# ID: svediakorp-gov436895
# author: Wurtz (GUE/NGL). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-06-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 826
# sentences: 33
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande!
Det grekiska ordförandeskapet präglas av händelser som har varit särskilt viktiga för unionens framtida struktur, såsom att tio nya länder har undertecknat anslutningsfördraget och att konventet sannolikt kommer att avsluta sitt arbete.
Men jag vill stanna upp vid en tredje viktig sak, som är viktigare än alla andra, nämligen att unionens identitetskris har blommat ut med full kraft.
Vad vill vi göra tillsammans?
Svaret på denna existentiella fråga saknas mer än någonsin.
Det handlar om våra ambitioner inom unionen.
Vill vi verkligen ha de mål som konventets presidium föreslår skall skrivas in i unionens framtida konstitution, nämligen balanserad ekonomisk tillväxt och social rättvisa, full sysselsättning, hög levnadsstandard, social trygghet och lika möjligheter för alla?
Varför vägrar vi i så fall att inleda en debatt om en förändring av Europeiska centralbankens prioriteringar?
När faran ligger i en konjunkturnedgång handlar det inte längre om prisstabilitet utan om säkra arbetstillfällen, utbildning och pensioner för alla, finansiering av ändamålsenlig infrastruktur - såsom kombinerade tåg- och vägtransporter i stor skala - och mer generellt en verkligt rättvis och hållbar utveckling.
Varför begränsa den offentliga sektorn med den vanskliga ställningen som undantag till lagen om fri konkurrens, i stället för att främja kvalitativa tjänster av allmänintresse som en prioritering i sig för unionen, tjänster som därmed har en plats i konstitutionen?
Varför fortsätta att blockera alla möjligheter till beskattning av kapitalrörelser och finansiella inkomster?
Den här typen av uppenbar motsägelse - mellan att hävda mål som uppfyller förväntningar och att vägra bevilja medel som gör det möjligt att uppnå dessa mål - utgör kärnan i unionsmedborgarnas brist på förtroende för EU: s institutioner.
Vad vill vi egentligen?
Vi måste ge ett ärligt svar och ta ansvar för våra beslut, så att européerna kan påverka debatten med rätt beslutsunderlag.
Som Albert Camus skriver:? Att inte nämna saker vid deras rätta namn är att göra världens olycka större.?
Denna identitetskris är lika uppenbar när det gäller unionens roll i världen, vilket vi har blivit alltför medvetna om sedan kriget mot Irak.
Före konflikten fanns det oeniga men ärliga röster som åtminstone gjorde att allmänheten kunde se klart och delta i motsättningen mellan valmöjligheter.
Eftersom folk gjorde detta så effektfullt och på så olika sätt, från västra till östra Europa, ser vi detta som ett verkligt brott i unionens historia, som det enda hoppet om framtida förändringar.
Men sedan världens supermakt har visat sina muskler - med förakt för världssamfundets lagar och vilja - sker allt som om Europeiska unionen förändrade sin enhet utifrån valet att underkasta sig den starkare, antingen med resignation eller med entusiasm.
Paul Wolfowitz medger nu att aktionen för att eliminera massförstörelsevapen i Irak endast var? en byråkratisk förevändning för att vinna gehör för kriget?, men detta oerhörda bedrägeri väcker inga upprörda reaktioner bland de 15 medlemsstaterna, och ännu mindre bland unionens framtida 25 medlemsstater.
Vi fick en bekräftelse på detta i förmiddags, vilket jag beklagar.
Georges Bush har beslutat sig för att ta monopol på hanteringen av färdplanen i Mellanöstern, med alla de risker som följer av hans samförstånd med Sharon och dennes reservationer när det gäller åtagandenas konkreta innehåll.
Men Europeiska unionen - som trots allt är en av initiativtagarna till detta sköra fredshopp - låter sig utmanövreras utan motstånd.
Förenta staterna ifrågasätter Internationella brottmålsdomstolen, upprätthåller militära undantagslagar och - vilket Enrique Barón Crespo påpekade - håller europeiska medborgare fängslade i en laglös zon i Guantánamo.
Trots detta förbereder rådet ett avtal om utlämning och inbördes rättshjälp med Washington, och blundar därmed för alla dessa lagbrott.
Våra amerikanska partner gör en ny offensiv för att häva moratoriet för genmodifierade organismer, för att försvara det amerikanska jordbruket.
Då börjar Europa genast vackla och aktar sig noga för att vidta motåtgärder på handelsområdet - något som WTO trots allt tillåter - mot de överilade skatteförmåner som exportörer beviljas i USA.
Av alla dessa skäl anser min grupp, herr talman, att det grekiska ordförandeskapet skulle göra Europa en tjänst genom att lägga hela detta problem på bordet vid Europeiska rådets möte i Thessaloniki: Vad vill vi göra tillsammans, och vilka medel bör vi skaffa för att uppnå det?
Under alla omständigheter är detta en fråga som ställs i våra samhällen, vilket är en mycket bra sak.
Jag citerade nyss en fransk författare.
För att skapa jämvikt vill jag avsluta mitt inlägg med att citera den store tysken Hölderlin:? Där faran växer, växer också det som räddar.?
Det är tydligt vari faran ligger för Europa.
Låt oss vara dem som försöker rädda Europa.
