# ID: svediakorp-gov435310
# author: Gomolka (PPE-DE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-04-09
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 331
# sentences: 16
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, mina damer och herrar!
Sådana dagar som i dag ger anledning både till att blicka tillbaka och se framåt.
Vi ser tillbaka på den omvälvande förändringsfasen, åren 1989-1991, när staterna i den tidigare Warszawapakten kunde tillkämpa sig frihet och oberoende.
Vi ser tillbaka på en svår omvandlingsfas, som nu övergår till en ny fas med stabilitet på vår kontinent, en politisk stabilitet, som man knappast kunde föreställa sig.
I detta sammanhang uttrycker man sällan sin uppskattning av att kandidatländerna från början av förhandlingarna till största delen uppfyllt de politiska kriterierna från Köpenhamn.
Det är inte någon självklarhet med tanke på de otroliga ekonomiska svårigheterna, den effekt som relikter från planhushållningen fortfarande haft, och med tanke på den personliga osäkerheten.
När jag till exempel tänker på Lettland, det land som jag känner att jag har skyldigheter mot och känner mig särskilt knuten till: Vilken självövervinnelse måste ha krävts för att godta tidigare ockupanter som partner och medborgare?
Jag tänker tillbaka på den 3 oktober 1989, när 53 procent av medborgarna i en folkomröstning röstade för ändringar i lagen om medborgarskap som motsvarade de europeiska normerna och därigenom också främjade den stora ryskspråkiga befolkningsgruppen.
En viktig utveckling under de senaste åren bör vi ta med: den nya europeiska unionen, erfarenheterna av ett intensivt samarbete utöver unionens gränser.
Hur snabbt uppstod inte Europaregioner!
Erbjudanden om samarbete, vilket under de senaste åren visat sig fungera så bra, sådana erbjudanden bör vi också lägga fram för de blivande nya grannarna.
Erbjudanden till de vanliga medborgarna vid unionens blivande yttre gräns, och erbjudanden till Rysslands, Vitrysslands och Ukrainas medborgare.
Vi får inte låta oss avskräckas av de nuvarande svårigheterna!
Vi måste redan nu se bortom unionens yttre gränser.
Det gränsöverskridande samarbetet bör bli ett favoriserat instrument för den kommande säkerhetspolitiken!
(Applåder)
