# ID: svediakorp-gov436317
# author: Ferrer (PPE-DE) (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-05-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 848
# sentences: 22
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, herr kommissionär!
Jag beklagar att vi måste genomföra debatten om det här betänkandet i dag, så sent under sammanträdet, när debatten först var planerad till torsdagen, vilket kunde ha gett denna debatt om utvecklingssamarbete mer uppmärksamhet.
Men saker och ting är tyvärr som de är.
Herr kommissionär!
Erfarenheterna från de senaste decenniernas utvecklingssamarbete och bristen på betydelsefulla resultat på det här området visar på att det är nödvändigt att ge utvecklingspolitiken en ny inriktning, i syfte att öka stödens effektivitet och minska den klyfta som skiljer de rika länderna från de fattiga, för att på så sätt uppfylla de mål för hållbar utveckling som vi har fastställt.
Det stämmer att det finns många olika faktorer som förhindrar de fattigaste länderna från att komma med på utvecklingståget och vinna kampen för att utrota fattigdomen: den externa skulden, för det första, det tunga ok som tynger utvecklingsländerna, inbördeskrigen, som härjar så många fattiga länder, aidspandemin och korruptionen på alla nivåer inom det offentliga livet, men detta misslyckande kan även förklaras av att man har följt utländska modeller och det faktum att utvecklingsmålen tidigare har fastställts utan deltagande av stödmottagarna.
Det är följaktligen inte underligt att förslaget om ökad kapacitetsuppbyggnad som en oumbärlig faktor för att förbättra utvecklingspolitikens resultat har vunnit terräng allt eftersom, särskilt från och med Riodeklarationen från 1992, i vilken det erkänns att ett lands förmåga att fortsätta på vägen mot hållbar utveckling i stor utsträckning beror på den kapacitet som finns hos landets befolkning och institutioner.
Därför anordnade utskottet för utveckling och samarbete, som fullständigt instämmer i den principen, en offentlig utfrågning om ökad kapacitetsuppbyggnad för några månader sedan.
Därefter beslutade utskottet att utarbeta ett betänkande om den frågan, som jag blev utsedd att vara föredragande för.
Ett betänkande som - och det är på sin plats att påminna om det - antogs enhälligt, eftersom utskottet är fullständigt enigt om att ökad kapacitetsuppbyggnad är en grundläggande och absolut nödvändig faktor för att garantera stödens effektivitet.
För att bättre förstå räckvidden av de förslag som betänkandet innehåller anser jag att det är nödvändigt att klargöra att ökad kapacitetsuppbyggnad för mig framför allt innebär ett nytt sätt att se på, och framför allt genomföra, utvecklingspolitiken, vilken behöver en övergripande strategi på lång sikt, som avpassas för de olika aktörerna och olika delar av samhället.
Politiken bör inriktas på att förbättra den förmåga och de förhållanden som måste finnas i ett land för att det skall kunna öka sin ekonomiska och sociala tillväxt.
Detta skall fungera som stöd för de nationella ansträngningar som varje land kan genomföra på egen hand med utgångspunkt i den utformning som varje land har gjort med hänsyn till sina särskilda behov och intressen i linje med vad som görs med de nationella strategidokumenten.
Europeiska unionen och dess medlemsstater, men inte bara de, utan alla internationella biståndsgivare - bör följaktligen ompröva sina samarbetsmetoder och ändra inriktning för sin utvecklingspolitik, så att en ökad kapacitetsuppbyggnad, som skall vara en process med deltagande som grundas på delaktighet, utgör grunden för denna politik.
Målet skall vara att såväl enskilda individer som det civila samhällets organisationer skall kunna utveckla sina möjligheter och sin kapacitet för att nå de utvecklingsmål som de själva måste vara i stånd att fastställa.
Att ge dem medel - med ett ord - så att de kan ta ledningen för sin egen utvecklig, som de ensamma har rätt till.
Det vill säga, att hjälpa dem att förbättra sin institutionella kapacitet och att nå den utbildningsnivå som de behöver för att öppna dörren till utvecklingen.
Att också hjälpa dem att diversifiera och förbättra sin produktiva kapacitet, att utveckla infrastrukturen och den makroekonomiska ram som krävs för att dra till sig investeringar, att ge dem tekniskt stöd för att de skall kunna integreras i världshandeln och på så vis kunna utnyttja de fördelar som detta medför.
En politik för utvecklingssamarbete med denna inriktning är det mest idealiska instrumentet för att uppfylla målet att utrota fattigdomen och att nå en hållbar och rättvis utveckling för alla.
Det är därför, herr kommissionär, som det är nödvändigt - det är absolut nödvändigt skulle jag säga - att kommissionen utarbetar ett meddelande om den här frågan, som kan inspirera Europeiska unionen och dess medlemsstaters agerande på området för utvecklingsstöd, och även de strategier som det förslag till resolution som vi skall rösta om innehåller.
Det är nämligen endast genom denna politik och endast genom att genomföra de nödvändiga åtgärderna för att öka kapacitetsuppbyggnaden som det är möjligt att komma till rätta med de orättvisa förhållanden som medför att 20 procent av världens befolkning förfogar över 80 procent av världens rikedomar, medan 80 procent berövas rättigheten att leva i enlighet med den oförytterliga värdighet som varje människa bär med sig.
(Applåder)
