# ID: svediakorp-gov435898
# author: Wallström (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-05-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,065
# sentences: 101
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Jag vill tacka ledamöterna för alla värdefulla anföranden och konstruktiva förslag om hur man kan förbättra detta förslag.
Låt mig börja med att kommentera två saker: principen om att förorenaren skall betala och direktivets tillämpningsområde.
Många ledamöter nämnde detta direktivs långa historia.
Debatten återspeglade de olika åsikterna och behovet av att i slutändan finna ett balanserat tillvägagångssätt.
Jag har även förstått att många ledamöter gärna ser ett mer ambitiöst förslag: man vill överbelasta detta förslag med många fler element.
Jag har förståelse för detta, men det är viktigt att man betraktar förslaget som en metod med flera steg.
Vi ser nämligen praktiskt på denna fråga.
Vi vill inte överbelasta förslaget med aspekter som på samma gång är föremål för förhandlingar inom internationella forum.
Jag är övertygad om att risken för att hela förslaget går i stöpet ökar om vi skulle försöka att belasta det med dessa aspekter.
Principen om att förorenaren skall betala är den princip som ligger till grund för detta förslag och det är av det skälet som den nämns i första artikeln.
Syftet är att skapa ansvar och därigenom åstadkomma förebyggande arbete.
Detta är ett mycket tydligt budskap.
Vi nämner dessutom det faktum att det ofta inte är möjligt att finna förorenaren eller att förmå förorenaren att betala.
Vid sådana tillfällen är det nödvändigt med efterbehandling av det förorenade området.
Vi vill att det inrättas ett försäkringssystem.
Vi anser emellertid att marknadskrafterna skall ges utrymme att skapa ett sådant system.
Vi vill inte påtvinga systemet i dagens läge när vi inte vet om det skulle ge önskad effekt.
För att besvara Breyers kommentar: alla typer av olyckor omfattas.
Jag vet inte vilka antaganden ledamöterna gör beträffande målet med denna lagstiftning, men våra antaganden bygger i hög grad på det faktum att det förekommer alltför många olyckor och alltför många fall av försumlighet, samt dessutom att kortsiktigt penningbegär ligger bakom många föroreningar.
Av denna anledning har vi utformat förslaget på detta sätt.
Därför omfattas alla typer av olyckor och fall av försumlighet.
På så vis skapas en princip om att förorenaren skall betala, vilket i slutändan kommer att bana väg för förebyggande insatser.
Hur var det då med tillämpningsområdet?
Det var mycket viktigt för oss att se till att skapa rättslig klarhet om vi ville införa ett nytt system som inbegriper biologisk mångfald, eftersom traditionella skadetyper - ekonomisk skada eller personskada - redan omfattas av samtliga medlemsstaters lagstiftning.
Denna lagstiftning behöver vi inte överföra till gemenskapsnivån, men vi vill harmonisera de regler som omfattar skador på den biologiska mångfalden.
Detta var vår utgångspunkt.
Om vi vill åstadkomma detta och skapa ett trovärdigt system, behöver vi rättslig klarhet och ett system som är hanterligt och tillämpbart.
Om definitionen är alltför omfattande - enligt vissa av de föreliggande förslagen skulle hela biosfären omfattas - kommer det att bli ohanterligt.
Vi skulle till exempel tvingas täcka in skador på ogräs!
Är det något som försäkringsgivarna utan vidare kommer att försäkra?
Skulle det vara ett hanterligt system?
Man skadar maskarna om man gräver en husgrund.
Vill vi att detta skall täckas in?
Är det rimligt?
Man måste vara på det klara över tillämpningsområdet och skapa en definition som tillhandahåller rättslig klarhet.
Vi måste se det som ett tillvägagångssätt med flera olika steg.
Jag är säker på att den rättsliga klarheten kommer att öka när vi börjar att tillämpa denna lagstiftning.
Om vi däremot är alltför ambitiösa i början och tror att vi kan täcka in hela biosfären kommer det inte att vara till gagn för miljöintressena.
Angående genetiskt modifierade organismer, kärn- och havsföroreningar: även vi skulle vilja inta en mer ambitiös hållning på dessa områden.
Det finns emellertid ett mycket praktiskt skäl till varför vi har valt att låta dessa områden falla utanför ramen för just detta förslag.
Vi håller på att förhandla för att förbättra reglerna på dessa områden.
Det finns internationella forum och konventioner som behandlar dessa frågor.
Vi vill undvika överlappningar: vi vill vara praktiska.
Vi vill inte överbelasta detta system genom att föra fram frågorna här.
