# ID: svediakorp-gov436840
# author: Bouteflika (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-06-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 4,435
# sentences: 145
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, ärade parlamentsledamöter, mina damer och herrar!
Om ni tillåter skulle jag först av allt vilja tacka talman Pat Cox för hans vänliga inbjudan, för det fina mottagande min delegation och jag själv fått och för de ord han hade vänligheten att säga om mig och det algeriska folket, ord som är ett uttryck för de kvalitetsförbindelser som förenar oss med de europeiska folken.
Herr talman, mina damer och herrar!
Jag vänder mig till er vid ett tillfälle när det algeriska folket fortfarande försöker undanröja sviterna av den fruktansvärda jordbävning som försatt landet i sorg, ta hand om skador och trauman från katastrofen och resa upp ruinerna och ge förstörda städer och byar livet åter.
Jag vill framföra vår djupa tacksamhet för de tecken på solidaritet och sympati som Europaparlamentet givit oss, liksom för den hjälp av alla slag som de europeiska länderna genast sände till katastrofplatsen.
Denna spontana solidaritetssatsning var till stor tröst för det algeriska folket, och jag skulle här i dess namn och för de drabbade familjernas räkning på nytt vilja uttrycka vår stora tacksamhet till alla dem som stått vid vår sida under denna grymma prövning.
Herr talman!
Den 22 april 2002 i Valencia i Spanien befäste Algeriet och Europeiska unionen, genom att högtidligt underteckna associeringsavtalet, en ny och hållbar förbindelse för en framtid av solidaritet och samarbete.
Detta avtal bekräftar en verklig ekonomisk förankring av Algeriet i gemenskapseuropa och det utgör en illustration av vår kontinuerliga strävan, som vi delar med våra europeiska partner, efter att bygga våra förbindelser på grundläggande värderingar i form av ömsesidig respekt, delat välstånd och vänskap.
Det åtagande vi gemensamt gjorde vid detta tillfälle öppnar stora framtidsperspektiv när det gäller att fördjupa den politiska dialogen mellan Algeriet och Europeiska unionen, och till förmån för ett globalt partnerskap som vi vill skall vara i nivå med våra förväntningar.
Var det inte betecknande att avtalet i Rom undertecknades av Frankrike, som utövade en fullständig högsta makt över Algeriet redan under dess tredje år av nationellt frihetskrig, trots att landet var delat i tre franska departement?
Fanns det då ett enda land som undertecknade Romfördraget där man hade den goda smaken och sinnesnärvaron att uttrycka förbehåll, till förmån för vårt land som var ockuperat och kämpade för nationell frihet?
Detta åtagande är förenligt med mitt lands kontinuerliga satsning på ett privilegierat samarbete med Europa, vilket erinras om genom att Algeriet redan i början av 70-talet började göra Europa till sin stora energimarknad.
Algeriet engagerade sig mycket tidigt för detta, genom att inrätta gasledningar via Italien och Spanien, på vägen mot långsiktigt samarbete med Europa, samtidigt som det var ett uttryck för ett grundläggande förtroende för den europeiska konstruktionen och det framtida samarbetet med den europeiska kontinenten.
Det säger något om den betydelse mitt land alltid har fäst vid att främja politisk dialog och ekonomiskt partnerskap med Europeiska unionen, och jag kan bara glädjas åt att undertecknandet av vårt associeringsavtal kommer att stärka vår övertygelse.
Vi har traditionellt ett regelbundet politiskt samråd med Europeiska unionen, en välmatad och konstruktiv dialog, som kännetecknas av utbyte mellan ett stort antal delegationer från de politiska partierna och parlamentsledamöterna och som bidrar till att inrätta ett klimat av förståelse i våra förbindelser, genom en ömsesidig vilja att bättre lära känna varandra för att kunna samarbeta bättre.
Herr talman!
I en tid av störningar i de internationella förbindelserna ställs Europa-Medelhavsområdet inför stora utmaningar av olika slag, som riskerar att förvärra instabiliteten och den splittring som finns mellan Medelhavets två sidor.
