# ID: svediakorp-gov434724
# author: Martin, Hugues (PPE-DE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-03-26
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 487
# sentences: 29
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande, kära kolleger!
Jag vill först och främst buga mig inför och sända en tanke till alla civila och militära offer på alla sidor och jag beklagar djupt allt lidande som orsakats av krigets första dagar.
Låt oss hoppas att det snart får ett slut.
I ett övergripande perspektiv väcker denna konflikt tre funderingar hos mig.
För det första undrar jag hur vi skall kunna dra lärdom av vår splittring så att Europeiska unionen äntligen skall kunna hitta rätt och tala med en och samma röst på den internationella arenan.
Europeiska unionen har byggts upp gradvis och utsatts för prövningar under tiden.
De stora framstegen har oftast skett till följd av svåra kriser.
Den prövning Europa nu genomgår är inte den första och förvisso inte den sista, och man bör under dessa förhållanden vara optimist.
Det viktigaste är att efter kriget analysera och förstå orsakerna till denna splittring.
Är de djupgående?
Är positionerna låsta och oförenliga, något som i framtiden skulle vålla stora svårigheter?
Eller handlar det snarare om bristande samråd och samordning?
Jag tror att det hädanefter är av yttersta vikt att Europa, utan att skada det transatlantiska partnerskapet, förser sig med resurser för att bli oberoende, kraftfullt och upprättar en verklig gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.
Att vara oberoende betyder inte att man bryter sina allianser.
Min andra fundering gäller Iraks framtid.
Denna gång är det viktigt att FN fullt ut spelar sin roll i återuppbyggnaden av Irak, så att detta land inrättar en representativ regering som vill leva i fred med sina grannländer och kan spela en aktiv roll inom det internationella samfundet.
Återuppbyggnaden måste framför allt gynna det irakiska folket, som har lidit så svårt under många års tid.
Irakierna måste äntligen få njuta frukterna av sitt lands enorma rikedomar.
För det tredje undrar jag om vi klarar att på ett lämpligt sätt ta emot kandidatländerna redan nästa år.
Är vi redo?
Jag ställer mig verkligen den frågan.
För att skapa bästa möjliga förutsättningar för att ta emot kandidatländerna tror jag att tre krav måste uppfyllas.
För det första att vi samlas kring våra värderingar, och varför inte det gamla Europas värderingar?
För det andra att våra institutioner, som redan nu har svårt att fungera med 15 medlemsstater, reformeras.
Detta förutsätter att konventet kan avsluta sitt arbete under bästa möjliga förhållanden.
För det tredje att vi kan hantera detta ekonomiskt.
Jag ställer frågan.
Det är inte min sak att besvara den.
Min innerligaste önskan är att unionen efter detta krig och efter att ha genomgått denna kris skall vara oberoende och äntligen lyckas tala med en gemensam röst, vare sig den har 15 eller 25 medlemsstater.
