# ID: svediakorp-gov436514
# author: Wallis (ELDR). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-06-02
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 476
# sentences: 23
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Jag hoppas att vi inte behöver komma hit igen och diskutera våra anställningsvillkor.
När jag läste brittiska tidningar i helgen kunde jag inte känna igen mig själv eller någon annan av mina kolleger i de skrämmande beskrivningarna av våra förmodade livsstilar och ändlösa löneförmåner.
Många journalister har ringt mig och börjat med att säga:? Jaså, du skall rösta om din egen löneförhöjning på 25 procent?.
När jag förklarar hur det ligger till förlorar de plötsligt intresset; det är inte längre någon intressant historia.
Detta måste väl vara själva poängen.
Våra anställningsvillkor och våra utgifter bör inte vara historien, de bör vara öppet och allmänt redovisade: korrekt ersättning för ett bra utfört arbete och ersättning för belopp som betalats för att kunna utföra detta arbete.
Kolleger!
Jag anser att detta är vår sista chans att uppnå det stadium där vi inte längre är historien, utan där vårt arbete är det.
Det ligger ett ärende på våra bord som på de flesta sätt står för en kompromiss för oss alla.
Det är ett paket som rådet borde anta om vi är resonliga när det rör frågorna om primärrätt, men rådet måste också vara villigt att kompromissa när det gäller skattefrågorna.
Vissa ledamöter i kammaren kanske inte är nöjda med lönenivån: för vissa är den för hög, för andra för låg, men till sist verkar vi ha fått en siffra som vi alla kan tänka oss att leva med.
Sedan har vi utgifterna: även här verkar vi till sist, tack vare ert arbete, herr talman, ha fått ett förslag till system som är mycket mer genomblickbart än tidigare.
För vissa kanske det inte är tillräckligt långtgående, men det är en väldig förbättring.
Det måste finnas vissa kompromisser och en viss förståelse på alla sidor.
Det vi slutligen har upprättat, det stora priset, är en gemensam stadga för ledamöterna av Europaparlamentet.
Detta är vår sista chans.
Det var tillräckligt svårt att nå hit, och tillfället kommer inte tillbaka.
Vi har en möjlighet i denna kammares intresse att koncentrera oss på vårt arbete och inte på våra plånböcker.
Jag hoppas att ett tillräckligt antal av oss kommer att ha modet att ge efter en aning och rösta för detta paket och ändringsförslagen från ELDR-gruppen och andra grupper.
Helt uppriktigt, kolleger, trots att jag verkligen vill berömma vår föredragande för hans arbete, så vill jag inte lyssna på honom i utskottssammanträdena när han talar om detta ämne i ytterligare fem år.
Hans avsevärda begåvning och vår tid kan användas mycket bättre på annat lagstiftningsarbete som är till direkt nytta för Europas medborgare.
(Applåder)