Den södra sidan av Medelhavet är Europas mjuka mage, betonade förr en utmärkt ledare under 1900-talet.
Det är just för att bemöta denna situation och gardera oss mot dessa faror som vi tillsammans, redan för sju år sedan, inledde pionjärprocessen i Barcelona som alla länder kring Medelhavet senare skulle ansluta sig till.
En sådan process är fortfarande en strategisk referensram för Algeriet, och samtidigt ett oundvikligt forum för politisk dialog och samarbete, men även ett relevant instrument för att främja stabilitet och säkerhet i hela Medelhavsområdet.
Genom sina målsättningar och planerade åtgärder har det åstadkommit stora förhoppningar bland folken söder om Medelhavet.
Dessa förhoppningar får i dag ännu större betydelse när utvidgningen av Europeiska unionen i Östeuropa riskerar att flytta intresset österut från de europeiska länderna i söder, och på så sätt flytta det objektiva intressecentrumet från Barcelonaprocessen.
Jag är för min del övertygad om att utvidgningen av Europa borde utgöra en värdefull källa till politisk inspiration för att komma fram till djärva idéer för samarbete mellan Europa och länder söder om Medelhavet, och mildra den berättigade oron för risken att Europa? distanserar? sig från grannländerna i söder.
Allt handlar om balans, och jag är övertygad om att Europeiska unionen kommer att kunna förena dessa olika krav som, det får man inte glömma, också är ett villkor för stabilitet och säkerhet på den europeiska kontinenten.
Är det inte så att mitt land två gånger, mot sin vilja, befunnit sig i två världskrig, som utspelade sig huvudsakligen i Europa, och att Algeriet alltsedan slaget i Sedan deltagit i Frankrikes alla krig?
Europa-Medelhavsprojektet som vi inledde utan förbehåll, innebär för alla ett totalt engagemang när det gäller att konkretisera målsättningarna i Barcelonaförklaringen.
Inom denna ram bör vi i våra åtgärder ta hänsyn till samtliga parters intressen och bemöta all vår oro.
De bör därför vara globala, balanserade och mångdimensionella.
Herr talman!
Globaliseringens framväxt fick oss att hoppas att tillväxten och utvecklingen skulle följa samma takt.
Länderna i söder hade gjort stora offer, ofta under protest, för att ansluta sig till denna utveckling av världsekonomin och anpassa sig till denna nya giv som består av smärtsamma anpassningar och sociala återverkningar som är tunga att klara av.
Man måste i dag erkänna att de aviserade framtidsutsikterna hittills endast gällt de rika länderna.
Klyftan mellan rika och fattiga länder blir allt större.
Den är i dag en källa till fattigdom, våld och intolerans, tillsammans med andra sociala farsoter såsom flykten från landsbygden och migrationen.
Inom ramen för inrättandet av ett frihandelsområde i Europa-Medelhavsområdet måste vi inom relativt kort tid genomföra djupgående förändringar i vårt ekonomiska och sociala system.
Detta innebär en enorm utmaning och medför stora omvälvningar i våra sociala och ekonomiska strukturer.
Dessa förändringar kan bara lyckas om ett associeringsavtal gör det möjligt att ge den algeriska ekonomin, som redan prövats av reformer som bedrivits i ett decennium, medel för att successivt och harmoniskt införlivas i världsekonomin, men också ett mervärde som kommer att ge det all trovärdighet, särskilt när det gäller att öka flödet av europeiska investeringar.
Trots de svårigheter jag just nämnt har Algeriet inlett ett omfattande program för ekonomisk nystart med ett totalanslag på 7 miljarder US-dollar under en fyraårsperiod.
Denna ansträngning är knappast tillräcklig med tanke på omfattningen av de reformer som inletts.
Europeiska unionens tillskott är därför mer än nödvändigt på detta stadium, särskilt genom ett fortsatt åtagande när det gäller investeringsflödet.
