# ID: svediakorp-gov435278
# author: Verheugen (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-04-09
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,651
# sentences: 128
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, herr rådsordförande, mina damer och herrar ledamöter!
Ni beslutar i dag om en av de mycket stora framtidsfrågorna för vår kontinent.
Bara ni, bara Europaparlamentet, har rätt att säga? ja? eller? nej? till anslutning av tio nya medlemmar.
Inget annat parlament i Europa kommer att få säga? ja? eller? nej? till enskilda länder, utan alla andra kommer bara att få ratificera hela fördraget.
Därför är det säkert det viktigaste beslutet som kammaren skall fatta i hela sin historia.
Vi närmar oss därför slutet av en mycket lång väg, som präglats av en stark vilja att äntligen övervinna den europeiska delningen.
Jag är oändligt tacksam för att Europaparlamentet alltid lämnat sitt helt entydiga stöd.
Jag tror att det också bör noteras att Europaparlamentet, som knappast något annat parlament i Europa, redan under det kalla kriget alltid tog upp frågan om det öppna sår som Europas delning utgjorde, och pläderade för en europeisk framtid, där folken genom fritt självbestämmande gemensamt kunde utforma sitt öde i demokrati och frihet.
Vi talar i dag i första hand om folkens och människornas öde.
Vi talar om 70 miljoner människor i Europa, som har emotsett denna dag med oändligt stora förhoppningar och förväntningar, men som också med mod och beslutsamhet har jämnat vägen för ett fritt och enat Europa.
Det är folk som åter intar den naturliga plats i vår mitt som de förtjänar.
Det handlar om de miljoner människor, som i många år har tagit på sig svåra och djupgående reformer och förändringar, för att skapa moderna samhällen.
Med en liten snegling på reformpolitiken eller reformdiskussionen i det ena eller andra medlemslandet får jag kanske här göra ett påpekande: Jag önskar mig i det ena eller andra medlemslandet åtminstone lite grand av den kraft, det mod och den beslutsamhet när det gäller reformer, som vi har påträffat i de blivande medlemsstaterna.
(Applåder)
Vilka folk talar vi om?
Vad för de med sig till Europeiska unionen?
Polackerna med sin tusenåriga historia som europeisk nation, som inte en enda dag funnit sig i ödet att tvingas leva under kommunistisk dominans, som i många år måst leva under krigsrätt, eftersom de försvarat sig, och som på ett helt avgörande sätt initierade den stora rörelsen i Central- och Östeuropa, som till slut ledde till sammanbrottet för hela det kommunistiska blocket.
Vi talar om Ungern, där man gjorde uppror redan 1956.
Förra veckan påpekade jag i ett tal i Ungern att alla europeiska politiker i min generation nog fortfarande kan höra ropen på hjälp från ledarna för det ungerska upproret 1956, att vi inte kan glömma dem och att dessa rop på hjälp ännu i dag, nästan 50 år senare, fortfarande utgör en startsignal för de europeiska demokratierna.
Det dröjde 50 år innan det kunde ges ett riktigt svar.
Vi talar om slovakerna och tjeckerna, som 1968 försökte få en ny inriktning på den europeiska historien, som därför måste utstå mycket lidande, och som med Charta 77 också åstadkommit ett betydande intellektuellt bidrag till att föra Europa ut ur diktaturen och det totalitära samhället.
Vi talar om litauerna, letterna och esterna, som aldrig blev tillfrågade om huruvida de ville bli en del av Sovjetunionen, som blev ett offer för andra världskriget och som förtvivlat ansträngde sig för att i årtionden upprätthålla sin nationella och kulturella identitet gentemot förryskningspolitiken, och som lyckades med det.
Om en eller annan ibland talar om att vi måste vara försiktiga så att vi inte får några nya medlemmar som inte delar våra värderingar, då frestas jag ibland att fråga vem som redan någon gång har gått emot sovjetiska stridsfordon med blotta händerna!
Det är något mer än tio år sedan detta inträffade i Vilnius.
