# ID: svediakorp-gov436195
# author: Petsalnikos (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-05-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,278
# sentences: 38
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Jag har med särskild uppmärksamhet lyssnat till och antecknat de åsikter, anmärkningar och påpekanden som uttrycker konkreta och berättigade farhågor bland Europaparlamentets ledamöter.
Jag skall försöka besvara dessa farhågor.
Till att börja med, i fråga om Europaparlamentets roll när det gäller processen för att sluta de två avtalen.
Det är kanske överflödigt, men jag är skyldig att påminna om att de avtal som är under förhandling grundar sig på artiklarna 24 och 38 i Fördraget om Europeiska unionen, där det tyvärr inte föreskrivs någon roll för Europaparlamentet.
Däremot föreskrivs indirekt - men ändå tydligt - att interna konstitutionella förfaranden kan tillämpas.
Från ordförandeskapets sida anser vi likväl att det efter undertecknandet verkligen bör ske en detaljerad informering och att vi bör lyssna till Europaparlamentets åsikter.
Trots att den rättsliga grundvalen alltså inte finns inom ramen för de gällande bestämmelserna - som ordförandeskapets företrädare upprepar och understryker jag detta, och ordförandeskapet kommer att informera kammaren, men kammaren kommer också att ha möjlighet att uttrycka sina åsikter om de två texterna, för även vi anser att kontakten med och den ömsesidiga informeringen av Europaparlamentet verkligen måste vara kontinuerlig när det gäller så pass viktiga frågor.
I fråga om de påpekanden som gjorts om Internationella brottmålsdomstolen skulle jag vilja upprepa och understryka att det i förslaget till utlämningsavtal uttryckligen står, i en förklarande not, som jag har sagt, att skyldigheten att utlämna till Förenta staterna inte påverkar skyldigheten att överlämna till Internationella brottmålsdomstolen.
Följaktligen bekräftas, skulle jag säga, uttryckligen varje medlemsstats rätt att fullgöra sina skyldigheter gentemot Internationella brottmålsdomstolen.
Nu, i fråga om flera framställningar och den europeiska arresteringsordern.
Förslaget till utlämningsavtal ger varje medlemsstat full frihet att välja till vilket land det skall lämna ut en person.
Och jag påminner om att åsikten att en arresteringsorder från en medlemsstat skall ha företräde framför varje framställan om utlämning till ett annat tredje land, vilket som helst, inte godtogs ens inom Europeiska unionens ramar när vi diskuterade och enades om den europeiska arresteringsordern.
Men om vi i framtiden ändå, i enlighet med våra egna interna förfaranden, beslutar att ge sådan prioritet åt den europeiska arresteringsordern innehåller förslaget till utlämningsavtal en särskild bestämmelse som underlättar för oss i ett sådant beslut.
Närmare bestämt konstateras i denna att Europeiska unionens framtida utveckling kan få följder för avtalets tillämpning, och det föreskrivs en översyn av avtalet i ljuset av den utvecklingen.
Jag upprepar dock att varje medlemsstat har möjlighet - även enligt förslaget till utlämningsavtal - att själv bestämma till vilket land det skall utlämna en eftersökt person.
Nu, i fråga om förhållandet mellan avtalen Europeiska unionen / Förenta staterna och de bilaterala överenskommelser som gäller mellan medlemsstaterna och Förenta staterna skall jag upprepa det jag sade i mitt första tal, att avtalen mellan Europeiska unionen och Förenta staterna inte upphäver de olika bilaterala överenskommelserna mellan medlemsstaterna och Förenta staterna.
Avtalen mellan Europeiska unionen och Förenta staterna kommer att skänka ett mervärde.
Det är det eftersträvade.
Det skall finnas fler garantier, utöver dem som gäller inom ramen för de bilaterala avtal som hittills undertecknats av enskilda medlemsstater och Förenta staterna.
Det eftersträvade är just - och detta har också varit vårt mål genomgående under förhandlingarna, och det kommer att vara vårt mål till dess överläggningarna och förhandlingarna med Förenta staterna slutförs - att det skall finnas erforderliga garantier för skyddet för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna som ligger i linje med medlemsstaternas konstitutionella principer.