Tyvärr är de ekonomiska åtgärder som åtföljer Europa-Medelhavspartnerskapet inom ramen för Meda långtifrån i nivå med de aviserade ambitionerna.
Det vittnar de budgetanslag om som beviljats Algeriet i enlighet med den första, och framför allt den andra delen av det bilaterala programmet Meda.
Herr talman!
Dessa 12 senaste år har varit en fruktansvärd mardröm för det algeriska folket som, samtidigt som det utsatts för våldet från en ovanligt grym terrorism, dessutom drabbats av naturkatastrofer, flera års torka, översvämningar och flera jordbävningar, där den senaste just ödelagt Algerregionen.
Även om den internationella solidariteten spontant och generöst visat sig under de två senaste naturkatastroferna har det algeriska folket levt med känslan av att ha lämnats åt sitt öde under hela den tid landet varit underställt övergrepp, förstörelse och massakrer från en terrorism som, till råga på grymheten, påstod sig pråla med religiösa motiv.
Det tog lång tid för den utvecklade världen att förstå hotet som representerades av detta fenomen som lade beslag på en ideologisk respektabilitet och som åberopade demokratin hos den europeiska opinionen för att ge sig rätt att förstöra det algeriska samhället.
Dessa terroristorganisationer fann till och med asyl och handlingsfrihet i vissa europeiska huvudstäder där massakrerna i Algeriet fortfarande gav upphov till frågor och tvivel, som visar på en fullständig okunnighet om landets inre situation och de hot den utgjorde för resten av världen.
Det var först efter attentaten i Förenta staterna den 11 september 2001 som världens uppfattning ändrades och terrorismen kunde ses som en internationell farsot som behövde bekämpas utan pardon och i hela världen.
Jag tror mig kunna säga att situationen i Algeriet samtidigt förstods bättre och att de offer som det algeriska folket gjorde bedömdes på rätt sätt.
Terrorismen hotar själva grunderna i det civiliserade mänskliga samhället.
Vi måste snarast sätta ett definitivt stopp för denna nihilistiska skräckkultur.
Det är emellertid ännu viktigare att på djupet ge sig på inte bara dess yttringar, utan framför allt dess orsaker, dess rötter och allt det som göder den.
Vår värld kommer inte att kunna bygga upp något vare sig starkt eller hållbart om den inte bestämt i första hand satsar på denna målsättning.
Fattigdom leder till våld, och om ni inte öppnar krig mot fattigdomen kommer den att öppna krig mot er.
Och vi kommer då aldrig att få uppleva lyckan med en fredad och säker värld.
Efter 12 års kamp förbättras situationen när det gäller säkerheten avsevärt hos oss, men den ger fortfarande upphov till vaksamhets- och skyddsåtgärder på grund av isolerade våldshandlingar som sker sporadiskt.
Den politik för civil enighet och nationell återförening som jag tillämpat redan från början av mitt mandat har i mycket stor utsträckning bidragit till att lugna de sociala spänningarna och minska terroristvåldet på den lägsta nivån.
Den är i dag inte längre en faktor som hindrar återupptagandet av verksamheten och den ekonomiska tillväxten, och inte heller ett hinder mot investeringar i landet eller utomlands.
Det politiska livet återtar också sina rättigheter och under förra året skedde viktiga händelser genom att parlamentsval och lokala val arrangerades - båda kännetecknades av en kristallklar och total öppenhet - och konstitutionen ändrades så att det blev möjligt att upphöja amazigh till nationellt språk.
Vår vilja att inrätta en rättsstat som respekterar demokratiska regler och politisk pluralism har ännu en gång styrkts genom demokratiska framsteg.
Den algeriska regeringen är även i fortsättningen övertygad om att en fördjupad demokratisk process och snabbare ekonomiska och sociala reformer kommer att göra det möjligt för ett civilt samhälle att växa fram och stärkas, och bidra till uppsvinget i det algeriska samhället, med respekt för vars och ens rättigheter och skyldigheter.
