# ID: svediakorp-gov436129
# author: Morillon (PPE-DE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-05-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 448
# sentences: 13
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, herr rådsordförande!
Jag har valt att i dag koncentrera mitt inlägg på de lärdomar som unionen bör dra av den vanmakt den reducerats till under hela Irakkrisen.
En vanmakt som ni själva med all rätt beklagat.
Den 10 april antog vårt parlament med en majoritet om nära 75 procent av rösterna en resolution om den nya europeiska utformningen när det gäller säkerhet och försvar, som är önskvärd när det här kriget tar slut.
Denna omfattande konsensus är inte förvånande, när man vet att de senaste Eurobarometer-undersökningarna visar att 71 procent av medborgarna i Europeiska unionen i dag förklarar sig positiva till utvecklingen av en gemensam politik på området.
Det är inte heller förvånande när man får veta att denna begäran också kommer från länder utanför unionen, från dem, och de är många, som vill att unionen skall bidra till att förvalta ärenden i en värld vars framtid inte längre bör vila enbart på axlarna på presidenten i Amerikas Förenta stater.
Man måste konstatera att detta Europa som man väntar på inte finns i dag, och det kommer inte heller att finnas så länge man inte åstadkommit de institutionella reformer som är nödvändiga för att det skall fungera.
Det är vad förslagen från vårt parlament är inriktade på, men vi är väl medvetna om att de har en begränsad omfattning.
Vi vet mycket väl att det är konventet som i sista hand skall föreslå att det eventuellt antas.
Om tre fjärdedelar av Europaparlamentets ledamöter i en omröstning med namnupprop i förra månaden ville inta en så tydlig och i vissa fall så modig ståndpunkt i denna fråga, beror det, herr rådsordförande, på att de förstått att det till förmån för Irakkrisen var nödvändigt att ge sitt förbehållslösa stöd till dem bland våra kolleger som i denna stund arbetar inom arbetsgrupper som leds av kommissionsledamot Barnier, för försvaret, och av Dehaene, för utrikespolitiken.
Styrkta av lärdomarna från Irakkrisen och upprörda över den kakofoni som då rådde inom unionen vill alla som fortfarande tror att ett gemensamt hus kan inrättas att morgondagens EU med 25 medlemmar skall ta den plats man förväntar sig på den internationella scenen, något som unionen inte lyckats klara med 15 medlemmar.
Det huvudsakliga syftet måste vara att göra det möjligt för EU att äntligen tala med en enda röst.
Om konventet lyckas med det beror det på att man kunnat ta lärdom av den splittring som nyligen funnits och vilken jag, precis som ni herr rådsordförande, är övertygad om är mer skenbar än verklig.
