# ID: svediakorp-gov436577
# author: Lamy (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-06-02
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,299
# sentences: 55
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Manns initiativbetänkande om de regionala frihandelszonerna tar upp två centrala frågor vad gäller Europeiska unionens handelspolitik.
Den första är frågan om handelspolitiken som ett strategiskt verktyg för de yttre förbindelserna, framför allt vad gäller utvecklingspolitiken.
Den andra gäller relationen mellan den multilaterala och den bilaterala synen.
Som helhet vill jag tacka fru Mann för hennes utomordentliga arbete och för den samarbetsanda som har utmärkt hennes sätt att leda arbetet, vilket gör att vi på sista tiden har kunnat komma fram till ett utbyte av tankar och information, vilket jag tror har gjort det möjligt för både parlamentet och kommissionen att utveckla våra tankar i ärendet.
Som Mann just har påpekat grundas vår inställning på slutsatserna från Amsterdam i juni 1997.
Europeiska unionens handelspolitik fungerar på två nivåer som kompletterar varandra: först den multilaterala nivån, den som är kopplad till Världshandelsorganisationen och sedan den bilaterala, som blir mer och mer regionalt inriktad.
Dessa båda nivåer är först och främst berättigade genom att unilateralism inte utgör någon valmöjlighet för Europeiska unionen, vilket vi har vetat länge.
Genom att multilateralismen är vad vi framför allt prioriterar är regionalismen eller våra bilaterala avtal ett komplement till den multilaterala valmöjligheten, eftersom den andra nivån på sätt och vis är underordnad den första.
Ur denna synpunkt är regionalismen ingen form av ersättning för multilateralismen, utan ett komplement till en grundläggande valmöjlighet, som utgörs av Världshandelsorganisationen.
Vi anser att det behövs gemensamma regler för de globala marknaderna och globala institutioner för att reglera dem.
Den multilaterala vägen, som Europeiska unionen förespråkade för ett tiotal år sedan, är ännu mer nödvändig i dag.
Vi vill införa ramar för globaliseringen, vi vill minska en del av dess destabiliserande verkningar.
Därför är det ytterst viktigt att närma sig ett multitaleralt handelssystem, vilket för övrigt framgår av den dagordning som antogs vid WTO: s ministerkonferens i Doha.
Ur denna synpunkt tror jag att det föreligger ett mycket brett samförstånd mellan Manns och kommissionens ställningstaganden.
Det är alltså den multilaterala metoden vi för ögonblicket sätter i främsta rummet, och det är anledningen till att vi har skjutit upp beslutet att inleda nya förhandlingar om frihandelszoner ända tills den förhandlingsrunda som vi påbörjade i Doha är avslutad.
Förutom detta tidstvång anser vi att varje nytt initiativ på detta område borde vara i hög grad berättigat och uppfylla ett visst antal villkor.
Först och främst överensstämmelse med WTO, och Mann har påmint oss om de regler som gäller därvidlag.
För det andra måste ett bilateralt avtal innebära en fördel med hänsyn till WTO och när jag säger det tänker jag på WTO-värdet från slutet av förhandlingsrundan i Doha.
För det tredje får ett nytt initiativ inte avhålla oss från vår multilaterala prioritering.
Kommer vi därför att försumma frihandelszonerna?
Nej.
Europeiska unionen har i stor utsträckning använt sig av dessa regionala förhandlingar.
För övrigt driver vi mycket aktivt ett visst antal av dem, med Mercosur, med Samarbetsrådet för Gulfstaterna och nyligen har vi till exempel slutit ett avtal med Chile och Egypten.
Vare sig det handlar om de nyaste eller om de avtal som vi just nu förhandlar om, innehåller de vissa nya drag i jämförelse med de klassiska uppfattningarna om vad som avses med en frihandelszon.
På något sätt har ett generationsskifte ägt rum.
Jämsides med avregleringen av handeln med varor och tjänster antar vi nu allt oftare regler som vi fastställer bilateralt och som gäller utanför de multilaterala reglerna.
Det andra ledet i denna omvandling innebär att Europeiska unionen alltmer försöker utveckla relationer från region till region.