Inom denna ram tenderar de offentliga myndigheternas gemensamma åtgärder att systematiskt främja dialogen och samrådet och göra det till ett instrument för politisk och social reglering, men också en mäktig faktor när det gäller behovet av att främja politiskt och socialt samförstånd.
I detta synsätt, som bygger på dialog, får ekonomiska och sociala problem och det stora antalet sociala krav som de leder till en särskild plats på grund av de enorma krav som vilar på en nationell ekonomi i förändring och som är på väg att öppnas helt för marknadsekonomin.
Det är långtifrån enkelt att övergå från en styrd ekonomi till en liberal ekonomi och det är inte heller lätt att gå från politisk styrning till demokratisk öppenhet.
Dessutom faller marknadsekonomi och demokrati under en kultur som inte kan föreskrivas.
På ett annat plan kräver även förstärkningen av rättsstaten att en reformering av utbildning, statliga strukturer och rättsväsende inleds.
I detta sammanhang syftar översynen av straffrätten och straffprocessrätten som Algeriet tagit itu med, till att ge större garantier när det gäller rättsväsendets oberoende och pressfriheten, som vi fäster stor betydelse vid, för att förbättra etiken och moralen inom dessa områdens yrken.
I våra länder innebär alltför mycket av? stat? ett avsteg.
En försvagad stat leder däremot till katastrof och anarki.
Frågan om mänskliga rättigheter hör till våra viktigaste.
Den ingår i våra åtgärder för att stärka rättstaten.
Vi är medvetna om att vi inte är perfekta på detta område, men vi vet alla att respekten för de mänskliga rättigheterna i alla samhällen kräver ett långt lärande som leder till en verklig kultur av mänskliga rättigheter.
Vi bemödar oss verkligen om det, och vi gör det ihärdigt.
Inrättandet av en nationell rådgivande kommission för att främja och skydda de mänskliga rättigheterna är ett svar på denna stora strävan och illustrerar vår vilja att gå längre på området.
Associeringsavtalet som nu binder oss samman med Europeiska gemenskapen kommer att göra det möjligt för oss att utöka kontakterna och utbytet med de europeiska länderna, och jag är övertygad om att det kommer att bidra till att förstärka våra demokratiska tendenser, liksom till att åstadkomma större öppenhet när det gäller de mänskliga rättigheterna.
Herr talman, mina damer och herrar!
Är det rätt plats och rätt tid?
Jag vill gärna tro det och jag gör det med full insikt.
Det är därför med sorg jag på nytt tar upp minnet av offren i det drama vårt land upplevt, och inför er försäkrar deras familjer om det algeriska folkets hela medkänsla i deras smärta.
Det internationella samfundet har också visat sin sympati och sin medkänsla med dem.
Direkt efter den fruktansvärda jordbävning som drabbade flera provinser, s.k. wilayas, i landet bad jag de algeriska myndigheterna om att alla civila och militära medel skulle mobiliseras utan dröjsmål, för att bemöta denna nationella katastrof.
Ministerrådet fattade redan dagen därpå de brådskande beslut som krävdes och regeringen verkställde dem omedelbart.
Det är på detta sätt som den nationella folkarmén, säkerhetskåren, det civila skyddet, den medicinska och paramedicinska kåren, Sonelgaz, den algeriska myndighet som ansvarar för vattenfrågor, och andra stora offentliga inrättningar med en stark ansvarskänsla, mobiliserat alla sina tillgängliga mänskliga och materiella resurser och slagit ihop sina ansträngningar för att lösa den dramatiska situationen, den tragiska situation som landet brutalt ställdes inför.
Jag vill särskilt inför er välkomna den fantastiska insats av nationell solidaritet som spontant visade sig i hela landet, från alla medborgare och framför allt från ungdomarna, som ville ge sina bröder i nödläge hela nationens stöd.
Jag vill också betona den internationella solidaritetens omfattning, som visar vilken aktning Algeriet i dag åtnjuter utomlands och den aktning som visats det algeriska folket.
