# ID: svediakorp-gov436102
# author: Yiannitsis (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-05-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,809
# sentences: 57
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, mina damer och herrar ledamöter!
För två dagar sedan hade vi återigen, i Riyad, en terrorattack med ett betydande antal offer, döda och skadade.
För några dagar sedan orsakade dessutom en liknande terrorattack i Tjetjenien ett betydande antal offer.
Våldets närvaro är fortfarande stark.
I min egenskap av tjänstgörande ordförande för Europeiska unionens ordförandeskap skulle jag vilja fördöma dessa avskyvärda handlingar kategoriskt, uttrycka mitt mycket djupa beklagande över offren och deras familjer, uttrycka en önskan om att det kommer att gå att finna sätt att sätta stopp för denna tragiska metod för politiska inlägg, att skipa rättvisa, samt att betona det trängande behovet av att skapa förhållanden som präglas av stabilitet, säkerhet och förtroende, att genomdriva politiken mot det blinda våldet och fanatismen.
Tillåt mig nu, herr talman, att övergå till frågan på dagordningen, som gäller Irak.
Vi står i dag i Irak inför en ny situation.
Ur militär synvinkel har operationerna i allt väsentligt slutförts.
Ur politisk synvinkel finns det en rad frågor, vilka jag skall tala om i det följande.
Ur praktisk synvinkel är de viktigaste frågorna det humanitära biståndet, att garantera säkerheten och ordningen samt att återställa normala förhållanden i regionen.
Trots att situationen i stort tycks förbättras är den takt i vilken detta sker långsam, och det är uppenbart att svårigheterna och de problem som måste lösas är betydande.
I dagens skede har alliansens styrkor ansvaret för att trygga säkerheten och tillhandahålla humanitärt bistånd, med närvaro av medlemsstater från Europeiska unionen, men världssamfundets - i dess helhet - bidrag och solidaritet är nödvändigt för att en snabb, effektiv och fungerande återgång till normala förhållanden skall bli möjlig.
Den främsta prioriteringen är naturligtvis att förmedla det humanitära biståndet och att fullständigt återställa ordningen och säkerheten.
Inom ramen för FN har betydande belopp samlats ihop, omkring 1,7 miljarder dollar, dock utan att det finns någon samlad bild av skadorna och återuppbyggnadsbehoven i landet.
Europeiska kommissionen - och av vad jag hört talade kommissionsledamot Nielson tydligen om detta - har redan garanterat ett anslag på 100 miljoner euro, varav en del redan har förmedlats till regionen, och bidraget på bilateral nivå från europeiska stater är betydande.
Europeiska unionen förutses ge 250 miljoner euro för 2003.
Jag påpekar att så länge systemet med sanktioner är i kraft fortsätter FN: s olja för mat-program, vilket nyligen förlängdes till den 3 juni 2003.
Jag skulle här vilja tillägga att samarbetet mellan alla inblandade aktörer har särskild betydelse när det gäller hanteringen av den humanitära krisen, så att tillträdet till landet säkerställs, men även alla sidors oberoende och opartiskhet.
Jag behöver inte betona att det förutom att tillhandahålla humanitärt bistånd även är oerhört viktigt att skydda Iraks kulturarv, så att företeelser som dem som vi har bevittnat nyligen inte upprepas.
Jag skulle vilja uttrycka min avsky och besvikelse över plundringen och förstörelsen av arkeologiska museiskatter och minnesmärken samt understryka att vårt omedelbara mål måste vara att återfinna de ovärderliga utställningsföremål som försvunnit och att beslagta och återföra dem till landet när de dyker upp, oavsett var detta sker.
Vi räknar med att de militära styrkor som har besatt Irak genom sin planering och sina administrativa insatser kommer att kunna uppvisa konkreta resultat på detta område inom en snar framtid, och vi betraktar även ett samordnat handlande av världssamfundet i denna fråga som en hög prioritering.
Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar Europaparlamentariker!
På grundval av sin tidigare erfarenhet när det gäller återuppbyggnad av stater och regioner - jag syftar på Kosovo, Afghanistan, Östtimor - måste och kan Europeiska unionen medverka effektivt till återuppbyggnaden av Irak.
Dess aktiva deltagande kan inriktas på många områden, inte bara på det humanitära biståndet, som jag har nämnt, utan även på återställande av infrastrukturen, på stöd för och tillhandahållande av kunnande om demokratisering och omorganisering av institutionerna, institutional building, på samarbete inom de internationella ekonomiska organisationernas ramar för att finna en lösning på frågan om Iraks skuld samt naturligtvis på politiken för återuppbyggnaden av landet.
Och just det gemensamma målet att medverka till den mer allmänna återuppbyggnaden av landet utgör ännu en punkt där åsikterna sammanfaller och som gör det möjligt att överbrygga de meningsskiljaktigheter som nyligen splittrade medlemsstaterna i frågan om Irak.
Vid det europeiska mötet i Aten, den 16 och 17 april, bekräftade Europeiska unionen på nytt sin föresats att spela en viktig roll i den riktningen och uppmanade den höge representanten och kommissionen att undersöka frågan.
Jag påpekar att frågan även diskuterades under rådets informella utrikesministermöte i Grekland för två veckor sedan och att vi undersöker vilken form och vilket innehåll denna medverkan skall ha.
Visserligen är viktiga frågor fortfarande obesvarade, däribland hur intäkterna från oljan skall kontrolleras, vilken framtiden skall bli för olja för mat-programmet, vad som skall ske med de kontrakt som undertecknats av den tidigare regimen, hur massförstörelsevapnen skall hittas, vad som gäller i fråga om Unmovics återkomst med mera.
