# ID: svediakorp-gov434666
# author: Prodi (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-03-26
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,437
# sentences: 120
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, ärade ledamöter!
Vi har i dag samlats för att diskutera Europeiska rådets möte nyligen.
Ett möte som hölls under en allvarlig internationell kris och som just därför krävde stort engagemang från det grekiska ordförandeskapets sida.
Jag vill därför rikta ett varmt tack till premiärminister Simitis och utrikesminister Papandreou för att ha lett toppmötet på ett skickligt och klokt sätt.
Enligt EU: s arbetsschema ägnas Europeiska rådets vårmöten traditionellt åt ekonomiska frågor.
Det möte som hölls för några dagar sedan i Bryssel dominerades dock helt av Irakkrisen.
Det är också den fråga jag tänker börja med.
I denna stund pågår ett krig.
Ingen vet hur länge det kommer att vara.
Ett krig där några medlemsstater har egna trupper på fältet.
Ett krig som har skapat splittring inom unionen.
Ett krig som fördöms av en överväldigande majoritet av de europeiska medborgarna och många, många andra människor världen över.
Ett krig som i likhet med alla krig medför död och smärta, även om det syftar till att fälla en diktator.
I kommissionens och mitt eget namn vill jag först uttrycka vårt djupa deltagande med de stupades familjer och alla de andra som drabbas av kriget.
Jag vill även understryka vikten av att respektera mänsklig värdighet, även mellan krigförande parter.
Vi bör även fundera över ett annat faktum: det extra belopp på 74,7 miljarder US-dollar som har begärts för denna aktion är långt större än det totala stödbelopp på drygt 50 miljarder euro som anslås varje år i världen till de fattigaste länderna.
(Applåder)
I uttalandet från toppmötet finns en uppräkning av de frågor där vi alla är överens inom unionen.
De är talrika och viktiga.
Bland dessa kan nämnas FN: s centrala roll, under och efter krisen, kampen mot terrorismen och spridningen av massförstörelsevapen, respekten för Iraks territoriella integritet, behovet av en snabb humanitär insats, vikten av att intensifiera arbetet för en multilateral politik inom det internationella samfundet, det faktum att det transatlantiska partnerskapet är en strategisk prioritet för unionen, i dag och i framtiden.
Vi är alltså överens på många grundläggande punkter.
Det är viktigt att komma ihåg efter allt som sagts och skrivits de senaste dagarna och veckorna om vår splittring.
Men vi får inte heller sticka under stol med att oenighet råder i vissa frågor.
Vi får varken ljuga för oss själva eller för våra medborgare.
Efter att ha räknat upp dessa grundläggande punkter där unionen är överens, måste vi emellertid erkänna att Europeiska unionen befinner sig i ett mycket känsligt skede av sin historia.
Jag tänker här på den roll som Europa inte spelar, men borde spela.
De internationella händelserna aktualiserar med all önskvärd tydlighet frågan om utrikes- och försvarspolitiken i den utvidgade unionen.
Vi bör alltså fråga oss vilken roll vi vill spela på den internationella scenen.
Jag använder ordet? vill?, för jag är övertygad om att unionen har de verktyg som behövs för att på sikt bli en aktiv och inflytelserik aktör i den internationella politiken.
Detta gäller både i ekonomiskt och säkerhetsmässigt hänseende, om vi utgår från de värden som Europa bygger på.
Låt oss börja med frågan om säkerhet.
De europeiska medborgarna har redan valt.
Det är imponerande att se den vilja som visat sig den senaste tiden, en önskan om fred, en multilateral värld och ett Europa som bringar både fred och säkerhet.
Denna rörelse är inte kopplad till den oro och rädsla som kriget självklart väcker dessa dagar.
Det är en mycket mer djupgående reaktion som det vore oförlåtligt att ignorera och som vi bör utgå ifrån i vår strävan att åter finna gemensamma mål.
Enligt fördragen skall medlemsstaterna? aktivt och förbehållslöst stödja unionens utrikes- och säkerhetspolitik i en anda av lojalitet och ömsesidig solidaritet?.
De skall arbeta tillsammans? för att förstärka och utveckla sin ömsesidiga politiska solidaritet? och avstå från? varje handling som strider mot unionens intressen eller kan minska dess effektivitet som en sammanhållande kraft i de internationella förbindelserna?.
Vi har alla sett hur lite bokstaven och andan i denna del av fördraget har respekterats den senaste tiden.
Och detta medan företrädare för EU: s samtliga regeringar, institutioner och parlament arbetar i konventet för att utarbeta en ny konstitution för unionen.
Och medan den kommande utvidgningen av unionen ger oss nya möjligheter och kräver att vi tar nytt ansvar.
Jag vill i detta sammanhang välkomna det positiva resultatet av den slovenska folkomröstningen om anslutning, efter maltesernas ja till EU.
Mina damer och herrar!
Den väg vi vandrat de senaste 60 åren för att bygga upp unionen har inte varit lätt.