Jag anser att det är en framgång att det nu finns verkligt uttryckliga hänvisningar till de konstitutionella principerna, men även till den allmänna säkerheten m.m., som tagits med i bägge avtalsförslagen.
Och de medlemsstater som så önskar kan i framtiden naturligtvis stärka den ifrågavarande ramöverenskommelsen med Förenta staterna ytterligare genom att sluta bilaterala överenskommelser om de vill, för att på så sätt gå ännu längre, givetvis under förutsättning att dessa är förenliga och att de tillför ännu mer värde i jämförelse med de avtal mellan Europeiska unionen och Förenta staterna som nu diskuteras.
I fråga om specialdomstolarna fastslås uttryckligen i såväl utlämningsavtalet som avtalet om ömsesidig rättshjälp, det vill säga i förslagen till avtal, att medlemsstaterna kommer att kunna fortsätta att åberopa sina grunder för vägran i enlighet med de gällande bilaterala överenskommelser som de slutit med Förenta staterna.
Dessutom konstateras i förslaget till utlämningsavtal uttryckligen att de konstitutionella principerna kan lägga hinder i vägen för utlämning.
Av den anledningen föreskrivs i avtalet en konkret samrådsmekanism.
I inledningen till de två förslagen till de avtal som är under diskussion finns vidare en uttrycklig hänvisning till principen att en rättegång skall vara rättvis, som bland annat innebär att den dömande domstolen skall vara opartisk och reguljär, även när det gäller specialdomstolar, vilka är en företeelse som inte överensstämmer med Europas rättskultur och som vi tar upp vid varje möte och varje samtal med Förenta staternas företrädare.
I fråga om dödsstraffet - och jag måste här säga några ord om dödsstraffet och förslaget om rättsligt samarbete, eftersom detta kanske är mer uppenbart i förslaget om utlämning - skulle jag vilja framhålla att medlemsstaterna, på grundval av artikel 13 i förslaget till avtal om ömsesidig rättshjälp, har möjlighet att avslå en framställan om hjälp från Förenta staterna om de anser att verkställandet av framställan skulle kunna påverka deras suveränitet, säkerheten, den allmänna ordningen eller andra för dem väsentliga intressen.
Den formulering som vi lyckats få med - och detta var ett mål vi strävade efter från Europeiska unionens sida - garanterar medlemsstaterna en möjlighet att vägra hjälp ifall de bedömer att de begärda bevisen, uppgifterna osv. kan leda till att dödsstraffet utdöms.
Enligt artikel 9.2 kan en medlemsstat också uppställa ytterligare villkor för Förenta staterna i fråga om bevisens vidare användning, t.ex. att de inte får användas för åtal som kan leda till att dödsstraffet utdöms.
Jag skall säga ytterligare några ord om dödsstraffet med utgångspunkt i de påpekanden Alavanos gjort.
Det arrangemang som finns i förslaget till avtal med Förenta staterna har fastställts just för att skänka ytterligare mervärde till de befintliga bilaterala avtal mellan medlemsstater och Förenta staterna som inte sörjer för tillräckliga garantier.
Det finns faktiskt sådana fall att de gällande avtalen inte omfattar tillräckliga garantier fram till i dag.
I vilket fall som helst - jag betonar detta - påverkas inte de bilaterala avtalens föreskrifter.
Det vill säga, om något gällande bilateralt avtal går längre påverkas inte det regelverket, men på grundval av det vi tagit med i förslaget går vi mycket längre i det att vi garanterar och svarar för att dödsstraffet inte utdöms eller verkställs, i jämförelse med en rad bilaterala avtal som inte har dessa garantier.
Formuleringen? kan avvisa utlämning? betyder inte att medlemsstaterna skall ignorera sina konstitutionella principer, vilka uttryckligen skall åberopas i sin helhet.
Och jag bör naturligtvis påminna om att alla medlemsstater har undertecknat och ratificerat protokollet till Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som förbjuder dödsstraffet.
Jag skulle avslutningsvis, herr talman, återigen vilja tacka för den möjlighet som i dag getts oss att informera, men även lyssna, och än en gång försäkra att vi innan alla förfaranden slutförs kommer att lyssna till Europaparlamentets åsikter med särskild uppmärksamhet.