Alla länder, stora som små, rika och mindre rika, som jag uttrycker min tacksamhet till, har, utöver de telefonsamtal och de kondoleanser och meddelanden om medkänsla man sänt mig, sagt sig vara beredda att ge allt det materiella stöd som vårt land behövde, och de ville visa sin varma och broderliga solidaritet genom konkreta gester, som hela den algeriska befolkningen var mycket rörd över.
Jag skulle i det hänseendet särskilt vilja hylla samtliga specialiserade räddningslag från broderländerna, vänländer som, vid sidan av den nationella folkarmén, det civila skyddet och de algeriska läkargrupperna, utfört ett beundransvärt och anmärkningsvärt arbete, och som gett oss ett bidrag som verkligen uppskattades under svåra stunder.
Denna fantastiska kedja av nationell och internationell solidaritet fick ett anmärkningsvärt stöd genom mobiliseringen av den stora majoriteten media som gjorde allt för att garantera en verklig offentlig service, genom att erbjuda de drabbade familjerna sina kommunikations- och sändningsmöjligheter.
Under dessa allvarliga förhållanden måste jag betona att staten uppfyllde sina skyldigheter, regeringen tog sitt ansvar, institutioner och offentlig service spelade sin roll och civila och militära tjänstemän inom staten, lokala myndigheter, offentliga myndigheter och företag fullgjorde sitt uppdrag.
Jag kommer för min del att personligen se till att hjälpen till offren och genomförandet av alla slags åtgärder på området fungerar väl, och försäkra mig om att alla institutioner i landet är fortsatt mobiliserade för detta ändamål.
Jag skulle slutligen vilja vända mig till de drabbade befolkningarna som mötte denna fruktansvärda prövning med mod, en exemplarisk värdighet, och säga till dem från den här talarstolen - och jag tar er som vittne - att vi kommer att stå för återuppbyggnaden av de områden som drabbats av jordbävningen.
Det algeriska folket har ännu en gång visat att solidaritet inte bara var ett ord och att det inom sig kommer att finna kraften och förmågan att överbrygga denna nya prövning.
(Applåder)
Herr talman, mina damer och herrar!
Gentemot Europa letar den afrikanska kontinenten efter ett sätt att ta sig ur sin underutveckling och i likhet med den europeiska kontinenten försöker den genomföra sin enighet för en bättre samordning av ansträngningarna och ett bättre utnyttjande av resurserna.
Denna ambitiösa åtgärd är tänkt att bygga på ett omfattande ekonomiskt program som nu går under namnet NEPAD och som de afrikanska ledarna ännu en gång lagt fram för statscheferna i G8 vid deras möte i Evian.
Jag talar om denna fråga eftersom jag känner till européernas intresse för allt som rör Afrika, och den sympati de alltid visat för afrikanernas ansträngningar när det gäller att delta i världens utveckling.
Den utveckling som man beskrivit som? det nya namnet på freden? har under lång tid i Afrika upplevt mer av den tröghet som hyser ihärdig egoism än de generösa satsningarna på ett dynamiskt begrepp med ömsesidigt beroende mellan nationerna.
Utvecklingsländernas så kallade förlorade årtionden har avlöst varandra; fattigdomsspöket, hungerspöket och epidemierna har hela tiden fortsatt att dyka upp i Afrika.
De afrikanska länderna har lärt mycket av sina misslyckanden och misstag, av sina ekonomiska och sociala val och när det gäller att genomföra program för strukturanpassning som varit ovanligt tvingande.
Satsningen på en verklig afrikansk integration fick därför formen av en väg fylld av lärdomar, utformad som ett långsiktigt komplext företag med många dimensioner, och med stöd av samarbetet med världen utanför.
Denna satsning är möjlig eftersom Afrika modigt har genomfört en tankens revolution för att säkerställa en framtid av demokrati, fred och välstånd.