Vi har ofta befunnit oss i svåra situationer.
Men det är i de svåraste kriserna som vi har kunnat återfå den entusiasm och det mod som behövs för att ta de största stegen framåt.
Det var sedan förslaget om att skapa en europeisk försvarsgemenskap hade förkastats som man fick de impulser som ledde fram till Romfördraget.
Det var det amerikanska beslutet om att avskaffa guldmyntfoten och därmed hela Bretton Woods-systemet som drev gemenskapen till att lägga grunden till sin egen monetära union.
Och det var oljekrisen på 70-talet och valutakrisen 1992 som gav kraft till att skapa det europeiska monetära systemet och att sedan införa bestämmelser om den ekonomiska och monetära unionen i Maastrichtfördraget.
Historien upprepar sig.
I dag befinner sig EU i en kris som kan avgöra dess framtid.
Vi kan sträva mot ett system av internationella förbindelser baserat på maktbalans och förlita oss på de enskilda europeiska staternas suveränitet och nationella intressen.
Men det skulle vara som att möta 2000-talets utmaningar med politiska verktyg från 1900-talet (för att använda kommissionsledamoten Christopher Pattens ord).
Det skulle dessutom vara ett val som strider mot vår unions särart.
Unionen bygger på dialog, solidaritet, multilaterala lösningar och ett ädelt samband mellan etik och politik.
I stället kan vi besluta oss för att avsluta arbetet med att ena Europa genom att tillhandahålla de institutioner, instrument och beslutsprocesser som kan förvandla unionen till en verklig politisk union.
Det är denna huvudväg som våra medborgare ber oss att slå in på.
En union med en enda politik i fråga om ekonomi, internationella förbindelser och försvar.
Just på försvarsområdet presenterades för några dagar sedan ett initiativ som kan få vittgående konsekvenser.
Belgien, Frankrike och Tyskland har beslutat att föra samtal om möjligheterna att ytterligare fördjupa försvarssamarbetet.
Det är inte utan anledning som detta initiativ har tillkommit.
Det är öppet för alla andra medlemsstater (syftet är inte att skilja dem, utan att förena dem).
Och då tänker jag inte bara på erfarenheterna av integrationen av europeiska militära förband i mångnationella styrkor som Eurocorps, Eurofor och Euromarfor.
Låt oss återvända till Saint Malo i december 1998 då den process inleddes, som under loppet av sex månader skulle leda till den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken.
Det gör att vi i dag har tillgång till instrument som Kommittén för utrikes- och säkerhetspolitik, Militära kommittén och EU: s militära stab.
Initiativtagarna till den åtgärden var Frankrike och Förenade kungariket, och det är tack vare den överenskommelsen som vi i dag kan räkna med att målet med en snabbinsatsstyrka på 60 000 man nu finns inom räckhåll.
Detta är embryot till det som gör att vi i dag för första gången i historien kan tala om ett gemensamt försvar.
Inom konventet om EU: s framtid inrättades en arbetsgrupp om försvarsfrågor.
I sina slutsatser betonade gruppen behovet av att utveckla den europeiska försvarskapaciteten och förstärka försvarssektorns industriella och tekniska bas.
För två veckor sedan godkände kommissionen ett meddelande som tar upp industriella frågor och marknadsfrågor kopplade till försvaret för att underlätta och främja effektivare samordning av EU-politiken för försvarsutrustning.
Den 18 mars 2003, slutligen, beslutade rådet att inleda den första militära operationen i unionens historia för att i slutet av den här månaden avlösa Natostyrkorna i f. d. jugoslaviska republiken Makedonien.
Mina damer och herrar!
Vi européer kommer inte från Venus, som några vill låta påskina.
Vi, gamla och kloka européer, har en lång och smärtsam historia bakom oss här på jorden.
Och våra historiska erfarenheter har gjort att vi grundar vår union på lag och rätt, och har lärt oss att verka för en internationell ordning på grundval av lag och rätt och inte på styrka.
(Applåder)
Men vi är också medvetna om att det inte räcker med enbart humanitär politik eller att vara de främsta förkämparna för utvecklingspolitik.
Vi är medvetna om att världen inte kommer att ta hänsyn till oss så länge som vi framstår som oeniga, litar på unionen för den ekonomiska utvecklingen och Förenta staterna för säkerhetspolitiken.
Och det finns ingen anti-amerikansk inställning i detta utlåtande.
Särskilt med tanke på att samarbetet mellan Förenta staterna och Europa har mångfaldigats inom de mest känsliga områden.
Låt oss framhålla den utmärkta samordningen mellan Amerikanska centralbanken och Europeiska centralbanken efter den 11 september eller den pågående dialogen mellan Robert Zoellick, den amerikanska regeringens representant för handelsfrågor, och Pascal Lamy, kommissionsledamot med ansvar för handelsfrågor.
Erfarenheterna visar att Europeiska unionen är en förutsättning och en garant för ett effektivt transatlantiskt samarbete.
