# ID: svediakorp-gov436353
# author: Schmid, Herman (GUE/NGL). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-05-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 599
# sentences: 28
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Jag är föredragande för betänkandet om riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik.
Det var meningen att vi också skulle ha röstat om det betänkandet i dag.
Vi skulle för första gången ha haft en tidsmässig samordning mellan ekonomiska och sysselsättningspolitiska riktlinjer, men så blev det tyvärr inte.
Jag, som föredragande, slet som ett djur för att vi skulle bli färdiga i tid, men det hjälpte inte.
Det betyder att detta betänkande inte kommer upp förrän vid sammanträdesperioden i juni, och då är det för sent.
Det betyder att rådet kommer att besluta om riktlinjerna samma dag som vi skall rösta i parlamentet, och rådet kommer alltså inte att kunna ta hänsyn till våra synpunkter.
Detta är allvarligt, eftersom det betyder att den viktiga balansen mellan de två processerna går åt skogen.
I stället får vi en total dominans för det ekonomiska perspektivet.
Det är en förskjutning som vi ser också på andra håll i det politiska livet.
Det bådar inte gott varken för Lissabonprocessen eller för det sociala Europa, som så många människor i Europa har satt sitt hopp och sin lit till.
EU befinner sig nu i en besvärlig ekonomisk situation med svag efterfrågan, låga investeringsnivåer och växande arbetslöshet i allt fler medlemsstater.
Vi skulle naturligtvis ha behövt en tydlig omläggning av de ekonomiska riktlinjerna, men tyvärr fortsätter kommissionen att hylla stabilitetspakten och budgetdisciplinen och tro att man kan spara sig ur krisen.
När man då inte får höja de statliga utgifterna och inte kan reglera via rörliga växelkurser, eftersom man har en gemensam valuta, är det bara arbetsmarknaden som återstår.
Därför handlar de åtgärder som kommissionen föreslår inte så mycket om ekonomi som om arbetsmarknad.
Det handlar allra främst om att sänka kostnaderna för arbetskraften och de sociala kostnader som också hör samman med arbetskraften, men på det sättet minskar man den inhemska efterfrågan som är oerhört viktig.
Det är ju den som behöver ökas om vi inte skall gå in i en ond cirkel.
Stabilitetspakten skapades på sin tid för att hålla inflationen under kontroll under en tillväxtperiod när det fanns en kanske berättigad oro för inflation.
I dag är läget ett annat.
Nu skapar samma pakt i stället deflation och växande arbetslöshet.
EMU-politiken binder alla länderna i eurozonen till ett gemensamt öde, binder dem till en nedskärningspolitik som skapar ett slags kollektivt fall.
Enade vi stå och enade vi falla, skulle man kunna säga.
Det betyder omvänt att det i dag är en lycka för de länder som har möjlighet att säga nej till euron och stå utanför EMU-politiken.
Mitt eget hemland Sverige skall hålla folkomröstning om EMU i september, och för varje månad som går växer motståndet mot euron både bland den breda allmänheten och bland den ekonomiska och politiska expertisen.
Vi i GUE / NGL-gruppen tycker att det vore oändligt mycket bättre att fortsätta med Lissabonpolitiken, att satsa på investeringar i kompetens, kunskap och förnyelse.
Vi skulle behöva omfattande offentliga investeringsprogram som är strategiskt utformade så att de stärker efterfrågan på såväl produkter och tjänster från den privata marknaden som på utbildning och forskning och sådant som förstärker kunskapen.
Det är vägen framåt, och om nu inte marknadsaktörerna själva klarar av detta så är det vi politiker som måste skapa de villkor som gör att företagen vågar tänka långsiktigt.
Man kan inte spara sig ur krisen.