Men de grundläggande principer som styr vårt handlande för att hantera situationen i Irak ligger fast: landets territoriella integritet och suveränitet, FN: s centrala roll och det irakiska folkets rätt att bestämma över sin framtid.
Lika viktigt är naturligtvis att tillsätta en regering som är representativ för hela befolkningen och att använda landets naturrikedomar till dess eget bästa.
Vi anser att FN, i synnerhet säkerhetsrådet med dess särskilda institutionella och organisatoriska infrastruktur samt politiska erfarenhet av liknande omständigheter, har en grundläggande roll.
Ett positivt steg i den riktningen utgör det faktum att FN: s generalsekreterare utnämnt en särskild företrädare för Irak.
En mjuk övergång till en demokratisk och stabil situation kommer därtill att bidra till den regionala freden och stabiliteten.
Inom denna ram har vi för grannländerna upprepade gånger framhållit behovet av att de visar sinneslugn och självbehärskning samt medverkar till att återuppbygga Irak och till att angripa det humanitära problemet, med stabilitet i regionen som mål.
Såväl Turkiet som Iran har svarat positivt på hela frågan.
Dessutom har uppmärksamheten i dag även riktats mot frågan om vägkartan för fred i Mellanöstern.
Det är tydligt, det har sagts många gånger, att ett främjande av fredsprocessen i Mellanöstern kommer att få mycket positiva återverkningar mer allmänt.
Kvartettens möte på ministernivå den 21 maj är särskilt viktigt inom denna ram mot bakgrund av att det är angeläget att befästa ett positivt perspektiv och brådskande att återställa ett klimat av förtroende gentemot arabvärlden.
Den regionala stabiliteten och säkerheten kommer att bidra väsentligt även när det gäller att angripa de problem som står i samband med Irak samt underlätta landets återinträde i världssamfundet efter tolv år av sanktioner och faktisk isolering.
Frågan om avrustningen av landet måste lösas slutgiltigt i enlighet med FN: s säkerhetsråds resolutioner och kopplas samman med införandet på en vidare regional nivå av en övergripande och effektiv politik som förhindrar spridning av massförstörelsevapen.
Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar Europaparlamentariker!
Många gånger är det lätt att enas om allmänna principer, men det visar sig vara synnerligen svårt att enas om konkreta lösningar och beslut, särskilt när det handlar om frågor om institutioner, internationell legitimitet, uppgörelser som kommer i dagen efter ett krig, situationer som uppstått objektivt och som måste hanteras.
Detta får rimligen följder för såväl i vilken grad frågorna hanteras som det sätt på vilket detta sker.
Jag tror dock att vi, som ordförandeskap, kan sammanfatta prioriteringarna enligt följande: vi måste först och främst utveckla en pragmatisk, övergripande och enhetlig europeisk politik för Irak efter kriget, i det att vi tar hänsyn till de långsiktiga aspekterna av utvecklingen i den vidare regionen Mellanöstern; klargöra hur vi, som europeisk union, ser på FN: s roll i Irak efter kriget; bidra till att Irak kan lägga de problem som landet har haft bakom sig och för det irakiska folket skapa förhållanden som präglas av fred, säkerhet, erkännande, värdighet och välstånd; förverkliga de principer som vi har enats om i våra gemensamma beslut vid rådets senaste möten samt främja den regionala stabiliteten och samarbetet genom att stödja fredsprocessen i Mellanöstern.
Dessa prioriteringar innebär inte att det inte finns problem och faror.
Jag skall ge exempel på några sådana faror.
En fara är att diskussionerna om Irak förvandlas från en givande dialog om sätt att angripa de centrala problem som har att göra med landet till sekundära tvister.
En andra fråga är svårigheten att nå enighet om morgondagen och om säkerhetsrådets följande resolutioner.
En tredje fråga har att göra med utvecklingen i de transatlantiska förbindelserna.
För det fjärde, uppdelningarna mellan de europeiska staterna, även om jag tror att dessa företeelser kommer att vara mycket lindriga när det gäller frågorna i efterkrigsskedet.
För det femte, oförmågan att bestämma vilken roll vi vill spela i Irak samt, slutligen, de hinder som skulle kunna leda oss till overksamhet.
Jag menar att vi måste tänka på dessa faror för att hantera dem effektivt, så att vi anlägger ett synsätt och vidtar åtgärder som lämpar sig för att hantera såväl Irakkrisen som dess återverkningar.
När allt kommer omkring är det inte bara stabiliteten, säkerheten, normaliseringen och den ekonomiska utvecklingen i landet - men även i regionen i stort - som står på spel, som avgörs av denna utveckling.
Hur frågan som helhet sköts avgör även trovärdigheten hos alla dem som är inblandade i Irakkrisen, följaktligen även Europa.
Avslutningsvis skulle jag dock vilja framhålla att rådet, som jag har sagt, uppvisar ett konstruktivt synsätt när det gäller att utforma gemensamma svar på frågorna om Irak.
Kontakterna är täta mellan alla sidor utan undantag, vilket bidrar till att det å ena sidan inte uppstår glapp i kontakterna mellan medlemsländerna och å andra sidan - denna strävan är kännetecknande - trots meningsskiljaktigheterna förekommer kommunikation, finns öppna linjer, görs försök att se var det finns broar och hur vi kan utnyttja dem.
Det är denna konstruktiva inställning, vilken var märkbar även i de diskussioner vi hade i Gimnich, som jag tycker ger oss anledning att vara mer optimistiska om Europeiska unionens förmåga att slutligen spela en positiv och aktiv roll i detta skede i Irak.
