# ID: svediakorp-gov435457
# author: Morillon (PPE-DE) (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-04-09
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 727
# sentences: 28
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionär, kära kolleger!
När vi för sex månader sedan inledde arbetet i utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik om detta betänkande kunde vi inte föreställa oss att det skulle ställas inför en sådan brännande och smärtsam aktuell fråga.
Målsättningen med det var då att uppdatera det föregående betänkandet från vår kollega Catherine Lalumière, vilket blev nödvändigt för att ta hänsyn till händelserna i september 2001 och genom de bidrag vi ville lämna till våra kollegers arbete i konventet.
Faktum är att det i dag kan vara omöjligt att bedöma en alldaglig europeisk arkitektur för säkerhet och försvar, vid ett tillfälle då det finns all anledning att misstänka att den riskerar att åtminstone provisoriskt gå i kras.
Mina kolleger i utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik gjorde en annorlunda bedömning genom att den 25 mars, alltså mitt under krisen, anta betänkandet som i morgon kommer att gå till omröstning i kammaren.
Jag ser minst tre anledningar till detta.
Den första är att utöva en skyldighet till ansvar gentemot våra väljare.
Den andra gäller medvetenheten om att den nuvarande krisen bör fungera som en läxa för oss inför utvidgningen.
Den tredje slutligen kommer av vår strävan efter klargörande av den transatlantiska samarbetspolitiken, en politik som medlemsstaterna förefaller beslutna att fortsätta att genomföra och där vi är många som hoppas att de nuvarande skillnaderna är mycket mer skenbara än verkliga.
Den första punkten gäller ansvaret gentemot våra väljare.
Alla eurobarometrar vi känner till visar sedan flera år att mer än två tredjedelar av de europeiska medborgarna är positiva till en gemensam säkerhets- och försvarspolitik.
Eftersom våra kolleger i utskottet för utrikesfrågor tog intryck av denna uppmaning var det normalt att de i en liknande proportion återgav det.
Det är i vilket fall som helst vad som hände vid omröstningen i utskottet, efter en mycket rik debatt som gällde granskningen av nära 200 ändringsförslag.
I vilket fall som helst skulle tillämpningen av den nya förordningen för vårt arbete ha kunna tillåta en enkel omröstning i kammaren, men vi ansåg gemensamt att frågan var så viktig att det var motiverat med denna debatt där vi ville att rådet och kommissionen skulle delta.
Det var viktigt för oss, och det blir min andra punkt, för att utan dröjsmål ta lärdom av den nuvarande krisen.
Europa kunde inte tala med en röst i Förenta nationernas säkerhetsråd, vilket vi enligt enkel tillämpning av bestämmelserna i Maastrichtfördraget var skyldiga att göra.
Är det inte ett bevis, herr rådsordförande, på att det nu är dags att ändra våra institutioner för att i framtiden undvika den oreda och den kakofoni som successivt, och jag hoppas tillfälligt, slagit sig ned i medlemsstaternas konsert?
Som jag redan sagt vet vi mycket väl att medborgarna själva, men kanske ännu mer hela världen, förväntar sig att Europa är delaktigt i uppförandet av en värld med många aspekter, för att undvika att jordens öde även fortsättningsvis endast vilar på den amerikanske presidentens axlar.
Jag kommer nu till min sista punkt, som är den viktigaste.
Är Europa berett att ta det ansvar man förväntar sig av det?
Jag är inte så säker på det.
Europas val är i vilket fall som helst tydligare än någonsin i dag.
Antingen fortsätter medlemsstaterna att som under det kalla kriget låta de amerikanska väpnade styrkorna sköta försvaret.
I det fallet kan de inte utge sig för att tillrättavisa amerikanerna om hur Washington skulle kunna besluta att använda sina trupper.
Eller också accepterar de slutligen det som amerikanerna aldrig upphört att kräva av dem, dvs. att man delar bördan, vilket självfallet innebär ett större bidrag till en gemensam ansträngning.
Lord Robertson, Natos generalsekreterare, beklagade häromdagen i er närvaro, kommissionär Patten, klyftan mellan de europeiska regeringarnas aviserade ambitioner och de medel de accepterar att avsätta för att genomföra dem, vilket han kallade the gap of ambition.
Jag hoppas att den nuvarande krisen gör dem medvetna om detta och att de beslutar sig för att börja överbrygga klyftan.
(Applåder)
