# ID: svediakorp-gov435663
# author: Zrihen (PSE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-04-10
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 375
# sentences: 19
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger!
Är måhända priset på vårt kaffe ett pris på vårt samvete?
Kaffet är en av de exporterade basprodukter som utgör den främsta inkomstkällan för många fattiga och skuldsatta länder.
Länder som Burundi, Etiopien och Uganda är exempelvis till mer än 50 procent beroende av kaffeexport.
Situationen på världsmarknaden för kaffe är därför ingen underordnad eller marginell fråga.
Den står i centrum för den orättvisa världsordning som dömer miljoner människor till fattigdom och elände.
I den meningen är kaffekrisen ett slående bevis på misslyckandet för den världsomfattande politik som går ut på att allt skall konkurrensutsättas och på en ökad liberalisering.
Det är ju internationella institutioner som Världsbanken, IMF och WTO som uppmuntrar dessa länder att fullfölja en ekonomisk politik som inriktar sig på exportmarknaden.
Srypta av skuldbördan och underkastade order från den internationella indrivare som IMF stundtals kan vara, kastar sig dessa länder dödsföraktande in i produktionsgrenar där de har en fördel jämfört med industriländerna - för kaffets del gynnsamma klimatförhållanden.
Sedan lovar WTO dem fritt tillträde till världsmarknaden.
Men lagen om utbud och efterfrågan skapar instabila priser och när priserna faller ser de multinationella företag som kontrollerar marknaden till att bevara sin vinstmarginal.
Hela prisnedgången drabbar därför småbönder och plantagearbetare, så att konsumenterna i industriländerna inte ens märker av någon prissänkning på en kopp kaffe.
För att inte tala om arbetsvillkoren för kvinnor och utnyttjandet av barnarbetare.
Detta har vi sett bevis på.
Det är inte genom ökad liberalisering, mer frihandel och ökade avregleringar som vi får ett slut på orättvisan i världen.
Tvärtom.
Vad kaffeproducenterna behöver är en mer reglerad och kontrollerad världsmarknad för kaffe, för att undvika att det uppstår överproduktion, för att produktkvaliteten skall kunna garanteras och kontrolleras, för att vinsterna från denna produktion fördelas rättvist och för att anständiga arbetsvillkor skall säkerställas.
Låt oss hoppas att man kommer att minnas denna läxa vid nästa rundabordskonferens i Internationella kaffeorganisationen, vid nästa G8-möte och framför allt vid den kommande WTO-ministerkonferensen i Cancun i september.
Kommissionsledamoten skall veta att vi fortsätter att mycket uppmärksamt bevaka denna fråga.