Beslutet vid toppmötet i Alger med Afrikanska enhetsorganisationen, där man upprättade en afrikansk doktrin om hinder och avvisande av antikonstitutionella förändringar i de politiska regimerna, var ett historiskt beslut som innebar en viktig etapp i Afrikas utveckling.
I samma anda fastställer det nya partnerskapet för Afrikas utveckling (nu under namnet NEPAD) nya operativa medel vilka bygger på specifikt afrikanska ansträngningar och kännetecknas av ansvar och solidaritet, som t.ex. inbördes utvärdering som är ett system där varje afrikansk statschef frivilligt kan överlämna sina interna åtgärder så att kollegerna tydligt och noggrant kan granska dem.
Den afrikanska unionens institutionella uppbyggnad omfattar å sin sida bestämmelser som skall garantera att de nationella offentliga myndigheternas utformning och demokratiska funktion skyddas mot angrepp och överdrifter, så att den gemensamma afrikanska satsningen motsvarar normer som ingen kan överskrida.
I detta sammanhang är det av högsta vikt att globaliseringen verkligen blir en möjlighet till utveckling av länderna i söder, genom att stimulera till nyskapande former av partnerskap, som kan starta en dynamisk och hållbar tillväxt och utveckling.
Ur den synvinkeln bör globaliseringen, som tar sig uttryck i att tiden och rummet på ett märkvärdigt sätt dras samman, kunna humaniseras och demokratiseras.
I brist på en rättvis delaktighet från samtliga aktörer i nutidshistoriens stora händelser, innebär globaliseringen väsentligen att fältet kan lämnas öppet för våldsamma och fientliga krafter mot sammanhållningen av nationella samhällen och det internationella samhället.
De tragiska händelserna den 11 september 2001, som drev fasan till sin kulmen, illustrerar denna sanning att i dagens och morgondagens värld finns ingen fristad för säkerhet och välstånd i en omgivning av sårbarhet, oordning och nöd.
När den internationella debatten döljer berättigad oro för att stadfästa fullbordade fakta, när logiken i styrkeförhållanden vinner över ömsesidig förståelse eller när förnuftets röst kvävs eller ignoreras på den internationella scenen hittar extremisterna en outsinlig grogrund i de orättvisor, besvikelser och frustrationer som folken upplever varje dag.
I grund och botten ligger lösningen på våldshändelserna i en sund reglering av de internationella förbindelserna och i främjandet av de mänskliga rättigheterna, deras odelbarhet och universalitet, i hela världen.
Ett sådant arbete förutsätter att det internationella samfundet överger tidigare tillämpningar och öppnar sig mot nya horisonter, på jakt efter ett kvalitativt bättre öde för människan.
Ett sådant arbete förutsätter även att Afrika rättvist tar sin del av vinsterna från tillväxten i världsekonomin och blir det attraktionscentrum för kapital- och teknikflöden som det grymt saknar, att Afrika tar ett grundläggande ansvar för sin egen utveckling och bidrar till de stora rättvisorna i det internationella samfundet i vardande.
Vi vill tro att mötet i Evian har förstärkt budskapet och att G8 bekräftat sin tro på ett återupprättande av Afrika och förnyat sin beslutsamhet att ge Afrika allt sitt stöd i det intresse som bäst förstås av alla.
Algeriet är ett av de afrikanska länder som var ursprunget till NEPAD, och dess åtgärder på den afrikanska politiska scenen återspeglar landets viktiga roll när det gäller att ta ansvar för och lösa problem som uppstår på vår kontinent.
En ny dynamik skissas upp i Afrika, vare sig det handlar om att lösa konflikter, fördjupa de demokratiska processerna, förbättra ledningen, förstärka den institutionella kapaciteten eller bättre ta hand om utvecklingens mänskliga dimension.
På ett mindre plan kommer vi att tillsammans med våra övriga partner i norra Afrika förverkliga arabiska Maghrebunionen som Algeriet för närvarande är ordförande i.
Jag hyser personligen tillit till framtiden för AMU.
