# ID: svediakorp-gov436438
# author: Isler Béguin (Verts/ALE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-05-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 585
# sentences: 22
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Det infekterade krig som plågar Ituriregionen ger oss än en gång anledning att beklaga att våra plenardebatter om Afrika endast består av verbala fördömanden, beklaganden och formella resolutioner om dessa grova våldshandlingar och övergrepp.
I dag är det Ituri som drabbas av ett eskalerande okontrollerat barbari och bryter de västliga mediernas tystnad om den afrikanska kontinenten, och särskilt området kring de stora afrikanska sjöarna.
Vilken annan region i dessa afrikanska länder - som ändå är rika länder, till sin egen olycka rentav alltför rika - kommer vi att beklaga i morgon eller under nästa sammanträde?
Bristen på demokrati och dialog mellan olika etniska grupper är visserligen skriande i största delen av den afrikanska kontinenten.
Grunden för en socioekonomisk utveckling och etableringen av demokrati undermineras av profithungriga och klantänkande regeringar, som för övrigt i de flesta fall stöds av berörda västliga demokratier, och av våra industriföretag.
Utbildningsväsen och hälsovårdssystem inskränker sig alltför ofta till att människor redan i unga år rekryteras till den lokala milisen.
Ändå vore det alltför enkelt att brännmärka dessa lokala regimer och hemfalla åt en kulturell eller kontinental determinism.
Därmed skulle vår syn på framtiden för dessa hundratusentals själar som överlever på den afrikanska kontinenten enbart kännetecknas av fatalism ..
Återigen måste jag upprepa mig i denna talarstol i Europaparlamentet och understryka vilken tyngd, vilka resurser och vilken makt att agera EU besitter.
Gemenskapens handlingsutrymme är enormt i förhållande till de fattiga regimerna och lokala miliserna.
Det är enormt i mänskliga termer.
Det bör inte vara svårt för en union med 380 miljoner medborgare att sända ut de styrkor som krävs för att garantera säkerheten på en subkontinent, i ett land och än mindre en region.
Det är enormt i ekonomiska termer.
Att upprätta den grundläggande infrastruktur som är nödvändig för dessa länders utveckling är nyckeln till ett slut på dessa krigiska tidevarv.
Det är enormt i form av medicinsk hjälp och stöd till sjukhus, rådgivning i den politiska och institutionella övergångsfasen med fokus dels på den grundläggande vården, dels på hoppet om en varaktig fred.
Allt detta för att vi inom denna europeiska union, som vi är så stolta över och som genom återföreningen med våra grannar i öst har gjort oss till en förebild för Afrika och den afrikanska unionen, inte skall stänga in oss i vårt välmående område i skydd för lidandet i världen.
Om inte Europeiska unionen mobiliserar sig i kraft av sina resurser och sitt inflytande, även på FN-nivå, vad kan man då förvänta sig av Afrikanska unionen eller rikta för budskap till den?
Vi kan i alla händelser höra den sydafrikanske presidenten Mbekis engagerade och viljestarka röst mana till engagemang för freden, och de modiga ansträngningar som görs av Angola, av länder som inpå bara skinnet har fått uppleva utbrotten av etniska konflikter med våld och förstörelse.
I vår egen närhet har tragedin i Srebrenica visat oss att det moderna barbariet inte är isolerat till andra världsdelar.
Må denna smärtsamma jugoslaviska erfarenhet, som finns inpräntad i vårt gemensamma och i gemenskapens minne, ge oss den impuls som krävs för att på bred front omedelbart ingripa i den isolerade Ituriregionen!
Hur skall vi annars kunna säga till de drabbade familjerna och till martyrernas ättlingar i denna region? vi visste inte, vi kunde inget göra??