Exempel på detta är Mercosur och Samarbetsrådet för Gulfstaterna, men också Andinska gemenskapen, Centralamerika, Sydostasien - jag återkommer snart till detta - eller till och med de regionala förhandlingar som skall inledas i Afrika.
Vi anser i dag att det är den regionala metoden, när vi för samman flera av våra partner, som har chansen att åstadkomma intressantare resultat.
På något sätt ökar nämligen den regionala integrationen hos våra partner marknadens potential och ger ett bättre förhållande mellan kostnad och effektivitet åt ansträngningarna att införa regler.
Det är vad Mann alldeles nyss kallade fördjupad integration, och det är denna sorts initiativ som vi håller på att inleda även med Sydostasien och det helt nya transregionala initiativet EU-Asean som invigdes för något över en månad sedan i Luang Prabang i Laos.
Vi har för avsikt att inleda ett handlingsprogram som inriktar sig på de stora regelprioriteringarna på båda sidor.
Det är också den väg vi har valt i våra förbindelser med Kanada, och den som utmärker vår syn på Andinska gemenskapen och Latinamerika.
För att sammanfatta kommissionens inställning på denna punkt vill jag säga att om Prodis kommission inte har tagit några nya initiativ om frihandelszoner är det inte av passivitet, utan med avsikt.
Det beror naturligtvis på att man har satt ministerkonferensen i Doha i främsta rummet, men också på övertygelsen att frihandelszoner i den traditionella betydelsen egentligen inte längre är det adekvata instrumentet för att inleda handelsutbyten i tjugoförsta århundradet, och att vi hädanefter måste förändra denna typ av dimension.
Det är för övrigt det som leder oss i våra förbindelser med utvecklingsländerna, vilket Mann talar mycket om i sitt betänkande.
Vi anser, liksom hon, att om det innebär fördelar att inleda handel måste flera villkor uppfyllas för att de skall bli verklighet.
Först och främst måste utvecklingsländerna få tillträde till marknaden, men det räcker naturligtvis inte för att genom detta åstadkomma tillväxt och sysselsättning.
Det behövs också ett avgörande element som innebär hjälp till förstärkning av ländernas kapacitet på handelsområdet.
Det är vad vi gör på det multilaterala planet.
Det är också vad vi gör med våra partner i ACP-länderna på förberedelsestadiet av förhandlingarna om regionala ekonomiska partnerskap.
Är vi alltså helt överens?
Inte helt.
Eftersom det gäller att försöka hitta några punkter där vi skiljer oss åt skall jag avslutningsvis nämna två.
Den första gäller den tanke som väcktes av Mann om öppnandet av förhandlingarna med Singapore för att inrätta en frihandelszon.
På detta stadium är vi inte övertygade om den spridningseffekt som man kan vänta sig av ett sådant initiativ för regionen.
Av de anledningar som jag nyss har angivit föredrar vi därför alltid, fru Mann, att göra gemensam sak med länderna i Asean.
En annan reservation gäller den tanke som ni framför i ert betänkande, enligt vilken Europeiska unionen borde åta sig att ersätta de budgetförluster som har att göra med de minskade tullrättigheterna i utvecklingsländerna.
Dessa minskade tullrättigheter är för ögonblicket inte fastställda, i synnerhet om utbytesvolymen skulle öka, något som vi önskar både i riktning syd-syd och i riktning nord-syd.
Vi är inte främmande för denna tanke, men på grund av de uppgifter som står oss till buds på detta stadium förefaller den oss vara förhastad.
Det är de båda små reservationer som jag vill göra som företrädare för kommissionen.
Bortsett härifrån är det tydligt att våra åsikter i övervägande utsträckning sammanfaller med tankegångarna i ert betänkande.
För övrigt kan jag intyga att det är en framgång för kommissionen att se sin strategi och sina ställningstaganden stödjas av Europaparlamentet i de internationella förhandlingarna.
Av alla dessa skäl ser jag i detta betänkande en bekräftelse på våra goda arbetsförbindelser, och jag tackar ännu en gång fru Mann för hennes utmärkta betänkande.
