# ID: svediakorp-gov436608
# author: Figueiredo (GUE/NGL). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-06-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 560
# sentences: 16
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Social- och sysselsättningspolitiken lider av den ekonomiska politikens följder.
Därför är det ingen mening med en separat debatt om ekonomiska riktlinjer, vilket tyvärr händer här, trots alla de försök som föredraganden har gjort för att det inte skulle bli så.
I sina vårprognoser antar kommissionen att ökningen av BNP 2003 inte kommer att överstiga 1 procent i euroområdet.
Detta kommer att få negativa följder för sysselsättningen, som kommer att minska med 0,1 procent, vilket leder till en högre arbetslöshet, som i medeltal kommer att ligga på 8,8 procent.
Detta förhållande borde vara en varningssignal för att ändra gemenskapens politik och valutapolitiken, och i synnerhet se över stabilitetspakten för att prioritera offentliga investeringar och andra sysselsättningsfrämjande åtgärder och åtgärder för social integration.
Men istället för det insisterar man på samma lösningar, vilket gör det svårare att uppfylla trovärdiga sysselsättningsstrategier och mål om social integrering.
Så även om jag är mycket tveksam till att de mål och syften som föreslås i detta betänkande kan uppfyllas, med tanke på rådets, kommissionens och de flesta medlemsstaternas välbekanta ståndpunkt när det gäller möjligheten att ändra de ekonomiska riktlinjerna och göra en översyn av stabilitetspakten för att prioritera ökad sysselsättning av kvalitet och med rättigheter och social integrering, vill jag understryka de positiva förslagen, trots att de är otillräckliga, som syftar till att förbättra sysselsättningsstrategin.
Jag understryker även att medlemsstaterna ombeds definiera kvantifierbara nationella mål att ta med i den första nationella sysselsättningsplanen som de skall utforma enligt de nya riktlinjerna, debattera sysselsättning i de nationella parlamenten och bidra till att bättre resultat uppnås, inte bara när det gäller att skapa arbetsillfällen utan också att för minska arbetslösheten, för jämlikhet och social integrering.
Dagens verklighet krävde dock mer.
Det är nödvändigt att bromsa den allt mer tilltagande arbetslösheten som är ett resultat av avregleringar och privatiseringar av den viktiga offentliga sektorn, av omstrukturering och förflyttning av multinationella företag, av växande svårigheter och brist på stöd åt mikroföretag och små och medelstora företag, av att man framhärdar i att lägga tonvikten på valutapolitik och en restriktiv politik som håller igen de offentliga investeringarna och hindrar att arbetstagarnas och pensionärernas köpkraft blir större, av höjd pensionsålder, vilket drabbar arbetstagare och inte skapar arbetstillfällen för unga.
Det är bara det att varken en majoritet i detta parlament eller i rådet accepterar sådana förslag.
Tvärtom!
I huvudsak insisterar man i en politik som försvårar den nuvarande situationen, vilket var tydligt vid det förra sammanträdet under debatten om den ekonomiska politikens riktlinjer och det upprepas här då man försöker gå lite längre än vad föredraganden, vår kollega Herman Schmid, har försökt gå.
Naturligtvis är det positivt att förespråka förbättrade arbetsvillkor, men det är inte mycket att föreslå en total minskning på bara 15 procent av arbetsplatsolyckorna och 25 procent inom högriskområden i alla medlemsstater före 2010, framför allt i ett land som Portugal, som har det högsta antalet arbetsplatsolyckor i Europeiska unionen med ett dödsfall per arbetsdag i medeltal.
Men att nå dessa mål innebär inte bara politiskt arbete utan också väsentliga förändringar av den ekonomiska politiken och valutapolitiken som vi tyvärr hittills inte har lyckats med.
