# ID: svediakorp-gov434614
# author: Patten (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-03-20
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,034
# sentences: 86
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, som ni tidigare påpekade debatterade parlamentet förra veckan Irakkrisen i närmare fyra och en halv timme.
Det var en mycket bra debatt, präglad av ansvarstagande.
En vecka senare är jag ärligt talat inte riktigt säker på vad jag på kommissionens vägnar kan tillföra utöver vad jag sade förra veckan, men det är å andra sidan funderingar som väldigt sällan uppmuntrat politiker att hålla tyst.
(Skratt och applåder)
Talmannen.
Än mindre universitetskanslerer!
Patten, kommissionen.
(EN) Men talmannen slipper åtminstone höra mig tala latin!
Jag kan i korthet bidra med ytterligare en eller två tankar som jag hoppas kan skapa ett slags inramning till den fortsatta debatten, vilken jag är övertygad om ni, herr talman, gjorde helt rätt i att kalla till i samförstånd med de politiska gruppernas ordförande.
Debatten hålls mot en synnerligen allvarlig bakgrund.
Oavsett hur det krig som börjat i Irak slutar - och vi får hoppas att den militära fasen blir så kort och oblodig som möjligt - går det inte att förneka att detta har varit en mycket dålig tid för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken; en mycket dålig tid för Europeiska unionen som helhet; en mycket dålig tid för FN: s, Natos och de transatlantiska förbindelsernas makt.
Jag pausar här för att påpeka en sak beträffande de transatlantiska förbindelserna.
Vad gäller flertalet mål vi vill uppnå som européer har vi större chans att uppnå dem om vi kan arbeta tillsammans med Förenta staterna.
(Applåder)
Det är också ett faktum att flertalet av de mål Förenta staterna vill uppnå har större chans att uppnås om Förenta staterna kan arbeta tillsammans med Europeiska unionen.
(Applåder)
Det är slutligen onekligen så att världen har mer att tjäna på i fråga om välfärd, säkerhet och stabilitet om Förenta staterna och Europeiska unionen arbetar tillsammans.
(Applåder)
Framtiden för de transatlantiska förbindelserna är således en fråga som är mycket viktig för oss alla och det var givetvis helt på sin plats att utrikesministern i sitt inlägg så utförligt hänvisade till frågan.
Det grekiska ordförandeskapet har gjort heroiska insatser för att nå fram till en gemensam ståndpunkt.
Europeiska rådets förklaring av den 17 februari var som jag ser det mycket väl avvägd.
Medlemsstaterna enades kring det hot som spridningen av massförstörelsevapen utgör; de enades kring behovet av en fullständig och faktisk nedrustning av Irak; de enades kring att FN måste fortsätta stå i centrum för det internationella samarbetet; de enades kring att våld endast skall tillgripas som en sista utväg.
De var dock oense - alltför tydligt dessutom - om när denna tidpunkt uppnåtts.
Hur skall vi nu kunna ta nya krafttag?
Hur skall vi komma inte bara helskinnade, utan även styrkta, igenom de senaste veckornas prövningar?
Vi borde påminna oss själva om hur nära och effektivt vi samarbetar - inte enbart inom Europeiska unionen, utan även över Atlanten - i en rad internationella frågor.
Vi borde fördubbla våra insatser.
På Balkan arbetar vi till exempel för fullt med den ekonomiska och politiska stabiliseringen.
Jag var i Serbien förra veckan och fick se med vilken beslutsamhet män och kvinnor arbetar för att se till att den bräckliga stabilitet som råder inte raseras av det lumpna mordet på Zoran Djindjic.
Jag hoppas att stats- och regeringscheferna vid Europeiska rådets möte senare i dag och i morgon förnyar sitt löfte om att vidmakthålla kraften i utvecklingen och associeringen mellan dessa länder och Europeiska unionen.
Vi måste också oavbrutet bevaka Afghanistan och vi höll för övrigt ett biståndsgivarmöte om landet här i Bryssel i början av veckan: ett erkännande av vilken betydelsefull roll vi har för att i FN: s regi återuppbygga detta land, som fortfarande brottas med fruktansvärda problem.