Mitt utlåtande grundar sig på en djup övertygelse om att de europeiska intressena bara kan hävdas i Europa och bara av oss.
I dag står vi inför en kris.
Det är dock lyckosamt att denna utmaning för Europa sammanfaller med framtidskonventet.
Jag vänder mig därför till denna församling, till alla institutioner som är representerade i konventet, och direkt till alla konventets medlemmar säger jag: låt oss inte missa detta tillfälle!
I dag har vi större möjlighet än någonsin att påverka vår egen framtid, under förutsättning att vi vet att lära av tidigare erfarenheter.
I Maastricht lade EU grunden till både den ekonomiska och monetära unionen och den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, något som man alltför ofta glömmer bort.
Den förra har utvecklats så långt att euron numera finns i var mans ficka, medan den senare fortfarande befinner sig i sin linda.
Förklaringen ligger i att olika institutioner, instrument och beslutsmekanismer gällde på de båda områdena och olika resultat uppnåddes.
Hur lång tid det än tar att förverkliga våra projekt har sanningens ögonblick för Europas utrikes- och säkerhetspolitik kommit.
Valet kräver stor framsynthet och stort politiskt mod, men det finns ett tydligt val: vill vi vara helt uteslutna från de internationella frågorna eller vill vi delta på samma villkor som våra allierade i arbetet med att bygga en ny internationell ordning?
Mina damer och herrar!
Som jag påminde om i inledningen av mitt anförande är Europeiska rådets vårmöte det årliga tillfälle då vi diskuterar vår ekonomi.
I år kan vi framhålla några lovande tendenser.
Och bland de senaste händelserna får vi inte glömma de stora framstegen med öppnandet av marknaderna.
Som exempel kan nämnas telekommunikationssektorn där öppnandet nästan har slutförts och energisektorn där det håller på att genomföras.
Dessutom har avgörande framsteg gjorts vad gäller rörlighet och inom den sociala trygghetens område.
En överenskommelse om gemenskapspatent har uppnåtts efter flera års arbete.
Men även här måste vi vara uppriktiga mot oss själva.
Arbetet med att genomföra strategin som antogs för tre år sen i Lissabon går alltför långsamt.
Det gäller inte bara den utbredda besvikelsen över beskattning av sparandet.
Tillväxttakten i våra ekonomier är oroväckande låg och ligger under den nivå som krävs för att skapa de arbetstillfällen som saknas och för att upprätthålla konvergensprocessen i ekonomierna i de länder som förbereder sig för EU-medlemskap.
Därför sade jag förra fredagen vid Europeiska rådets möte, och jag upprepar det i dag, att det är dags att sända en kraftig och tydlig signal om vårt åtagande för att öka tillväxten.
Inom två sektorer är det möjligt och påkallat med omedelbara åtgärder: de stora transeuropeiska näten och forskning och utveckling.
Prioriteringarna för de transeuropeiska näten har fastställts sedan länge, men har hittills inte lett till särskilt mycket.
Till och med de 14 projekt som prioriterades 1994 av Europeiska rådet i Essen dras med allvarliga förseningar.
Och det i ett läge där vi för att kunna dra nytta av unionsutvidgningens möjligheter behöver nya sambandskorridorer där trafiken täpper igen vägar, och tunnlar som genomkorsar våra berg.
Investeringarna i nya transeuropeiska nät uppgår för närvarande till knappt 20 miljarder euro per år.
Om det fortsätter i den takten krävs det 20 år till för att fullborda alla projekt.
Lika nedslående är läget för de stora forsknings- och utvecklingsprogrammen.
Trots de medel som gjorts tillgängliga i unionens budget och de lån som beviljats av Europeiska investeringsbanken, har de offentliga utgifterna för dessa områden till och med minskat under det senaste året i förhållande till de privata investeringarna, som även de ligger under en rimlig nivå.
Det är alltså dags att vidta kraftiga åtgärder för att på ett avgörande sätt öka anslagen till såväl transeuropeiska nät som de stora forsknings- och utvecklingsprojekten.
Därför har jag bett Philippe Maystadt, som är ordförande för Europeiska investeringsbanken, att samarbeta med mig för att finna nya finansieringskällor och undersöka alla möjligheter.
De sträcker sig från att ställa EU-garantier till att inrätta särskilda låneinstrument.
Detta, mina damer och herrar, är förutsättningarna för att kunna förnya målet från Lissabon och flytta fram gränserna för vår kunskap.
Gemensamma forskningsansträngningar, kunskapsnät, rörlighet för studenter och forskare, de stora programmen om biovetenskap, förnybar energi och miljö är grundläggande.
Jag vet mycket väl att bristande anslag inte är det enda som hindrar oss från ett snabbt genomförande av dessa stora projekt.
Och jag vet också att det rör sig om projekt som kräver många år för att fullbordas.
Men det är just därför som det inte finns någon tid att förlora.
(Applåder)