Vi talar om Slovenien, ett land som försökte gå sin egen väg redan i Titos Jugoslavien, och som genast efter kommunismens fall i Jugoslavien orubbligt satte kurs mot Europa, och som genom en folkomröstning, där 90 procent stödde anslutningen till Europeiska unionen, gav ett tecken på hur attraktivt vårt Europa fortfarande är för de unga nationerna.
Slutligen talar vi om Malta och Cypern, två länder som i Medelhavsområdet representerar våra gemensamma mål och värderingar, och som vill försvara dem.
Det är de länder och folk som vi talar om.
Ni, mina damer och herrar ledamöter, har under många år följt dessa länders väg in i Europeiska unionen.
Jag kan bara bekräfta det som redan sagts här.
Vi var ense i kommissionen, Europaparlamentet och rådet om strategin och de enstaka stegen.
Jag är mycket tacksam för det konstruktiva samarbete som detta möjliggjorde.
Det var helt säkert anledningen till att projektet lyckades.
Därför är det här inte ett obligatoriskt moment, utan jag känner mig verkligen manad att rikta ett tackord till er, herr talman, till gruppordförandena, till föredraganden och ordföranden från utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik, föredragandena för de enskilda länderna och ordförandena i de gemensamma parlamentariska utskotten.
Ni har alla på ett viktigt och nödvändigt sätt bidragit till denna framgång.
Ni har inte alltid gjort det lätt för mig, men det är ju inte heller parlamentets uppgift.
Men jag vill nog säga att era påpekanden, era interventioner och även er kritik har bidragit till att vi kunnat definiera problemen bättre och finna gemensamma lösningar.
Rådets ordförande har påpekat att det nu är dags för undertecknandet, som äger rum den 16 april i Aten.
Han har redan nämnt denna orts storartade symboliska betydelse.
Det är ju inte bara den ort som skänkt världen demokratin.
Det är ju den plats, där också ett par andra gamla europeiska idéer har uppstått, exempelvis tanken att samhällen måste regeras med hjälp av rättvisa, och tanken att ett samhälle hålls samman genom de enskildas ansvar.
Allt detta är idéer som vi inte gärna vill avstå från.
Hur gamla de än blir, så är de ändå oerhört aktuella.
Vi visar här att de nationella identiteterna och kulturerna i Europa, som är så värdefulla för oss, och som vi vill försvara, har starka gemensamma rötter.
Efter undertecknandet kommer ratificeringen.
Jag är full av tillförsikt om att de folkomröstningar som skall hållas i de blivande medlemsländerna överallt kommer att ge ett klart och övertygande? ja? till Europa, och visa att projektet Europa får ny fart och dynamik.
Beträffande ratificeringsprocessen i de enskilda medlemsländerna ser jag inga oövervinneliga politiska problem.
Jag litar på att ratificeringen kommer att avslutas i rätt tid.
Icke desto mindre vill jag än en gång säga att det är nödvändigt att fortsätta att stärka kommunikations- och informationsansträngningarna, så att medborgarna i medlemsländerna verkligen vet besked om det som sker här.
Vi leder ingen valkampanj, men vi är beredda att informera, förklara och ge svar på medborgarnas berättigade frågor.
Jag måste här än en gång säga ett par särskilda ord om Cypern, och åter slå fast att det verkligen är ytterst sorgligt att vi några centimeter före mål till slut ändå inte klarade av att finna en politisk lösning för Cypern.
Möjligheten att lösa Cypernkonflikten har aldrig varit så stor som nu, men vi skall inte ge upp.
Jag vill än en gång understryka att kommissionen är beredd att stödja alla fortsatta ansträngningar som görs av Förenta nationerna, för att ändå finna en hållbar politisk lösning på Cypernproblemet.
Kommissionen kommer därför också att göra det som står i dess makt för att stödja sådana projekt på Cypern, som tjänar till att minska och mildra den ökande bristen på jämvikt på ön och bygga upp ett förtroende mellan de båda gemenskaperna - den grekcypriotiska och den turkcypriotiska.
