# ID: svediakorp-gov436891
# author: Prodi (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-06-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,832
# sentences: 75
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, ärade ledamöter!
Som minister Yiannitsis sade kommer Europeiska konventets utkast till konstitutionsfördrag att stå i centrum för Europeiska rådets överläggningar i Thessaloniki.
Mitt anförande här i dag kommer uteslutande att handla om denna utomordentligt viktiga fråga.
Jag är säker på att debatten efteråt kommer att bli stimulerande och infallsrik och därigenom av stor betydelse för det känsliga slutskedet av konventets arbete.
Först och främst vill jag - så här blott några dagar innan konventet avslutas - passa på att tacka alla er som har företrätt Europaparlamentet vid konventet.
Era insatser har varit och kommer att förbli avgörande för hur den ömtåliga process som har påbörjats kommer att fortskrida.
Jag vill också tacka rådets ordförande Simitis, minister Yiannitsis och deras medarbetare för ett tålmodigt förhandlingsarbete som kommer att nå sin kulmen i Thessaloniki, och jag hoppas att resultaten kommer att vara positiva.
Det är inte så länge sedan som kommissionen och parlamentet med kraft krävde att ett konvent om Europas framtid skulle tillsättas.
I dag har vi möjlighet att låta vår första riktiga konstitution födas som frukten av en demokratisk och öppen debatt.
Tillsammans drev vi fram konventet, och tillsammans måste vi se till att det blir en framgång, ärade ledamöter!
Konventet måste lägga fram en balanserad och otvetydig text, en text som lägger en grund för Europa som håller i många år framöver, en text som säkrar vår närvaro och vår självständighet på den internationella scenen.
Om så inte sker kommer vi att löpa mycket stora risker.
Om vi överlåter åt regeringskonferensen att besluta i somliga viktiga frågor löper vi risken att den smärtsamma erfarenheten från Nice upprepar sig.
Det skulle vara en stor historiens ironi, eftersom vi ville ha konventet just för att vi inte var nöjda med resultatet från Nice.
Tillåt mig att påminna om de ursprungliga avsikterna bakom denna stora reform av vår politik och våra institutioner.
Konventet kom till i december 2001 genom Laekendeklarationen.
Det fick till uppgift att förbereda marken för regeringskonferensen på ett så brett och öppet sätt som möjligt.
Laekendeklarationen innehåller tre huvudpunkter: för det första att förbättra och klargöra kompetensfördelningen inom Europeiska unionen, för det andra att förenkla våra instrument för lagstiftning och politiska insatser och för det tredje att göra unionen mer demokratisk, öppnare och effektivare.
Det underliggande målet är att slå fast vilka värden unionen skall sträva efter, vilka grundläggande rättigheter och skyldigheter medborgarna skall ha och att klargöra förhållandet mellan unionens medlemsstater.
Konventet har således haft en stor och mycket svår uppgift, men vi måste också tillstå att vi under nästan ett halvt sekel har samlat på oss ovärderliga erfarenheter, såväl på det institutionella som på det lagstiftande planet.
Vi har också finslipat ett sätt att bedriva politik som är unikt i världen och som vi skall vara stolta över.
Konventets uppgift är alltså klar: det skall på ett tydligare sätt slå fast vem som skall göra vad i Europeiska unionen.
Detta kommer att ta sig uttryck i en ny balans mellan institutionerna, som gör att de kan bära upp Europas roll i en globaliserad värld, men som samtidigt är lättförståelig för medborgarna.
Parlamentet och rådet måste ansvara för lagstiftningsarbetet gemensamt.
Det betyder att medbeslutandeförfarandet skall tillämpas som huvudregel.
Den dömande makten skall utövas av EG-domstolen, och jag tycker att domstolens jurisdiktion skall utvidgas till att omfatta också utrikespolitik samt rättsliga och inrikes frågor.
Slutligen behöver unionen, vid sidan av en klarlagd lagstiftande makt, ett enda verkställande organ, nämligen kommissionen.
Kommissionen skall, under Europaparlamentets och rådets överinseende, genomföra lagstiftningen, verkställa politiken och företräda unionen utåt, utom vad gäller den gemensamma utrikes- och försvarspolitiken.
Med dubbla verkställande organ garanteras däremot inte de europeiska medborgarna den insyn och det ansvarstagande som fordras.
Dessutom försvåras er, Europaparlamentets, möjlighet att utöva demokratisk kontroll.
Jag vill emellertid än en gång framhålla en punkt som jag anser är den absolut viktigaste: att majoritetsbesluten blir huvudregel.
Det är det yttersta beviset för att det finns en politisk vilja till effektivt agerande i demokratiska former.
I annat fall finns det ingen demokrati och ingen effektivitet.
Det senaste utkastet till konstitutionsfördrag som konventet har offentliggjort innehåller några, kanske många, bra förslag: stadgan om de grundläggande rättigheterna har fått ett permanent utrymme i dokumentet, som andra delen av vår konstitution.
Användningen av medbeslutandeförfarandet har utökats, om än inte tillräckligt, och slutligen står det nu klart att vi kommer att få en utrikesminister som företräder unionen på det internationella planet.
På andra punkter måste vi däremot fortsätta att pressa på: för det första har det enhälliga beslutsfattandet inte avskaffats.
Jag säger det igen: Detta är en fråga som är helt avgörande för institutionernas effektivitet i framtiden.
Bibehållen vetorätt kan bara leda till att unionen handlingsförlamas.
(Applåder)
Den bästa lösningen - sedan kan det finnas en näst bästa lösning - är kvalificerad majoritet, det vill säga 50 procent av medlemsstaterna och 50 procent av folkmängden: det är lätt att förstå, enkelt och klart.
