# ID: svediakorp-gov435709
# author: Berthu (NI) (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-04-10
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 206
# sentences: 11
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


I Morillonbetänkandet föreslås en ny europeisk säkerhets- och försvarsstruktur av enhetligt och centraliserat slag, vilken framstår som både orealistisk och förlegad.
Betänkandet utgår helt från ett gemenskapsperspektiv.
Inga resonemang ägnas åt vad som borde vara den centrala principen, nämligen ländernas frihet att delta och den variabla geometrin när det gäller anslutning.
Bara på ett ställe nämns? konstruktiv röstnedläggning?, den försiktiga flexibilitetsmekanism som infördes i Amsterdamfördraget, för att skydda den övergripande centraliserade strukturen.
Åt motsatt håll går istället de högljutt hävdade kraven på att utöka EU-institutionernas nuvarande kompetensområde och på att kostnaderna skall införlivas i gemenskapens budget (punkterna 40, 56 och 57 i resolutionen).
Irakkrisen har visat hur förlegad denna modell var.
Men betänkandet var hur som helst knappast realistiskt, eftersom det där samtidigt slås fast att de nationella parlamenten skall vara behöriga i fråga om användning av nationella styrkor och att Europaparlamentet skall vara behörigt när det gäller att godkänna operationerna.
Allt detta är motsägelsefullt.
Man måste välja.
Den enda möjliga lösningen för oss är att den nationella legitimiteten är överordnad och att de nationella parlamenten bär det främsta ansvaret.
Resten måste följa av detta.
