# ID: svediakorp-gov435110
# author: Ribeiro e Castro (UEN). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-04-08
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 802
# sentences: 29
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger!
Konsumtionen och handeln med narkotika är ett av de värsta gisslen i vår tid.
I Europa är det få, om ens någon, som inte har någon på nära håll, en familjemedlem, granne, vän, kollega, medmänniska eller bekant som har gått igenom en erfarenhet med narkotikakonsumtion och -beroende, med sina inneboende effekter i form av nedbruten personlig och social situation, mänsklig förnedring, nedbruten hälsa, fattigdom och många gånger brottslighet och död.
Därför är narkotikabekämpningen fortfarande en viktig del av den nuvarande offentliga politiken, för alla regeringar, för alla ansvariga stater, och det är inte dags att mildra denna kamp.
De tre FN-konventionerna som ligger till grund för den resolution vi debatterar i dag och som vi skall rösta om i morgon har här en central plats.
De utgör den högsta graden i ett konstaterande som ingen kan förneka: narkotikabekämpningsstrategin kommer bara att en dag lyckas till 100 procent om en verkligt uttryckligen internationell plan följs i hela världen.
FN: s generalförsamlings handlingsplan från 1998 utgör ett annat steg i denna riktning, och vi befinner oss nu halvvägs mot den utvärderingsperiod på tio år som man då fastställde.
Problemet är dock lika allvarligt på internationell nivå så det är inte dags att mildra det tidigare konstaterandet eller några av dess instrument.
Under de senaste åren har det blivit ett mode i vissa kretsar att säga att förbudspolitiken, sammanfattad i termen? förbudsiver?, har råkat ut för ständiga bakslag och att dessa bakslag har erkänts av myndigheterna själva.
Det är inte sant!
Det är framför allt inte korrekt med en liberaliseringsväg som man försöker få till ur denna diskussion.
För det första, att notera områden eller nivåer med relativa bakslag gör inte att de uppnådda framgångarna försvinner och inte heller den avgörande betydelse som den antagna internationella förbudsramen utgör när det gäller ett globalt säkerhetsnätverk.
För det andra, att notera områden där man har misslyckats för att man vill öka effektivitetsgraden, är inte samma sak som att slå upp det som ett misslyckande för att inspirera och underblåsa en kapitulation inför detta globala hot.
Och för det tredje, att således upptäcka ett eventuellt misslyckande är bara användbart om det sker tillsammans med en seriös analys av orsakerna till det, för att stärka beslutsamheten inför nästa fas i högre grad.
Det är inte svårt att erkänna att huvudorsaken till att vi ännu inte kan hävda en 100-procentig framgång i narkotikabekämpningen, enligt den linje som dessa tre konventioner fastställer, är att kampen ännu inte bedrivs inom en verkligt internationell ram.
Det finns länder som tydligt eller på ett subtilt sätt flyr undan den fastställda disciplinen.
Det finns många som tillämpar sin energi mer på att upptäcka fallgropar och öppningar i ramen för konventionerna eller skapa nya än att försöka tillämpa den på ett bra sätt.
Detta betänkande, eller snarare dess motivering, är ett gott exempel på just detta.
Det finns länder kvar, även i Europeiska unionen, som exempelvis Nederländerna, som prövar en politik med en annan inriktning, och man kan fråga sig om detta äventyrar den gemensamma säkerhetsramen för Schengenområdet.
Det finns områden som undflyr myndigheterna i länder där brottsligor utövar en frontal utmaning mot den internationella myndigheten.
Det finns andra områden och platser med en verksamhet av den mest skiftande natur inför vilken många länder förhåller sig ljumma, om de inte till och med frivilligt stänger ögonen inför det olagliga.
Det är på dessa svagheter vi måste koncentrera vår uppmärksamhet inför Wienmötet den 16-17 april.
Och som ett upplyst och ansvarsfullt parlament får vi inte till detta möte skicka en enda felaktig signal, ett enda svaghetstecken, ett enda tecken på att ge upp.
Denna resolution började illa.
Den började med ett initiativ som i sin helhet innebär en frontal utmaning mot FN-konventionerna och deras ram, även om den sedan har begränsat sitt mål.
Buitenweg har därefter försökt anstränga sig för att staka ut innehållet, men hon har inte fått bort den ursprungliga känslan av misstag i detta initiativ eller dess risker.
Därefter har det gjorts ansträngningar inom ramen för utskottets debatter för att närma olika synvinklar och begränsa områdena för meningsskiljaktigheter, men trots dessa ansträngningar är frågan så känslig att jag, som företrädare för UEN-gruppen, ansåg att jag skulle föreslå en alternativ resolution som kan ge oss en absolut politisk säkerhet.
Det är detta förslag jag ber kammaren att stödja.
All tvetydighet på detta område främjar en katastrof.