Vi föredrar det systemet därför att det återspeglar unionens dubbla legitimitet, nämligen att den - som ni vet - både bygger på överenskommelser mellan stater och på en gemensam folkvilja.
Jag vill upprepa att det viktigaste är att vetorätten avskaffas.
Vi betalar oacceptabla politiska priser för den, både internt och internationellt.
För det andra väntar frågan om ett fast ordförandeskap för Europeiska rådet fortfarande på en lösning.
Den lösning som har valts i det senaste utkastet har tre svagheter: först och främst har vi det grundläggande problemet med legitimiteten, med det politiska ansvaret.
Man förstår inte vem denne eventuelle ordförande skall ansvara inför.
Detta är en viktig demokratifråga.
För det andra försvagas er roll, Europaparlamentets roll, eftersom ni, med all rätt, kan utöva kontroll över kommissionen men inte över rådet och dess ordförande.
Det är alltså en asymmetrisk filosofi, en haltande demokrati som man tänker sig, som de som har skrivit detta utkast tänker sig!
Jag tycker inte att vi kan tillåta det!
Slutligen - och verkligen inte mindre viktigt - skapar man ytterligare ett verkställande organ inom rådet, vilket kan komma att leda till en sammanblandning av befogenheterna inom gemenskapen: ingen förenkling av beslutsmekanismerna således, och ännu svårare att veta vem som gör vad i unionen.
Mot denna bakgrund och med hänsyn till dessa tre grundläggande invändningar är vi öppna för olika lösningar: från att behålla systemet med roterande ordförandeskap till att införa ett system med en fast ordförande - en chairman, bara en chairman - som effektiviserar rådets arbete på det rent tekniska planet.
Mer allmänt är det viktigt att vi lägger en grund som gör att vi på ett effektivt sätt kan förena det som i dag inte kan gå längre än till mellanstatligt samarbete med de mer konsoliderade gemenskapsmekanismerna.
Detta saknas dock i utkastet.
Det är inte någonting som vi kan uppnå genom att separera och fragmentera, utan genom att bygga broar mellan de två dimensionerna och förutse en möjlig utveckling mot enhetliga formler, som till exempel också skulle kunna gälla för ordförandeskapet för unionen i framtiden.
Vi måste ha fantasi och en känsla för tidens och framtidens krav.
Redan i dag har vi en konkret grund att stå på när vi skall arbeta vidare i denna riktning, nämligen unionens utrikesminister.
Denna person skall företräda unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik, medan vi, som jag sade nyss, vill att kommissionen skall representera EU i alla andra sammanhang.
Detta förklarar den dubbla natur utrikesministerposten har i förslaget: för att kunna verka måste denne vara ledamot av kommissionen, men med en särskild ställning när det gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
Utrikesministern måste alltså ha ett intimt samarbete med kommissionen och framför allt med kommissionens ordförande och ha en riktig stab till sitt förfogande.
Denna måste administrativt vara knuten till kommissionen så att den kan arbeta tillsammans med övriga avdelningar där, för att optimera kunskaper, resurser och insatser på alla områden som har med utrikespolitiken i snäv mening att göra.
På så sätt kommer unionen verkligen att företrädas på ett enhetligt sätt utåt och effektivt kunna använda gemenskapsinstrument och mellanstatliga instrument, så att vi får en tyngd och en roll, den tyngd och den roll i världen som tillkommer oss.
Detta, ärade ledamöter, är ett konkret exempel på hur en organisation som gör att det mellanstatliga samarbetet och gemenskapssamarbetet kan samexistera skall se ut.
Våra upplevelser de senaste månaderna har lärt oss en sak: om vi fortsätter att visa oss oeniga kommer vi för alltid att förbli en ekonomisk jätte och en politisk dvärg på den internationella scenen.
Förresten skall ni veta att man upphör att vara en ekonomisk jätte om man är en politisk dvärg för länge.
Innan jag slutar vill jag påminna om en sista punkt: vi måste se till att vi har lämpliga institutionella instrument för att förstärka den ekonomiska politiken, just för att undvika att åsidosättas också på det ekonomiska området.
I detta sammanhang är det legitimt att vi frågar oss om det, för att kombinera det mellanstatliga samarbete och gemenskapssamarbete som finns i dag, inte skulle kunna vara en möjlighet att kommissionsledamoten med ansvar för ekonomiska och monetära frågor är ordförande för eurogruppen och företräder euroområdet inom de internationella institutionerna.
På den posten behöver vi en stark man, en man som företräder unionen på ett kontinuerligt sätt.
Ärade ledamöter!
Detta var i korthet vad jag ville ta upp i dag.
Det finns mer man skulle kunna tillägga, men jag föredrar att hålla mig till det allra mest väsentliga för att lämna mer tid för debatten.
Jag skulle bara vilja säga några avslutande ord för att tacka det grekiska ordförandeskapet: det har varit bestämt, effektivt, intelligent och mottagligt för olika ståndpunkter, och vi har haft ett exemplariskt samarbete.
Detta leder mig också till ett sista påpekande - som kan verka spydigt, men som tvärtom är mitt hjärtas mening - nämligen att formlerna för institutionell ingenjörskonst kanske kan ge en rationell förklaring till varför det roterande ordförandeskapet inte kan fungera.
Jag upprepar: det kanske de kan, men inga formler kan ersätta den passion och den intelligens som finns hos ansvarskännande politiker som ställer sitt eget nationella kulturarv till förfogande för det gemensamma europeiska intresset.
(Applåder)