Vi behöver ytterligare några år på oss för att införliva dessa aspekter.
Det bör finnas internationella regler för internationella verksamheter.
Som jag redan har sagt omfattas traditionella skadetyper redan av medlemsstaternas lagstiftning.
Hur är läget vad gäller oljeföroreningar eller marina föroreningar?
Förorenaren skall betala!
Detta är den enda regel som kan gälla.
Det är en skandal att vi har låtit det gå så här långt.
Vi har upplevt olycka efter olycka.
Men detta är som sagt en verkligt internationell verksamhet och vi måste arbeta för att få till stånd internationella regler som tillämpar principen om att förorenaren skall betala.
Jag har fått veta att chefen för FIPOL har meddelat att ersättningsanspråken endast täcks med upp till 15 procent av detta belopp.
Detta är inte acceptabelt.
Kommissionen är väl medveten om situationen och därför har vi alltid givit vårt stöd åt försöken att höja de tillgängliga medlen till 1 miljard euro.
Jag har förstått att det denna vecka i London äger rum en diplomatkonferens där man kommer att underteckna ett protokoll för att höja taket i de tillgängliga ersättningsfonderna.
Jag hoppas att denna konferens kommer att bli en framgång.
Vi är alla fast beslutna att arbeta vidare med frågan om marina föroreningar och vi kommer att anstränga oss till vårt yttersta.
Vi vill förebygga kryphål och undvika den absurda situation som uppstår när varken direktivet eller de internationella konventionerna är tillämpliga.
Därför har kommissionen gått med på att direktivet skall gälla på samtliga områden där de hithörande konventionerna ännu inte har trätt i kraft.
Av samma skäl, det vill säga att konventionerna ännu inte har trätt i kraft, kan inte kommissionen stödja tanken på att vänta fem år innan direktivet blir tillämpligt.
Ett annat förslag gick ut på att kommissionen efter en femårig övergångsperiod skulle utarbeta förslag så att direktivet kan tillämpas som ett komplement till de internationella konventionerna på de områden där ansvar eller ersättning inte har reglerats på ett tillfredsställande sätt genom dessa konventioner.
Enligt kommissionens mening skulle det vara varken konstruktivt eller praktiskt genomförbart att använda direktivet för att täppa till eventuella luckor i de befintliga konventionerna.
Konventionerna innehåller exklusivitetsklausuler som är bindande för de som är parter till konventionerna och förhindrar att de inför kompletterande rättsinstrument.
Medlemsstaterna skulle sålunda tvingas säga upp konventioner som de redan har undertecknat för att kunna rätta sig efter gemenskapsbestämmelserna.
Innan man låter det gå så långt vore det sannerligen att föredra att man omförhandlade dessa konventioner inom ett lämpligt internationellt sammanhang och på så vis försökte att åstadkomma en förbättring.
Hur ser situationen ut beträffande efterlevnad av regler och bestämmelsen om den befintliga vetenskapliga och tekniska kunskapsnivån och utvecklingsrisker?
Några av de ändringsförslag som har lagts fram syftar till att bibehålla ansvarsfrihetgrunderna i samband med efterlevnad av tillstånd och beroende på den befintliga vetenskapliga och tekniska kunskapsnivån eller utvecklingsrisker som verkliga grunder för ansvarsfrihet och, med avseende på ansvarsfrihet för efterlevnad av tillstånd, att finna en formulering som tydligare anger dess tillämpningsområde.
Andra ändringsförslag syftar i stället till att införa efterlevnad av regler och bestämmelsen om den befintliga vetenskapliga och tekniska kunskapsnivån som förmildrande omständigheter.
Kommissionen anser att verkliga ansvarsfrihetsgrunder, justerade enligt det förslag till förbättrad formulering som har lagts fram, utgör en mer gynnsam lösning vad gäller försäkringsbarhet och rättssäkerhet.
Kommissionen menar emellertid att det kan vara värt att tydligare ange tillämpningsområdet för den så kallade ansvarsfrihetsgrunden i samband med efterlevnad av tillstånd för att undvika varje antydan om att detta skulle innebära fria händer att förorena, eftersom detta inte är avsikten.
Kommissionen anser det inte vara lämpligt att lägga ansvar på den behöriga myndigheten när skada uppstår till följd av en tillåten verksamhet.
Inte heller är det lämpligt att det skall finnas en koppling mellan å ena sidan ansvarsfrihetsgrunden i samband med den existerande vetenskapliga och tekniska kunskapsnivån och å andra sidan system för miljörevision och miljöstyrning.