Arbetet i kandidatländerna är ännu inte fullständigt avslutat.
Reformerna måste fullföljas och förberedelserna inför anslutningen måste fortsättas med full kraft.
Jag kan försäkra er att kommissionen mycket noga kommer att iaktta hur de förpliktelser man åtagit sig under förhandlingarna kommer att genomföras.
Sex månader före anslutningsdatumet, alltså under hösten, kommer kommissionen att lägga fram en omfattande övervakningsrapport.
I den rapporten kommer vi noggrant att lista på vilka områden säkerhetsåtgärder eventuellt måste övervägas, om försummelserna inte åtgärdas i tid.
En första runda i kontrollprocessen har redan avslutats.
Resultatet var för övrigt anmärkningsvärt.
Om man gör en jämförelse mellan det faktum att det finns tusentals skyldigheter, som vi har tittat på, och att vi i enbart 25 fall har uppmanat de blivande medlemsländerna att vidta brådskande åtgärder för att undvika förseningar, så är det ett mycket bra resultat.
För övrigt kan jag informera parlamentet om att de åtgärder vi önskat redan har påbörjats i alla dessa fall.
Med adress till de blivande medlemmarna: Uppbyggnaden av effektiva förvaltningar och ett väl fungerande rättsväsende måste fortsättas och stödjas också efter anslutningen.
Kampen mot korruption och brottslighet förblir en central uppgift.
Genomförandet av mänskliga rättigheter och skyddet av minoriteter kommer fortfarande att stå på dagordningen.
Många länder har framgångsrikt gått en lång väg.
Men det finns öppna frågor och utmaningar, som den utvidgade unionen måste vara medveten om.
Samma sak gäller för det faktiska genomförandet av jämställdheten, ett område som jag fortfarande är lite oroad för, inte bara i de nya medlemsländerna, utan också i ett eller annat av de hittillsvarande.
Det handlar om hur de svagaste i ett samhälle upplever förändringen.
Jag satsar på att Europaparlamentet i dag öppnar dörren på vid gavel för de tio staterna.
Men jag är medveten om att, när beslutet fattas, inte allt tvivel är undanröjt hos alla här i kammaren eller hos den europeiska allmänheten.
Vad kommer att hända, frågar någon sig, och andra undrar om unionen kommer att klara av det.
Då vill jag säga: det stämmer att vi lyckades med den integration som vi hittills kunnat åstadkomma.
Vi har uppnått fred, försoning och välstånd.
Men samtidigt har vi också i Europa dyrt tvingats betala, framför allt de som tvingades leva bakom järnridån på grund av de politiska följderna av det andra världskriget.
De fick lov att betala.
Det delade Europa hade ingen verklig fred och ingen fullständig frihet.
Den möjligheten har vi först nu.
Den möjligheten har folken i Central- och Östeuropa gett oss, som aldrig fann sig i att vara avskurna från den fria delen av kontinenten.
Därför tror jag att denna chans måste tas emot beslutsamt och att framtiden måste utformas så att fred och frihet, säkerhet och välstånd kommer att prägla Europas ansikte under 2000-talet.
Låt mig därför, utan att krångla till det, besvara de avgörande frågorna.
Är de nya medlemmarna politiskt och ekonomiskt tillräckligt bra förberedda?
Mitt svar är att det är den bäst förberedda utvidgningen i unionens historia.
Utsikterna till anslutning var knutna till en långtgående förändringsprocess i Central- och Östeuropas länder.
Utsikterna till anslutning har avgjort vägvalet för denna förändring.
Allt kommer inte att vara perfekt, och jag säger redan i förväg att det kommer att uppstå problem.
Men kommissionen är fast övertygad om att gemenskapens politik och program kommer att fungera också med 25 medlemsstater.
Kommer de nya medlemmarna att stödja fördjupningen av integrationen, eller kommer integrationen att stagnera?