Efter stridigheterna 2001 lovade Europeiska unionen att stanna kvar i landet på lång sikt för att hjälpa till att skapa stabilitet och god förvaltning.
Den här kammaren bidrog till att vi kunde förse löftet med resurser.
Vi får inte svika det löftet.
Jag upprepar vad jag sade här i kammaren förra veckan, nämligen att vi också måste behålla kraften i vår egen utvidgning.
Beslutet att ta in tio nya medlemsstater är inte någon förflugen idé som kan ifrågasättas på grund av andra händelser som inte är relevanta.
Det är ett strategiskt val för vår kontinent.
Och det är ett historiskt val.
Vi måste arbeta framåt utan tvekan, liksom vi måste arbeta framåt med de uppgifter vi i förra veckan presenterade i vårt meddelande om ett utvidgat europeiskt grannskap.
I detta meddelande fastställs en vision om hur våra grannar, inte bara i öster, utan även i söder, kan förväntas ta del av vår välfärd och stabilitet om de är redo att sluta upp bakom våra värderingar och vår lagstiftning.
Våra förslag till ett utvidgat europeiskt grannskap innebär inrättandet av ett gemensamt ekonomiskt och socialt område där samtliga länder får fullt medlemskap i den inre marknaden och eventuellt även kan åtnjuta de fyra friheterna.
Vi måste också arbeta framåt med fredsprocessen i Mellanöstern.
Det är uppmuntrande att Förenta staternas president nu är beredd att utarbeta en vägledning till en lösning med två stater som, det måste jag berätta, utarbetades för flera månader sedan av de fyra internationella parterna.
Vi måste dock se till att detta innebär att idéerna snarast genomförs och att vi slipper en lång diskussion med parterna om deras giltighet.
Sådana diskussioner har tidigare visat sig bli oändligt frustrerande, eftersom parterna har försökt genomdriva orimliga villkor för sitt samarbete.
Vi kan verkligen inte tillåta att denna fredsprocess än en gång hackas sönder av olika villkor så att vi i själva verket inte får någon fred, utan enbart mer blodsutgjutelse.
(Applåder)
I en närmare framtid måste hela Europeiska unionen sträva efter att bygga vidare på det vi har gemensamt i vårt synsätt på den konflikt som nu inletts i Irak.
Kommissionen har tillsammans med internationella byråer arbetat hårt i bakgrunden för att bidra till den humanitära hjälp som kan behövas.
Jag har själv diskuterat dessa frågor i Jordanien, Turkiet och Iran de senaste veckorna.
Kommissionens kontor för humanitärt bistånd, ECHO, har ökat sin närvaro i regionen.
Det finns nu fem fasta utlandsbaserade tekniska assistenter vid regionkontoret i Amman som täcker Irak och hela Mellanöstern, ytterligare en expert i Jerusalem och en sjunde som är beredd att rycka ut från Amman.
ECHO har också hållit regelbunden kontakt med de centrala hjälporganisationerna, som Röda korsets internationella kommitté och FN: s flyktingkommissionär.
ECHO har sedan januari i år gjort tre resor till Irak för att bedöma läget och förbereda eventuella insatser.
Kontoret har också gjort flera resor till grannländerna.
Förutom de 15 miljoner euro som öronmärkts för humanitära insatser i Irak 2003, har givetvis kommissionen även delegerat beslutsbefogenhet att godkänna snabba hjälpinsatser för ytterligare tre miljoner euro på mindre än 72 timmar.
Om det uppstår en kris i ett grannland finns det möjligheter att bevilja ytterligare tre miljoner euro för det ändamålet.
Beroende på hur stort behovet blir kan vi även få ansöka om ytterligare medel i humanitärt syfte ur reserven för katastrofhjälp.
Mot bakgrund av tidigare erfarenheter - ECHO har gett humanitärt stöd till Irak sedan 1992 - antar vi att kommissionens bidrag sannolikt inriktas på hälsovård, vatten och sanitära anläggningar.
Vissa internationella organisationer och icke-statliga organisationer varnar också för livsmedelsbrist och störningar i Olja mot livsmedelprogrammet.
Detta är något vi kan behöva ta itu med så småningom, om problemet uppstår.
