# ID: svediakorp-gov436348
# author: García-Margallo y Marfil (PPE-DE) (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-05-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,210
# sentences: 55
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Till att börja med kommer jag att begränsa mig till det vi skall diskutera.
Vi diskuterar här ett antal ekonomiska riktlinjer som jag anser innehåller tre viktiga nyheter.
För det första gäller de ekonomiska riktlinjer tre år, inte bara ett år, för det andra kommer de att diskuteras tillsammans med riktlinjerna för sysselsättningen, och för det tredje diskuteras de i en tid av konjunkturnedgångar.
I morse vaknade vi till nyheten att unionens starkaste ekonomi är på nedgång, och därför är detta inga vanliga ekonomiska riktlinjer.
På grund av den rådande situationen bad mig utskottet för ekonomi och valutafrågor att utarbeta ett betänkande i god tid så att kommissionen och rådet hinner beakta det och att vi skall försöka nå ett så brett samförstånd som möjligt.
Detta har vi gjort.
Alla grupper har bidragit med sitt i diskussionen, och alla har vi klarat av att nå en överenskommelse.
Jag vill understryka företrädarnas goda arbete i denna fråga: från min grupp Othmar Karas; från Europeiska socialdemokratiska partiets grupp Robert Goebbels; och från Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiets grupp Carles-Alfred Gasòliba i Böhm.
Till kommissionen vill jag helt enkelt säga att parlamentet alltid har gett goda svar när frågorna har ställts.
Som det sades i riddarromanen Mío Cid:? ¡ Qué buen vasallo si hubiese buen señor!? (? Vilken bra häst det vore om ryttaren var bra!?)
Tänk på detta och låt parlamentet vara med vid diskussionerna om de ekonomiska riktlinjerna.
Inte minst eftersom diskussionen kommer att sätta press på de medlemsstater som är långsammast.
Låt mig beskriva kärnpunkterna i mitt betänkande.
För det första frågar vi oss om nuvarande samordningsmekanismer är tillräckliga eller om det krävs ytterligare åtgärder.
Vi vet att fördraget föreskriver att nationell politik, försörjningspolitik och politik på kort sikt är politik av allmänt intresse och bör samordnas.
Vi ligger nu tre år efter i genomförandet av Lissabonstrategin.
Varje gång kommissionsledamoten besöker oss påpekar han att förseningen beror på brister i genomförandet och en bristande vilja från medlemsstaternas sida.
Vi vill göra mer än bara beklaga oss.
Vi föreslår lämpliga åtgärder för att komma till rätta med dessa brister i genomförandet.
Vi har två förslag som rör detta.
Vi ber kommissionen att en gång för alla upprätta en lista som redogör för detaljerna i den stelhet som står i vägen för genomförandet av den inre marknaden och den strukturella förändringen.
Denna listan bör även specificera prioriteringar, nödvändiga åtgärder och tidsplanen för att nå Lissabonmålen till 2010.
Vi förutsätter alltså att den bristande viljan från medlemsstaternas sida är skälet till förseningen och uppmanar kommissionen att förklara vad kommissionen kan göra för att råda bot på situationen.
Det fanns en gång en spansk författning som föreskrev att spanjorerna skulle vara rättvisa och visa medmänsklighet.
Dessvärre innehöll författningen inga bestämmelser för hur en sådan förändring skulle uppnås.
Under 1900-talet genomled Spanien därefter tre inbördeskrig.
Vi kräver harmonisering för att säkerställa att all ekonomisk politik löper i samma riktning.
Detta är vad harmonisering handlar om.
För det andra understryker jag min djupa tro på upprätthållandet av de övergripande budgetbalanserna.
Att saker och ting går dåligt innebär inte att man skall korrigera det som går bra.
Det som har gått bra under perioden är den monetära politik som syftar till prisstabilitet och som förvaltas av en oberoende bank samt en stabilitetspakt som upprätthållit en viss disciplin - bara en viss disciplin - i medlemsstaterna.
Eftersom disciplinen som sagt bara är relativ och det finns stater som på ett synbart sätt tagit ut svängarna, upprepar jag min tro på att målet skall vara budgetbalans och att de länder som levt i överflöd måste minska sina strukturella brister med en halv procent av BNP, vilket också är vad kommissionen menar.
För det tredje bör konvergensprogrammen bedömas på ett nytt sätt, vilket kommissionen har själv understrukit.
Kommissionen bör tänka på utgångsläget, förutom att kontrollera det strikta uppfyllandet av budgetbalansen och att medlemsstaterna inte överskrider gränsen på 3 procent.
Vilken är skuldsituationen?
Vad skall intäkterna användas till?
Vilka framtida skyldigheter har man?
Dessa skiljer sig ju mellan ett land utan skulder, vars utgifter går till offentliga finanser - särskilt länder som stärker Lissabonstrategin och inte har stora åtaganden inför framtiden - och ett land som gör raka motsatsen.
Vi ber kommissionen att i goda tider - enligt bibeln i tider då korna är feta - se till att staterna klarar av att skapa en buffert, en budgetreserv för att klara dåliga tider.
Vi understryker också att de bör minska skatterna där så är möjligt - vi föredrar en minskning av arbetsgivaravgifterna för att främja sysselsättningen -, och att de länder som inte kan göra detta skall vidta kompletterande åtgärder, antingen genom att minska de offentliga utgifterna eller genom att öka intäkterna.
Det går inte alltid att kräva en budget i balans och samtidigt minska skatterna.
Som vi säger på spanska: man kan inte blåsa och suga samtidigt.
När det gäller lönepolitiken vill vi bibehålla lönerna i nivå med konsumentprisindex, de reella lönerna skall hållas på produktivitetsnivå och arbetstagarnas rörlighet ökas.
Vi ber kommissionen att skynda på borttagandet av skattehindren för transfereringar av intjänade pensioner och att den nyss antagna frågan om pensioner kompletteras med en lämplig skattepolitik.
Vi välkomnar dialogen mellan arbetsmarknadens parter och upprepar vårt krav på ett skatteincitament för sysselsättningen och en minskning av de pålagor som gör det svårare att anställa arbetskraft, särskilt för de lägsta lönerna.
I investeringspolitiken vet vi - jag upprepar detta - att orsaken till vår eftersläpning gentemot Förenta staterna ligger i vår brist på investeringar, särskilt tekniska investeringar.
Vi vet också att de offentliga investeringarna ligger ungefär i fas och att den lägsta aktiviteten finns i den privata sektorn.
Därför kräver vi att man gör en benchmarking för att ta reda på behoven, vad som saknas och var det brister för att dessa företag, särskilt de små och medelstora - de som anställer mindre än nio arbetstagare - skall förbättras inom dessa nya tekniker.
Bara om vi vet vart vi är på väg kan vi använda våra resurser effektivt.
Det handlar helt enkelt om att veta vad som är på gång, och vi vill att kommissionen ger oss en noggrann information.
Som en spansk poet säger:? No hay viento favorable para el que no sabe dónde va? (? Ingen vind är gynnsam för den som inte vet vart han ska?).
Vi ber i betänkandet att få veta vad som saknas, vilka bristerna är för de små och medelstora företagen, så att vi vet vad vi skall göra.
Avslutningsvis tackar jag kommissionen, alla grupper och företrädarna för deras arbete.
Jag upprepar återigen parlaments önskan, förmåga och beredvillighet att bidra till att vi tar oss igenom den svåra situation vi befinner oss i.