Svaret är helt klart.
De nya medlemmarna vill redan i sitt eget intresse ha en stark gemenskap.
Genom dem kommer gemenskapstanken att stärkas, inte försvagas, och de som tror att vi får en rad medlemmar som till slut åstadkommer att Europeiska unionen återgår till att bli en frihandelszon, de kommer att missta sig.
Det kommer inte att ske, utan det vi får är en ny entusiasm, ny fart och ny dynamik.
Förstår de nya medlemmarna att Europa är en värdegemenskap och inte någon mekanism för överföring av pengar?
Också här är svaret ett klart? ja?.
Jag har redan förklarat det, när jag helt kort talade om de nya medlemmarnas förflutna.
Dessa nya medlemmar behöver verkligen inte någon hjälpundervisning i fråga om demokrati.
Naturligtvis räknar de också med solidaritet.
Men ligger denna solidaritet inte åtminstone lika mycket i vårt eget intresse?
Jag vet att de nya medlemmarna inte kommer att bedriva någon trångsynt nationell intressepolitik.
Kommer de nya medlemmarna att vilja bli delaktiga i en gemensam europeisk utrikespolitik?
Också här: ja, och än en gång ja!
Problemen under de senaste månaderna uppstod inte därför att de nya medlemmarna inte ville inordna sig, utan problemen uppstod eftersom det inte gick att besvara frågan om vilken som var den gemensamma europeiska hållningen som man kunde ansluta sig till.
(Applåder)
Konsekvensen för de nya medlemmarna är klar: Bara en stark gemensam utrikespolitik kan bevara dem från sådana konflikter, och därför är de positiva till en sådan gemenskap.
Den sista frågan, mina damer och herrar, är frågan till oss själva, nämligen: är vi själva tillräckligt förberedda?
Här är mitt svar lite mer återhållsamt.
Tekniskt sett ja.
Alla nödvändiga beslut för att organisera utvidgningen har fattats.
Men jag tror att långtgående reformer, som var nödvändiga även utan utvidgningen, blir ännu mer brådskande på grund av utvidgningen, och absolut inte får skjutas upp längre.
Därför är konventets arbete så viktigt, och det måste krönas med framgång.
Somliga säger att det hade varit bättre att göra allt detta i förväg.
Kanske är det så.
Men jag vet att vi inte kan låta de europeiska folken vänta längre, som nu i 13 år förberett sig på det stora ögonblicket.
Och här vill jag säga att det europeiska hus, som de nya medlemmarna nu kommer att flytta in i, ännu inte är färdigt.
De har nu möjlighet att delta i samtalet och besluten om hur huset faktiskt skall se ut.
När de tio nya medlemmarna har anslutits, kommer vi att ha gjort ytterligare framsteg i förhandlingarna med Rumänien och Bulgarien.
Båda närmar sig målet.
Vi kommer snart att vara 27, och först då har den nuvarande utvidgningsrundan avslutats.
För Turkiet öppnades dörren i Helsingfors år 1999.
I december förra året fick Turkiet i Köpenhamn en politisk tidtabell.
I slutet av nästa år skall ett beslut fattas om Turkiet uppfyller de politiska förutsättningarna för en anslutning eller inte.
Jag vill uppmuntra Turkiet att bibehålla kursen mot Europa, och då kan Turkiet förlita sig på att kommissionen skall avge en rättvis och objektiv bedömning.
För länderna på Balkan finns det utsikter till en anslutning.
Deras egna reformansträngningar avgör inom vilken tidsram dessa utsikter kan förverkligas.
Mina damer och herrar, den förestående utvidgningen är inte någon garanti för ett politiskt och ekonomiskt starkare Europa.
Men den ökar våra möjligheter, den ökar vår potential att göra Europa redo för utmaningarna under 2000-talet och ge dess medborgare ett århundrade med fredlig utveckling, personlig frihet och individuella livschanser.
Därför ber jag er att rösta? ja? i dag!
(Applåder)
