# ID: svediakorp-gov436301
# author: Fiebiger (GUE/NGL). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-05-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 582
# sentences: 31
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Historien med mul- och klövsjuka i Europa kan spåras flera år tillbaka.
Den stora katastrofen började dock den 21 februari 2001 i södra England.
Fastän man i årtionden har känt till vilka skador ett okontrollerat sjukdomsutbrott kan förorsaka, utnyttjades inte möjligheterna att på ett effektivt sätt avvärja sjukdomen.
De scenarier som inleddes i de drabbade medlemsstaterna kunde inte stoppa spridningen av viruset.
Det undantagstillstånd som då utfärdades i olika regioner i EU irriterade landsbygds- och stadsbefolkningen i samma mån.
Landsbygden liknade en säkerhetsbyggnad, och på de drabbade gårdarna härskade ett slags undantagstillstånd.
Det saknades inte skuldbelägganden under den här tiden.
EU: s förbud mot vaccinationer, där man höll fast vid principen att om också bara ett enda djur var vaccinerat så skulle landet förklaras vara ett mul- och klövsjukeland, vann föga bifall hos hela befolkningen, och till och med mycket välinformerade tjänstemän krävde under dessa dagar att man skulle använda s.k. spårvaccin för att förhindra ytterligare spridning av sjukdomen.
För många kretsar bland befolkningen var den bekämpning av mul- och klövsjukan som gjordes genom att djurkadavren brändes offentligt ett tecken på djurförakt, och räkningen gick inte heller ihop ekonomiskt.
I betänkandet om bekämpningen av mul- och klövsjukan tas det hänsyn till denna princip, och man drar därmed riktiga slutsatser av katastrofen år 2001.
Dessutom kunde resultaten av undersökningskommitténs arbete bekräftas.
Det uppmuntrar till att man också i andra fall förfar på samma sätt, exempelvis när det gäller hönspest.
Denna alltid återkommande sjukdom sprider sig mellan grannländerna, och ett av de stora problemen är mängden gränsöverskridande kontakter.
När man läser pressmeddelandena ser man att det finns stor risk för att hönspesten, på samma sätt som mul- och klövsjukan, kan bli en storkatastrof.
Principen? slakta i stället för vaccinera?, respektive den motsatta principen, borde gälla inom hela EU för alla djurarter.
Det skulle löna sig att undersöka detta närmare genom parlamentariskt arbete.
Exempelvis skulle man kunna granska om förordningen för att skydda mot spridning av den klassiska hönspesten motsvarar erfarenheterna, och om alla djurarter tagits med i texten till bestämmelsen.
Man skulle också än en gång kunna undersöka hur det gränsöverskridande samarbetet faktiskt organiseras.
I fråga om mul- och klövsjukan råder det fortfarande frid i kandidatländerna.
Men här vill jag också påpeka att detta tillstånd kan ändras snabbt.
Varje felbedömning när det gäller bekämpning och upptäckande av djursjukdomar på ett tidigt stadium får ekonomiska och sociala följder.
I betänkandet finns korrekta uppgifter om detta.
Arbetet har lönat sig.
Jag röstar för betänkandet och förslagen.
Framför allt stöder jag de förslag som rör skyddet av den grundläggande rättigheten till egendom.
I betänkandet har man därför med eftertryck hållit fast vid bestämmelser om kompensation för de drabbade.
Jag stöder också de förslag där veterinärernas handlingsfrihet och den statliga styrinrättningen i medlemsstaterna ökas.
Medlemsstaternas ansvar kommer att ändra sig på så vis att deras ansvar växer, för beslutet om vilken sjukdomsstrategi som skall användas och vid vilken tidpunkt skall bli ländernas sak, och det är bra så.
Djurhållarna befrias inte från plikten att hålla rent och att hålla ordning.
Brottsligheten vid gränserna när det gäller handel med djur och djurprodukter hör till en annan lag, men även här har riktiga ansatser formulerats i betänkandet.