Jag är säker på att dessa frågor kommer att dyka upp igen under det fortsatta beslutsfattandet om detta ärende.
Det har lagts fram ändringsförslag för att införa antingen proportionellt eller solidariskt ersättningsansvar.
Kommissionen anser emellertid att medlemsstaterna bör behålla rätten att välja antingen solidariskt eller proportionellt ersättningsansvar, eller en kombination av dessa, beroende på ländernas nationella rättstraditioner.
Jag vill påminna om att förslaget i detta hänseende skapar vissa garantier för verksamhetsutövarna, då det regleras att de verksamhetsutövare som kan fastställa i vilken utsträckning skadorna uppstått till följd av deras verksamhet, endast skall bära de kostnader som gäller denna del av skadan.
Det har föreslagits att kommissionen borde presentera ett förslag för att komplettera regelverket om ansvar för skador som orsakats av genetiskt modifierade organismer.
Förutom att ett sådant krav i onödan skulle inkräkta på kommissionens initiativrätt, håller kommissionen för närvarande på att överväga frågan om ekonomiska skador på konventionella och ekologiska jordbruk inom ramen för den så kallade diskussionen om samexistens.
Resultatet av denna debatt skall inte föregripas i detta sammanhang.
Traditionella skador kommer sålunda att omfatta dessa element.
Beträffande ekonomisk säkerhet: det har lagts fram ändringsförslag där man antingen föreslår att ekonomisk säkerhet skall göras obligatoriskt när direktivet har trätt i kraft, eller att man skall bekämpa en utveckling mot obligatorisk ekonomisk säkerhet.
Jag tror att vi kan vara överens om att frågan om ekonomisk säkerhet kommer att spela en viktig roll för att få till stånd ett korrekt genomförande av direktivet.
Medlemsstater och marknadsaktörer kommer liksom kommissionen att spela en viktig roll för att främja en läglig utveckling av system, produkter och marknaden för ekonomisk säkerhet.
Mot denna bakgrund är jag övertygad om att medlemsstaterna bör ha möjlighet att utveckla försäkringslösningar i sin egen takt och finna lösningar som är väl anpassade till deras egna behov och institutionella förutsättningar.
Dessutom bör finansmarknaderna ges tid och spelrum att utveckla marknadslösningar utifrån den efterfrågan på försäkringar som högst sannolikt kommer att göra sig gällande så snart en ny ansvarsordning har inrättats.
Med dessa fakta för ögonen förefaller det vara alltför tidigt att inom loppet av ett par år införa fullskalig ekonomisk säkerhet för alla verksamhetsutövare som nämns i bilaga I.
Därför skulle det helt säkert vara givande att på nytt göra en bedömning av situationen när kommissionen genomför sin allmänna granskning av hur direktivet har genomförts.
Det råder allmän enighet om att principen om att förorenaren betalar borde innebära att den ansvarige verksamhetsutövare som orsakat föroreningen skall betala för alla skador som föroreningen orsakat på miljön.
Dessutom krävs det att man inom gemenskapen är överens om att kostnaderna för miljöskador skall bäras av förorenaren.
Förslagets regler innehåller vidare en fullständig förteckning över de avhjälpande åtgärder som skall vidtas av den ansvarige verksamhetsutövaren.
Det har nu lagts fram ändringsförslag om att begränsa tillämpningsområdet för att avhjälpa skador genom att dels stryka avhjälpande av tillfälliga förluster och dels stryka begreppet om naturresursers funktioner.
Om man stryker dessa element från åtgärderna kommer det oundvikligen att leda till att förorenaren slipper bära kostnaderna för de skador som uppstått.
Inom ramen för denna besvärliga debatt om miljöansvar har kommissionen försökt att finna en övergripande jämvikt som redan bygger på kompromisslösningar.
Kommissionen är i nuläget fortfarande av åsikten att förslaget på många sätt är rimligt och praktiskt genomförbart och bör stödjas.
Jag är emellertid samtidigt medveten om att vi ännu befinner oss i lagstiftningsprocessen inledningsskede och att alla de institutioner som är involverade i denna process i sinom tid måste komma överens.
Detta förutsätter med nödvändighet att alla parter är beredda att finna lämpliga och tillfredsställande kompromisser.
Debatten har återspeglat detta behov av att se till att vi kan förlika de olika åsikterna med varandra och i slutändan finna en fungerande lösning.
Jag kommer att överlämna kommissionens ståndpunkter om alla ändringsförslagen till parlamentets tjänsteenheter för offentliggörande