Jag har satsat helhjärtat på att stöpa om den på sunda och solida grunder, och jag tror inte det är omöjligt att snart kunna samla ett toppmöte där det blir möjligt att på nytt inleda det delregionala samarbetet.
Algeriet har fortfarande den målsättningen, som inte kan äventyras av hur frågan om Västsahara löses, en fråga som definitivt faller under tillämpningen av internationell rätt och genomförandet av FN: s fredsplan, som vi fortsätter att stödja fullt ut.
FN: s roll är fortfarande central i denna fråga och det är nödvändigt att genomföra en folkomröstning om självbestämmande.
Den senaste utvecklingen i det så känsliga och härjade Mellanösternområdet berör oss alla med kraft genom de tunga hot det utgör för stabiliteten och säkerheten i regionen och för världsfreden.
Det palestinska folket som berövats de mest elementära rättigheter fortsätter att utstå kvalen från en brutal ockupation som pågått alltför länge, och betala dyrt för Israels oförsonlighet och systematiska envishet att säga nej till alla fredsinitiativ, där det sista, den så kallade? färdplanen?, gav upphov till inte mindre än 14 stora förbehåll från Israels sida, vilket gör att innehållet, som redan nu är mycket blygsamt, utarmas.
Det är hög tid för det internationella samfundet, särskilt FN: s säkerhetsråd, att ta sig samman och uppfylla det palestinska folkets berättigade krav på att äntligen förfoga över sin oberoende stat ...
(Applåder) ... och samtidigt respektera att samtliga folk i regionen har rätt att få leva i fred och säkerhet.
Vi hoppas att Israels oacceptabla oförsonlighet och upprepade krav inte gör att det senaste försöket att lösa konflikten misslyckas, vilket representeras av Mellanösternkvartettens? färdplan?, trots dess blygsamma innehåll.
Det är också på tiden att syriska och libanesiska territorier under israelisk ockupation evakueras och återlämnas till sina berättigade regenter.
Situationen i Irak är också en källa till stor oro i arabvärlden.
I den här frågan har Algeriet alltid strikt respekterat lagstiftning och internationell rätt.
Vi anser i dag att en politisk stabilisering av Irak förutsätter att landets suveränitet återupprättas, ... (Applåder) ... och att det internationella samfundet, som företräds av FN, verkligen skall vara delaktigt i hela processen med att återupprätta och rekonstruera Irak.
(Applåder)
Herr talman, mina damer och herrar!
Jag har försökt att lägga fram en bild av situationen i Algeriet för er, tillsammans med några frågor som oroar oss, både inhemska och internationella.
Jag har försökt att få er att lära känna den algeriska verkligheten på bästa sätt vilken ledamöterna i Europaparlamentet för övrigt själva kan bedöma genom att resa till vårt land, dit de alltid är välkomna, där vi är glada att kunna ta emot dem, där vi med nöje skall lyssna till deras kommentarer och framför allt deras råd.
Detta utbyte, som utöver en redan upprättad vänskap vilar på en grund av ömsesidigt förtroende är nu viktigare än någonsin, när vi är bundna till varandra genom ett associeringsavtal som förstärker vår solidaritet.
Herr talman, mina damer och herrar!
Låt mig ännu en gång få tacka er för det mottagande ni givit min delegation och mig, och för att ni velat lyssna till mitt uttalande.
Härifrån talarstolen vill jag med ert tillstånd säga att mitt land också? är gjort för avslutade framgångar eller exemplariska olyckor?.
Måtte inom kort hoppets prärier grönska och fruktträdgårdarna på nytt täckas med blommor, i en nationell ansträngning och återförening av algerier.
Motgångens och den nationella oenighetens vind kommer att besegras.
Oundvikligen tack vare Gud.
Tack vare uthålligheten hos det algeriska folket, nedsänkt i lidandet på samma sätt som järn härdas.
Och i en värld där man är alltmer beroende av varandra och allt mer solidarisk, tack vare stöd och uppmuntran från det internationella samfundet.
(Livliga applåder)
