# ID: svediakorp-gov434646
# author: Patten (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-03-20
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,040
# sentences: 49
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, oavsett vad parlamentet tänker eller inte tänker om mig tror jag att det kan medge att jag alltid har tagit denna kammare och frågan om demokratisk ansvarsskyldighet på allra högsta allvar.
En dag - och jag kommer att sluta mycket sent eftersom det kan vara mycket impopulärt att säga detta och jag riskerar att anklagas för majestätsbrott - innan jag lämnar Europeiska kommissionen i november skall jag hålla ett litet tal i den här kammaren om hur mycket bättre debatterna fungerar när de människor som yttrar sig är vänliga nog att stanna kvar och lyssna på svaren.
(Applåder)
Jag skulle vilja bemöta tre punkter som framförts i denna debatt.
En av dem togs upp av någon som fortfarande är närvarande, och en annan, vilken jag kommer att besvara, väcktes av någon som i likhet med ett antal andra nämnde förbindelserna med Förenta staterna.
Låt mig börja med diskussionen om humanitärt bistånd och återuppbyggnad.
Min ärade vän Evans som tyvärr inte kan vara med oss, hävdade att han upptäckt en skillnad mellan det uttalande jag förra veckan gjorde om återuppbyggnad och humanitärt stöd och det jag framfört i dag.
Jag skulle vilja göra något som jag alltid brukade kritisera den tidigare premiärministern ur labourregeringen, Harold Wilson, för.
Jag skall läsa upp ett av mina egna tal för er.
Jag skall bara citera vad jag sade förra veckan och sedan föra debatten vidare.
Efter att ha talat om humanitärt stöd sade jag att? akut humanitär hjälp är en sak, men kraven på oss kommer med all säkerhet att vara högre än så.
Som kammaren alltför väl känner till är EU: s budget för yttre förbindelser redan hårt ansträngd.
Det kommer under alla omständigheter att vara mycket svårt att inleda omfattande nya program i Irak och i Iraks närhet.
Vi har redan fått uppvaktningar från exempelvis Jordaniens regering.
Men det kommer att bli än svårare för Europeiska unionen att samarbeta fullt ut och på bred front - även i en långsiktigt återuppbyggnadsprocess - om åtgärder inleds utan verkligt stöd av FN och om medlemsstaterna fortfarande är splittrade?.
Därefter sade jag att? jag konstaterar helt enkelt faktum: om det blir krig kommer det att bli mycket enklare att övertyga er - Europeiska unionens budgetmyndighet - om att vara generös om det inte råder någon oenighet beträffande legitimiteten i de militära insatser som gjorts; beträffande den nya politiska regim som därefter växer fram eller beträffande vem som håller i återuppbyggnadsprocessen.
Jag försöker inte göra något skenbart rättsligt uttalande.
Jag ger er enbart en politisk bedömning som varken är någon stor nyhet eller djup visdom.
Det verkar bara ganska självklart?.
Ja, det verkar självklart.
Jag är glad över att andra sedan dess har tagit upp liknande tankegångar.
Det bör komma en ny FN-resolution efter en eventuell konflikt, i vilken inte enbart humanitärt stöd fastställs, utan även förvaltning och styre av Irak.
Detta måste ske med regelrätt tillstånd av FN.
Detta är inte något jag själv hävdat, utan något som den brittiske premiärministern Tony Blair framförde i sitt tal i underhuset i veckan.
Utan att vara ironisk vill jag påpeka att jag är glad över att det argument en del av oss framfört i flera veckor, om inte månader, nu börjar få effekt.
Jag undrar i förbigående om detsamma varit fallet om vi inte framfört synpunkten över huvud taget.
För det andra vill jag i korthet säga några ord om Förenta staterna och våra förbindelser med detta land.
Att kritisera Förenta staterna är inte samma sak som att bedriva en utrikespolitik för EU.
På samma sätt är det inte antiamerikanskt att ta avstånd från Richard Pearles eller Robert Kagans världsbild.
Det finns miljoner amerikaner som inte håller med Pearle och Kagan.
(Applåder)
Jag tror inte att någon anklagar dem för att vara antiamerikanska.
Anklagar vi majoriteten av den förra demokratiska förvaltningen för att vara antiamerikansk?
Anklagar vi ett antal republikaner i dag för att vara antiamerikanska?
Om det nödvändiga priset för att visa att man är en hängiven anhängare till de transatlantiska förbindelserna är att ställa upp på allt som Richard Pearle säger, då borde man nog slå en signal till Brent Scowcroft eller till ett antal av de mest framträdande personerna i tidigare republikanska förvaltningar.
För att uttrycka saken milt: Jag är inte beredd att låta bedömningen av mitt förhållande till Förenta staterna vara avhängig av huruvida jag samtycker till Richard Pearle eller inte.
(Applåder)
Och eftersom jag känner för att vara väldigt frispråkig skall jag framföra en tredje anmärkning.
Det har förekommit många diskussioner inom konventet - som bedriver sitt arbete under utmärkt ledning - om framtiden för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, i vilka jag själv deltagit; diskussioner om användningen av omröstning med kvalificerad majoritet, diskussioner om dubbla roller; allt detta och mer därtill: det har varit en oerhört spännande resa för alla oss som medverkat.
Men låt mig påminna kammaren om vad som redan anges i fördraget.
I sitt mycket goda inlägg hänvisade ledamoten till artikel 11.
I andra stycket i artikel 11.2 fastställs följande:? Medlemsstaterna skall arbeta tillsammans för att förstärka och umveckla sin ömsesidiga politiska solidaritet.
De skall avstå från varje handling som strider mot unionens intressen eller kan minska dess effektivitet som sammanhållande kraft i de internationella relationerna?.
Jag vet inte hur detta skall uppfattas, men som min gamle far brukade säga: dra inte den valsen en gång till.
Institutionella förändringar kan givetvis bidra till att skapa en politisk vilja.
Det tvivlar jag inte alls på.
Men man kan inte skapa politisk vilja genom att enbart ändra institutionerna, och ändrade institutioner kan inte bli någon ersättning för politisk vilja.
Jag är rädd för att detta är något jag lärt mig den hårda vägen de senaste tre och ett halvt åren.
(Applåder)