ECHO kommer i alla dessa insatser att arbeta nära FN: s byråer och delta i informationsutbyten på plats.
Jag skulle gärna vilja göra ett tillägg här.
Jag är säker på att det inte finns någon i denna kammare som underskattar modet och engagemanget hos våra biståndsgrupper på fältet.
Jag tror att vi alla har god anledning att vara stolta över dem, stolta över det arbete de redan utfört i regionen och stolta över det arbete som de dessvärre måste utföra i alltför många delar av världen.
(Applåder)
Vi måste också göra allt vi kan för att hjälpa Turkiet att klara av det politiska tryck som skapas av den senaste händelseutvecklingen och även hjälpa Iraks övriga grannar - från Jordanien och Syrien till Iran.
Som jag tidigare berättat fick jag vid mina senaste resor till regionen tillfälle att fördjupa förståelsen för hur kriget i Irak kan påverka dessa länder.
Kommissionen kommer att fortsätta att noggrant övervaka och bedöma situationen och kan tillsammans med rådet överväga olika bemötanden från EU: s sida.
Jag måste säga att jag under nuvarande omständigheter är oerhört nöjd med att vi har tagit initiativ till att utveckla våra förbindelser med Iran, utan att vara dåligt informerade och utan att bortse från att vi är oense med landet.
Jag tror att det är fullt logiskt att försöka utveckla våra förbindelser med Iran.
En välrenommerad dagstidningskrönikör påminde i en artikel tidigare i veckan om att efter det att olyckor och plågor strömmat ut ur Pandoras ask levde Hoppet kvar för att mildra de drabbade.
Så vi kanske skulle hålla fast vid förhoppningen att kriget snabbt är över och skördar minsta antal offer - något som känns särskilt starkt för alla oss, oavsett vad vi anser om konflikten, som har landsmän i striden.
(Applåder)
Vi bör också hoppas på att det blir möjligt att under internationellt skydd snabbt och effektivt kunna ge humanitärt bistånd där det behövs som mest.
Vi bör hoppas på att den politiska och ekonomiska återuppbyggnaden av Irak kan påbörjas snart, även den under internationellt skydd.
Förra veckan poängterade jag uttryckligen - och kanske kammaren ursäktar om jag upprepar mig - att om Irak under efterkrigstiden står under FN: s beskydd på samma sätt som Östtimor, Kosovo och Afghanistan hoppas jag att det under sådana omständigheter erkänns ligga under FN: s ansvar och att de som insisterat på detta från början också får äran för det.
Vi bör alltså hoppas på att återuppbyggnaden i internationell regi kan börja och att Iraks territorium och ägande garanteras i den processen.
Vi bör också hoppas på att de som tror att arabvärldens faktiska val står mellan västvänlig despotism och västfientlig demokrati har fel; hoppas att de regionala återverkningarna blir lindriga - eller, om de är negativa, att de blir begränsade; hoppas att den nuvarande krisen kan bidra till att sporra fredsprocessen i Mellanöstern efter en fruktansvärt svag period när förhållandena har försämrats; hoppas att de som tror att kriget skall bli ett slag mot den internationella terrorismen - snarare än nytt bränsle på dess eld - har rätt; och slutligen hoppas att de många institutioner och förbindelser som har utsatts för prövningar under de senaste veckornas eldgivning, inklusive Europeiska unionen och den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, går ur striden med en stärkt övertygelse om hur väl vi behöver det internationella styrets strukturer.
Jag skulle vilja lämna kammaren med denna sista tanke: den utmaning vi möter i dag, den utmaning vi kommer att möta de närmaste veckorna och månaderna, går långt utöver vad Winston Churchill en gång kallade Mesopotamiens otacksamma öknar.
Vi står inför ett mycket tydligt vägval de närmaste månaderna.
Skall vi återgå till hur världen styrdes, eller inte styrdes, förut, under 1800-talet - en värld med rivaliserande nationella makter och maktbalanser?
Eller skall vi försöka återskapa de institutioner och den praxis för globalt styre som så smärtsamt har byggts upp under de senaste 50 åren?
Detta är det tydliga vägval vi står inför.
Jag vet vilket alternativ jag väljer.
(Applåder)
