissionen får ensam rätten att lägga fram många fler förslag och att förhindra att andra förslag läggs fram.
Den makten mister både väljarna och de folkvalda i alla länder.
Ämbetsmännen och ministrarna i rådet får merparten av makten eftersom det inte blir någon lag utan deras medgivande.
Den makt som i alla demokratiska länder finns hos väljarna fördelas inom Europeiska unionen genom ett oöverskådligt maktspel mellan premiärministrar, rådsmöten, kommissionsmöten och ett Europaparlament som kan komma att domineras av mäktiga övernationella partibyråkratier.
Distansen till väljarna är mycket stor i det författningsutkast som skall behandlas på toppmötet i Thessaloniki.
Demokratins vagga stod i Grekland, herr rådsordförande, och toppmötet i Thessaloniki bör inte bli dess gravkammare.
