# ID: svediakorp-gov435105
# author: Buitenweg (Verts/ALE) (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-04-08
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 877
# sentences: 42
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Först och främst vill jag tacka mina kolleger för möjliggörandet av det här betänkandet, för Europaparlamentet blev nämligen inte tillfrågat om sin åsikt, men som europeiskt politiskt forum såg det ingen anledning till att inte framföra den åsikten.
Med anledning av ett initiativ från Cappato, som understöddes av 108 kolleger, har parlamentet valt att upplysa medlemsstaterna och Europeiska unionens företrädare om vad vi anser att ansträngningen måste vara under Förenta nationernas ministerkonferens som hålls i Wien nästa vecka.
Det är en viktig konferens.
Man kommer att tala om strategier och framsteg i den kraftfulla bekämpningen av alla former av narkotikamissbruk.
Därför är det egentligen väldigt konstigt att regeringars ansträngningar inte har varit ämnet för häftiga diskussioner i de nationella parlamenten.
För zero tolerance-strategin som framkommer i tre relevanta FN-konventioner är inte omstridd.
De konventionerna daterar från 1961, 1971 och 1988.
Men 2003 meddelar emellertid Europeiska centrumet för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk att i stort sett alla EU-medlemsstater har utvecklat egna strategier.
De förbjuder inte helt enkelt, med hjälp av smarta metoder försöker de istället att motverka skadorna av narkotikamissbruk.
Jag tror att det är däri kruxet ligger.
Olika droger har olika användargrupper.
Många heroinister använder heroin för att glömma, för att de inte orkar med livet.
Men den som röker en joint är vanligtvis ingen desperado.
Ni och jag tar ett glas vin till middagen i kväll och många ungdomar använder det andra njutningsmedlet i Europa, cannabis.
Ecstasyanvändare utgör en helt annan grupp.
Det lilla pillret är en del av en särskild ungdomskultur.
Deras motto är: festa under helgen, men kliv upp tidigt på måndag.
Min slutsats är således att det inte kommer att leda till några lösningar om man drar alla droger och drogmissbrukare över en kam.
Vid sidan om det är jag övertygad om att strängare förbud kommer att öka den organiserade brottslighetens inflytande.
Nederländerna är till exempel ett land som exporterar ecstasy, men det blev det först sedan den nederländska regeringen med hård hand började bekämpa ecstasy och därigenom råkade i händerna på de tungt belastade killarna i amfetaminmaffian; de ansåg att Nederländerna var ett lite för litet avsättningsområde och började därför exportera ecstasy.
Herr talman!
Jag vet att det inte är alla i parlamentet som kommer att instämma med min analys.
Hur narkotikamissbruk skall hanteras och hur den organiserade brottsligheten skall bekämpas är ämnen för en politisk diskussion.
Men i den diskussionen får det inte helt enkelt handla ideologier och önskedrömmar, utan om realiteten, hur realiteten och den mångfacetterade verkligheten skall hanteras.
Som föredragande har jag valt att skriva en rekommendation som framför allt kommer att hjälpa den politiska diskussionen framåt.
Det har inte varit min avsikt att komma fram till en ståndpunkt om vilken den bästa metoden är för att motverka narkotikamissbruk.
Istället har jag valt - och detta stöds av en majoritet i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter - att noggrant utvärdera verkan av FN-konventionerna om narkotika.
Till motståndarna till mitt betänkande - då vänder jag mig framför allt till PPE: s sida - skulle jag vilja säga att en uppmaning till utvärdering inte omedelbart innebär en anpassning av de här FN-konventionerna.
Däremot måste vi vara beredda att granska de här konventionerna ordentligt.
Alla som är övertygade om att en repressiv strategi fungerar så bra har inte heller något att vara rädda för, för de tror antagligen att resultatet av en sådan utvärdering kommer att vara zero tolerance och att det nu också innefattas i rekommendationen som läggs fram.
Jag tror inte att det är lösningen, men en utvärdering kommer i vilket fall som helst att bringa större klarhet.
I debatter har jag redan beskyllts för extremism och den kvalifikationen accepterar jag helt och fullt när det handlar om mina egna idéer om hanteringen av narkotikamissbruk.
Då är vi uppe i en viktig innehållsmässig debatt och då får ni tycka vad ni vill om mina ståndpunkter.
Men jag accepterar inte den etiketten för det här betänkandet.
Essensen av det här betänkandet är nämligen en rationell rekommendation, en utvärdering.
En utvärdering som följs av en konferens i Förenta nationernas regi år 2004 för att diskutera slutsatserna av denna.
En begränsad rekommendation alltså, och jag hoppas att ni kan stödja den.
En sista punkt, herr talman, handlar om klassificeringen av narkotika.
Den utvärderingen kommer naturligtvis att inverka på lång sikt och på kort sikt är det viktigt att vi redan nu kommer fram till en omklassificering av narkotika.
För närvarande återfinns cannabis och heroin i samma kategori, och jag tror väl ändå att vi kan vara överens om att det är farligare att använda heroin än att röka en joint.
Därför föreslår jag att som parlament upprepa vad som för två månader sedan fastslogs i Mallioris betänkande om förebyggande och begränsning av risker som hänger samman med narkotikaberoende, och alltså begära en klassificering av narkotika som stämmer överens med bevis för hälsorisker för människan.
