# ID: svediakorp-gov436371
# author: Solbes (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-05-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 989
# sentences: 42
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman!
Tack så mycket till alla som gjort sina inlägg i debatten.
Tyvärr kan vi inte med den tid som står till vårt förfogande i detalj behandla alla de punkter som har nämnts, men jag skulle vilja ta upp några saker som jag tycker är viktiga.
För det första tackar jag parlamentet för dess deltagande och jag är medveten om de svårigheter det står inför.
Jag skulle också ha velat debattera de övergripande riktlinjerna för den ekonomiska politiken och för sysselsättning tillsammans.
Tyvärr har detta inte gått.
Jag är också medveten om den knappa tid parlamentet har på sig, men denna begränsning har också kommissionen och rådet.
Man skall inte glömma att kommissionens förslag bör göras utifrån Europeiska rådets beslut under våren och därför är det svårt att påbörja arbetet före april.
För det andra är dagens huvudfråga om den ekonomiska politik vi har beslutat är den rätta för den aktuella situationen eller om den aktuella situationen i stället bör leda till en ändring av den ekonomiska politiken.
Jag anser att vi blandar ihop två saker i debatten: den ekonomiska politiken och instrumenten för den ekonomiska politiken.
Om vi analyserar hur den makroekonomiska politiken betett sig under denna period tycker jag att vi ser att den hjälper till att klara krisen.
Den monetära politiken har logiskt nog ändrats och även skattepolitiken är i dag klart mer expansiv än när det handlade om marginaler som accepterades av stabilitets- och tillväxtpakten.
Jag återkommer senare med kommentarer till detta.
Jag menar dock att den aktuella situationen inte bör få oss att trampa på bromsen när det gäller strukturreformerna, som inte är något annat än en modernisering av våra ekonomier.
Är stabilitets- och tillväxtpakten en broms för den aktuella ekonomin?
Är den ett problem?
Jag menar, mycket förenklat, att man har inrättat en strikt stabilitetspakt som inte ger något manöverutrymme - vilket rimmar dåligt med verkligheten - och att den utgår från ett antagande som inte heller är korrekt, nämligen att det i alla ekonomiska lägen är rätt med oreglerade finanspolitiska områden.
Jag menar dock att den ekonomiska teorin säger något annat, nämligen att detta endast är rätt under mycket konkreta omständigheter.
Jag anser att man bör beakta en fråga som jag tycker är fundamental, och det är att vi ser att just de länder som har störst svårigheter är de som i dag har störst underskott.
Är då underskottet en orsak till det dåliga ekonomiska läget eller är det dåliga ekonomiska läget en orsak till underskottet?
Jag tror att detta är en debatt som kan föras tillsammans med andra frågor, såsom utvecklingen i Japan eller effekten i Förenta staterna av de åtgärder som vidtagits av den nuvarande administrationen.
Jag tycker fortfarande att stabilitets- och tillväxtpakten är det bästa instrument vi kan ha för att nå en adekvat skattepolitik som är flexibel eftersom den tillåter oss att använda automatiska stabilisatorer - automatiska såtillvida att den undviker alla slags oreglerade insatser som i slutändan kan ge negativa effekter.
Jag anser att man i analysen av den ekonomiska politik vi föreslår i vissa fall har gått för långt, ända till anekdoter, detaljer och t.o.m. karikatyrer.
Detta är varken en politik som enbart grundar sig på lönerestriktioner, inte alls - i varje fall grundar den sig på en lön i enlighet med utvecklingen av produktiviteten - eller en politik som har sysselsättning som grundläggande del.
Politiken består av tre grundläggande instrument, som jag redan nämnde, nämligen en sund makroekonomisk politik, strukturreformer och en hållbar ekologisk, social och ekonomisk utveckling på medellång och lång sikt.
Inte ens när vi talar om strukturpolitik för sysselsättning talar vi enbart om flexibilitet på arbetsmarknaden.
Vi talar om befolkningsutveckling, sysselsättningsnivåer och naturligtvis arbetsmarknader som är anpassade till den nya situationen.
Naturligtvis står riktlinjerna för den ekonomiska politiken inte i strid med Lissabonmålen.
De är ett av de instrument - inte det enda - som gör det möjligt att genomföra besluten från Lissabon.
Jag förvånas över önskemålet att åter utarbeta nya handlingsprogram och nya listor med saker att göra.
Jag förvånas också över de hänvisningar som ibland görs till behovet att bättre känna till vad som sker.
Jag antar att parlamentet vet att kommissionens rapport om genomförandet av Lissabonstrategin publicerades i januari.
I rapporten får ni all information ni behöver om uppfyllandet av vart och ett av målen för varje medlemsstat.
Ni har t.o.m. listor med rutor där man visar vilka länder som bäst uppfyllt målen och vilka som varit sämst, och det finns fullständiga listor som definierar de tre sämsta och de tre bästa länderna för varje mål.
Alla dessa svar finns alltså, precis som det varje år läggs fram en rapport om tillämpningen av de övergripande riktlinjerna i den ekonomiska politiken.
Där kan ni hitta exakt var överträdelserna finns.
Därför är vårt grundläggande problem inte att veta var vi befinner oss utan själva viljan att förändra den situation vi befinner oss i.
Detta är en fråga som i enlighet med vårt eget system är ett ansvar för varje enskild medlemsstat.
Det system vi har grundar sig på en så kallad peer pressure-politik, som jag tidigare nämnde, vilket naturligtvis är en grundläggande punkt.
Några av er har hänvisat till den öppna samordningsmetoden, en metod som jag anser skall användas i de fall då inga metoder finns i fördraget.
Det är således en användbar metod som man bör avtala om, men det är en begränsad metod.
Det är synd att tiden inte tillåter oss att gå in på detaljer, men hur som helst vill jag tacka er alla för deltagandet i debatten denna morgon.
