# ID: svediakorp-gov436193
# author: Swiebel (PSE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-05-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 574
# sentences: 31
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Finns det ett tillräckligt stort förtroende bland de europeiska medlemsstaterna sinsemellan för varandras rättssystem?
Det var kärnan i diskussionen runt den europeiska arresteringsorden.
Detta förtroende måste, om rådet får bestämma, också blint ges ett tredje land utanför Europeiska unionens gränser, Förenta staterna.
För mig är detta ändå att gå ett steg för långt.
Först borde väl ändå en kritisk och öppen diskussion äga rum om denna fråga.
Detta handlar när allt kommer omkring om grundläggande rättigheter, personlig rörelsefrihet och bibehållande av liv och egendom.
Man kan väl ändå inte försöka att tvinga på medborgarna och de valda parlamentarikerna betydelsefulla ingrepp i dessa rättigheter.
Till att börja med vill jag tala om utlämningsavtalet.
Normen för utlämning mellan USA och EU: s medlemsstater är brottsliga handlingar som ger fängelsestraff på minst ett år.
Detta är för vissa medlemsstater, som redan har ett bilateralt utlämningsavtal med USA, ingenting nytt.
Men också sammansvärjning, deltagande i och försök att utföra en brottslig handling faller under skyldigheten till utlämning, och det är väl ändå att gå väldigt långt.
För medlemsstater utan ett bilateralt utlämningsavtal och för medlemsstater som arbetar med en så kallad positiv lista är förändringarna mycket stora.
Min fråga till rådets representant är därför om vi kan få en översikt över de olika följder som införandet av fördraget har för de enskilda medlemsstaterna.
Den misstänktes rättigheter skyddas som bekant inte i tillräcklig grad i Förenta staterna.
Europeiska unionen måste garantera sina invånares, i detta fall de misstänktas och de dömdas, medborgerliga rättigheter.
Jag tvivlar på att unionen kan fortsätta att göra det med införandet av detta avtal.
Man borde åtminstone kräva att det i fördraget hänvisas till ECHR och att EU: s medlemsstater inte tillåts avvika från detta i samband med genomförandet av detta avtal.
Därför är undantagsklausulen om problemet med dödsstraffet alldeles för otillräcklig.
Det är inte tillräckligt att EU-länderna kan avvisa en begäran om utlämning om detta kan leda till att en person löper risk att dömas till döden.
Nej, i sådana fall måste de egentligen avvisa begäran.
Vad som skulle vara ännu bättre är om medlemsstaterna tar upp en bestämmelse i fördraget som ger dem möjlighet att själva vidta rättsliga åtgärder om en begäran om utlämning USA avvisas.
Då är EU: s medborgare åtminstone försäkrade om en ordentlig rättegång där europeiska garantier gäller för brottmålsprocessen.
Konventionen om straffrättsligt samarbete väcker frågan om juridiskt och politiskt ansvar för vad som händer här: utredningsteam.
Kommer vi snart att få uppleva Miami Vice i Europa?
Erfarenheten visar att USA har en mycket vidare syn på vad som går för sig och vad som inte gör det.
Vem kommer att slå larm när det inom kort kommer amerikanska agenter som tillämpar? utloggning??
Inte heller uppgiftsskyddet duger, vilket flera andra kolleger redan har sagt.
Slutligen instämmer jag helhjärtat i det som ordföranden för vårt utskott sade, nämligen att det är oacceptabelt att rådet denna gång återigen vägrar att rådfråga parlamentet.
Det är dock något som vi inte längre kan acceptera, och jag förstår ärligt talat inte hur det grekiska ordförandeskapet vågar göra detta parlament till åtlöje gång på gång.
Jag anser verkligen att det är en skandal.
