# ID: svediakorp-gov434827
# author: Sørensen (ELDR). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-03-27
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DA
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 375
# sentences: 14
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Jag vill poängtera att jag anser det helt oacceptabelt att bedrägeriet vad gäller EU-medel nått en omfattning av cirka två miljarder årligen och att det inom vissa områden till och med ökar.
Samtidigt måste vi emellertid erkänna att det i grunden rör sig om ett nationellt problem, eftersom cirka 80 procent av Europeiska unionens budget administreras av de nationella myndigheterna.
Jag tycker att medlemsstaterna uppvisar en fullständig brist på vilja när det gäller att vidta nödvändiga åtgärder just i fråga om bedrägeriet avseende EU-medlen.
Detta befästs bland annat genom kommissionens upplysningar om att varje gång OLAF lägger fram fyra ärenden som borde medföra åtal för de nationella myndigheterna, är det endast ett ärende som får rättsligt efterspel.
För mig är detta oacceptabelt.
Det betyder dock inte att jag utan förbehåll ansluter mig till Theatos slutsats att den optimala och enda lösningen är att upprätta ännu en institution.
En gemensam europeisk åklagare, en instans med företräde framför nationell lagstiftning och med långtgående harmoniseringskrav inom områden med olika rättstraditioner och rättsuppfattningar i de olika medlemsstaterna - exempelvis harmonisering avseende straffrätt, bevisföring, sanktioner och bestämmelser rörande rättsprocessen.
Om vi genomför detta system nu tror jag att det kommer att innebära omfattande behörighetskonflikter mellan den gemensamma europeiska åklagaren och de nationella myndigheterna och dessutom överlappning när det gäller andra gemenskapsinitiativ såsom Eurojust, OLAF och Europol - initiativ som med hänsyn till sin kortvariga existens naturligtvis bör beviljas mer tid för att kunna utvisa resultat även på området som rör bedrägeri vad gäller EU-medel.
Men för övrigt stöder jag faktiskt rent principiellt idén att man bör anta ett fördrag och inrätta den aktuella myndigheten.
Jag delar bara inte Theatos åsikt att tiden är mogen för en så drastisk harmonisering när det gäller områden av så grundläggande rättspolitisk karaktär.
Som ett alternativ anser jag att utvecklingen av en europeisk åklagare skulle kunna ske steg för steg och inom ramen för ett förstärkt Eurojustsamarbete.
Det är för övrigt detta tillvägagångssätt som Theato beskriver i sitt betänkande i artikel 22, andra strecksatsen.
Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiets grupps ändringsförslag avseende betänkandet grundar sig rent generellt på dessa överväganden.
