# ID: svediakorp-gov436349
# author: Solbes Mira (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-05-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,073
# sentences: 49
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Jag vill inleda med att tacka García-Margallo y Marfil för betänkandet och alla ledamöter i parlamentet för deras aktiva samarbete i utarbetandet av detsamma.
Det är sant att vi för första gången inleder ett budgetår som skiljer sig avsevärt från tidigare år.
Kommissionens rekommendationer rörande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken, som för första gången omfattar en treårsperiod, grundar sig på det som Europeiska rådet definierade som grundläggande linjer i Bryssel 2003, vilket även García-Margallo y Marfil nämnde, och läggs fram parallellt med de allmänna riktlinjerna för sysselsättningen.
Dessa allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken innehåller för första gången några skillnader som vi tycker är avgörande.
Vi har drastiskt minskat den allmänna delen.
Vi anser att det är lämpligt att fokusera mer på prioriteringarna.
Vi har på ett mer konkret och strukturerat sätt definierat de särskilda riktlinjerna för varje enskild stat och för första gången infogat en särskild hänvisning till EMU.
Den ekonomiska strategin enligt riktlinjerna för den ekonomiska politiken grundar sig naturligtvis i huvudsak på Lissabonmålen.
I García-Margallo y Marfils betänkande finns det en viss kritik - han menar att viljan brister i de övergripande riktlinjerna.
Jag anser att kritiken är obefogad.
De övergripande riktlinjerna överför på ett bra sätt Lissabonbesluten till våra åtaganden, och det är riktigt att vi på ett mycket konkretare sätt försöker fastställa vilka skyldigheter som kan utvärderas bättre.
Jag håller med honom om detta och kommer senare att återkomma till hans tankar om en särskild handlingsplan, men det grundläggande problemet är inte att göra nya planer, utan att genomföra dem som redan har beslutats.
Ur vår synvinkel - detta är en grundläggande fråga som García-Margallo y Marfil har understrukit - måste vi också räkna med det ögonblick vi befinner oss i: cykliska omständigheter, som inte är de lättaste.
Men jag håller också med om att vi inte skall överge de grundläggande delarna i vår strategi bara för att det är hårda tider just nu.
Vår strategi grundar sig på tre grundläggande idéer: en sund makroekonomisk politik, strukturreformer och hållbara processer.
I den sunda makroekonomiska politiken tror jag att vi är överens om att budgetbalans är av avgörande betydelse, och jag delar också synpunkten att det är särskilt viktigt att vi inte upprepar våra tidigare misstag att föra en procyklisk politik som i slutändan kan ge framtida problem.
Detta var ett av orosmolnen i kommissionens i meddelandet i november förra året, då vi framhävde behovet av att inte bara tillämpa stabilitets- och tillväxtpakten i dåliga tider utan också i goda tider, vilket är avgörande för att vi skall undvika senare problem.
Det vi i slutänden försöker göra är att låta de så kallade automatiska stabilisatorerna fungera och skapa en korrekt politik.
När det gäller tillväxtpotentialen tror jag att vi fullständigt delar åsikten att genomföra de nödvändiga strukturreformerna, vilket är grundläggande för att unionens politik skall bli mer motståndskraftig mot yttre störningar.
För att bli effektiva bör reformerna vara globala och genomföras parallellt.
Behovet av en ökad sysselsättning delar vi fullständigt.
Vårt grundläggande problem är dock om vi skall vidta särskilda sysselsättningsfrämjande åtgärder eller om vi snarare bör skapa en allmän ekonomisk politik som har sysselsättning som mål.
Vi tycker att detta är det bästa alternativet.
Ledamoten sade att ett av behoven är en handlingsplan för strukturreformen.
Ledamoten tar upp två problem.
Varför har vi inte en lista över strukturreformerna och varför sätter man i denna lista över strukturreformer inte igång mekanismer som möjliggör effektivare kontroller.
Jag anser att listan över strukturreformer omfattas av Lissabonmålen.
Varje år analyserar vi var vi befinner oss i de sammanfattande rapporterna och det är riktigt att det är medlemsstaterna som skall genomföra dem.
Fastställandet av en ny tilläggsplan löser inte problemen.
Vi menar att planerna redan finns, och vi vet vad som skall göras.
Jag anser att det viktigaste är hur vi genomför dessa planer.
Enligt vår uppfattning måste man beakta två avgörande frågor.
För det första kommissionens årliga rapporter om tillämpningen av de övergripande riktlinjerna för den ekonomiska politiken.
Tanken bakom ändringen från ett till tre år är snarare att bättre följa tillämpningen och mindre att definiera årliga principer.
För det andra, och då kommer vi in på en viktig fråga om samordningen av den ekonomiska politiken, att bättre följa systemet med ett kollegialt tryck, det så kallade peer pressure-systemet som vi fastställt inom unionen.
Ledamoten tar upp ett viktigt problem.
Är detta tillräckligt eller inte?
Jag anser att det är tillräckligt så länge det finns en politisk vilja i medlemsstaterna att tillämpa våra gemensamma beslut.
Man får inte glömma att modellen för samordning av den ekonomiska politiken är en samordning av en nationell ekonomisk politik med grunden i ett gemenskapssystem som bara ger oss en möjlighet att använda peer pressure, förutom de rekommendationer vi har för att uppmärksamma vissa överträdelser samt givetvis stabilitetspakten.
När det gäller att stärka hållbarheten behöver man bara framhäva den offentliga skuldens betydelse som vi ägnar särskild uppmärksamhet.
Jag håller med ledamoten om behovet av påtryckningar på denna punkt och idén att kompensera framtida skyldigheter med nuvarande tillgångar, vilket gör det möjligt att klara dessa svårigheter.
Vi anser att det är en grundläggande idé.
Vi menar också att allt som innebär ett effektivare och bättre nyttjande av naturresurser är av avgörande vikt, och i detta fall måste alla slag av sektorsstöd som i slutändan leder till ett mindre effektivt miljösystem beaktas, precis som den sociala hållbarheten och sammanhållningen måste sättas som mål för den ekonomiska politiken.
Med en kortfattad hänvisning till ett annat förslag som lagts fram i samband med ert förslag om en plan för att tillämpa Lissabonmålen drar jag slutsatsen att vi delar samma oro.
Kommissionen har tydligt uttalat sin oro över det bristande genomförandet av Lissabonbesluten.
Förseningarna är uppenbara men jag bedömer att lösningen inte är att fastställa nya planer.
Jag tror att lösningen är att gå snabbare framåt med det vi redan har beslutat.
Den politiska viljan är grundläggande och parlamentets stöd och de ståndpunkter som parlamentet antar kommer att bli avgörande för genomförandet av alla dessa delar.
