# ID: svediakorp-gov435460
# author: Oostlander (PPE-DE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-04-09
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 697
# sentences: 34
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Med anslutning till kommissionsledamot Patten: detta betänkande av kollega Morillon kommer verkligen vid en utomordentligt bra tidpunkt.
Under dessa veckor har vi nämligen tvingats inse Europeiska unionens och till och med de samlade medlemsstaternas faktiska oförmåga att betyda någonting i försvarsfrågor.
Kritiken mot Förenta staterna, att Amerika inte får vara världens poliskonstapel, låter egentligen komisk när den kommer från dem som inte på långa vägar är i stånd till det, och som förresten sällan önskar vara det.
I synnerhet erfarenheterna i Jugoslavien lärde oss detta, där det inte var? fridsamhet? eller? ödmjukhet? som ledde till de europeiska staternas återhållsamma hållning, utan? cynism? och? likgiltighet?.
Detta hyckleri har undan för undan försvunnit ur parlamentet.
Jag tror att vi alla har insett mycket tydligt att Europa har försvarsansvar och därför hur som helst bör infria detta.
Man får hoppas att det också blir på det sättet.
Detta ansvar kan enbart komma till sin rätt genom Europeiska unionens organisationer, och i samarbete med de transatlantiska allierade.
Dessa två bör vi alltid nämna i samma andetag.
De är starkt förbundna med varandra.
Allteftersom det uppstår större förtroende på det transatlantiska området kommer enheten inom Europeiska unionen att öka.
Underligt nog hänger den splittra som ofta kan skönjas i Europeiska unionen på detta område samman med vår hållning gentemot Amerika, vår transatlantiska bundsförvant.
Att sammanbinda dessa två är därför en mycket viktig del, även i general Morillons betänkande.
Han skissar här en realistisk väg mot ett europeiskt försvarsansvar, där han utifrån sin sakkunskap som general mycket väl vet att militära ingripanden alltid är inbäddade i det som krävs före och efter civila åtgärder.
Detta är vi mycket medvetna om nu när massan i Bagdad ägnar sig åt röveri och drar på plundringståg genom gatorna.
Då behövs verkligen omedelbart en civil hand vid sidan av ett militärt ingripande som har avslutats framgångsrikt.
Denna försiktiga, realistiska väg väljs genom exempelvis gemensam forskning och utveckling och en gemensam inventering av militära behov utifrån en europeisk syn.
Detta är naturligtvis alltid någonting nytt, och för många länder kommer det att vara möjligt att övergå till det, men för oss är det av största vikt.
Det är också av största vikt för produktionen.
Därmed är det möjligt att avsevärt öka effektiviteten av insatserna på försvarsområdet.
Om vi utgår från sökandet efter en europeisk syn på vårt försvarsansvar är det dessutom möjligt att vinna alla medlemsstaters förtroende.
Ingen är ju svarslös på frågan om vilket stort land man nu bör följa i detta; Frankrike, Tyskland, Storbritannien eller Förenta staterna.
Det handlar om att vi i Europeiska unionen tillsammans följer en europeisk syn i militära frågor.
I Morillons betänkande ges en tydlig knuff i denna riktning.
Han följer i detta egentligen en metod som också rekommenderats av kommissionsledamot Patten, nämligen att pröva gränserna för vad fördragen egentligen redan möjliggör för oss.
Om man utför detta grundligt och vid ett visst tillfälle går in i väggen, vet man vilket hindret är, hur en reform skall se ut och hur institutionella förändringar skall formuleras.
Det är enligt min egen uppfattning alltid ett utomordentligt praktiskt tillvägagångssätt, och detta sätt har också general Morillon valt.
Hittills har utsikterna för ett europeiskt försvarsansvar naturligtvis inte varit så fördelaktiga.
Med tanke på den utveckling vi nyligen konstaterat har varken medlemsstaterna eller ens rådets ledamöter själva någon seriös syn på rådet.
I annat fall skulle exempelvis det grekiska ordförandeskapet för närvarande spela en mycket större roll vid initiativ som tas på detta område.
Vi får inte tänka att Europeiska unionen skulle kunna sönderfalla i två grupper, var och en med förstärkt samarbete.
Kort sagt: det är oerhört viktigt att det europeiska försvaret utformas, på begäran av medborgarna, som Morillon också skriver.
Därmed kan budgetarna användas på ett mer effektivt sätt och det drar alla medborgare direkt fördel av.
