# ID: svediakorp-gov434613
# author: Papandreou (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-03-20
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,487
# sentences: 49
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, kära kolleger, ärade ledamöter!
Jag vet att känslor svallar i dag och jag inser hur viktiga de initiativ har varit som Europaparlamentet tagit under de senaste veckorna då vi alla försökt åstadkomma en diplomatisk och fredlig lösning på krisen i Irak.
Känslor har råkat i svallning för när diplomatin tar slut och kriget inleds är det ett sorgligt och tråkigt ögonblick vi står inför.
Som talmannen sade så har krisen i Irak orsakat ett flertal livliga diskussioner i vår kammare, men även inom världssamfundet och Förenta nationerna.
Det har funnits en gemensam grund och ett gemensamt mål, vilket man åtminstone vid två tillfällen gett uttryck för i rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser), och senare på toppmötesnivå: målet att nedrusta för att till fullo uppfylla villkoren i FN-resolutionerna och samtidigt behovet att uttömma alla diplomatiska försök innan man tar till våld.
Det grekiska ordförandeskapet har stött detta mål och vi har tagit initiativ och sammanträtt ett flertal gånger med alla permanenta och icke-permanenta medlemmar i FN: s säkerhetsråd.
Vi har även haft flera möten med ledarna för Förenta staterna, Kofi Annan och vapeninspektörerna.
Både ordförandeskapet och andra medlemmar i rådet som verkat på våra vägnar har gjort ett antal resor till arabländerna i Mellanöstern, där vi - och Chris Patten som har rest med oss - har sammanträtt med utrikesministrarna för arabstaterna och ledarna för Arabförbundet i Sharm el Sheik.
Vi organiserade ett viktigt initiativ till att på Arabförbundets vägnar översända ett särskilt meddelande till Irak, vilket inleddes men tyvärr rann ut i sanden, och diskussionerna här hemma om vilket vårt nästa steg borde vara och hur vi skulle hantera krisen har varit fyllda av svårigheter.
Det är inte tid att fördjupa oss i detaljer och kanske inte heller tid att utdela klander angående vilka möjligheter det internationella samfundet utnyttjade eller inte utnyttjade i sina försök att stödja en fredlig lösning på konflikten.
Vi hade emellertid en livlig debatt som kommer att få betydande resultat och betydande återverkningar på den fortsatta utvecklingen.
Vi bör inom Europeiska unionen, världssamfundet och FN undersöka konsekvenserna av den här krisen och besluta hur vi skall hantera dem.
Jag skulle också vilja påpeka att de ståndpunkter som fattades av utrikesministrarna när de möttes häromdagen belyste dessa motsättningar, dessa skilda uppfattningar över vad ett berättigat krig består i.
Olika åsikter uttrycktes om det ändamålsenliga i en intervention, om konsekvenserna av att intervenera eller inte och om stabiliteten i regionen.
Och trots dessa meningsskiljaktigheter som talmannen talade om - ja, varför försöka dölja fakta, det är offentligt dokumenterat - bör nu ordförandeskapet, vi alla och i synnerhet rådet och Europaparlamentet besluta vilket vårt nästa steg skall bli.
För faktum är att fientligheterna nu har börjat.
Något som vi särskilt bör ta i beaktande då vi beslutar oss för vilket vårt nästa steg skall bli, vilket Cox med rätta påpekade, är att krisen bör nyttjas som en språngbräda för seriösa funderingar.
Det är vad både vi och den övervägande majoriteten av Europeiska unionens medborgare önskar; seriösa funderingar om institutionella reformer och den grundläggande politiska viljan att förenas i en gemensam utrikespolitik, i en utrikespolitik inom Europeiska unionen där man talar med en gemensam, kraftfull röst i internationella frågor och på internationell nivå.
För det andra bör vi undersöka de problem som Irak kommer att stå inför den närmaste framtiden, problem såsom ett eventuellt humanitärt krisläge.
För att låna Kofi Annans ord i säkerhetsrådet i går; världssamfundet kommer kanske slutligen att förenas kring det irakiska folkets öde.
Faktum är att vid utrikesministrarnas rådsmöte häromdagen, vilket var ett informellt men likväl ett viktigt sammanträde, lade man fram ett antal tillvägagångssätt som vi kommer att undersöka och som kommer att vägleda oss i beslutet om vilket vårt nästa steg skall bli.
Först och främst måste vi inrikta oss på de omfattande humanitära problem som kriget i Irak kommer att förorsaka, särskilt dess återverkningar på grannländerna, men även de problem som Europeiska unionen självt kan komma att stå inför vid en eventuell flyktingvåg.
En andra betydande faktor är behovet att säkerställa Iraks suveränitet och territoriella integritet.
Ett tredje väsentligt problem är stabiliteten i regionen som helhet.
Ett krig kan destabilisera och föranleda problem i grannländerna och ett av dessa är Turkiet som är ett av Europeiska unionens kandidatländer.
För några dagar sedan fick vi tillfälle att i Europaparlamentet i Strasbourg diskutera kurdfrågan och rädslan att krisen kanske hade öppnat en annan front i detta krig.
Jämsides därmed bör vi emellertid beakta vilka konsekvenser detta krig kommer att få, vilka konsekvenser det kommer att få för Turkiet, och vi bör skydda Turkiets framsteg i europeisk riktning och dess reformutveckling.
Ett annat viktigt hänsynstagande för regionen och för stabiliteten i Mellanöstern är konflikten i Mellanöstern och dess fredsprocess.
När det gäller denna process står Europeiska unionen enhälligt bakom den så kallade vägledningen, och man vill se att den inte bara skall offentliggöras utan även genomföras så snart som möjligt.
Vad som än händer i Irak är det nödvändigt att framhäva Förenta nationernas ytterst viktiga roll i processen.
Lyckligtvis råder enhällighet även i denna fråga.
Även om vi inte lyckades bevara FN i det främsta ledet nyligen bör vi försöka göra det hädanefter och se till att FN har den status som det förtjänar.
I detta sammanhang anser jag att det finns ytterligare två frågor som är av vikt.
För det första, de transatlantiska förbindelserna, förbindelserna mellan Europeiska unionen och Förenta staterna.
Som vi alla är medvetna om har de genomgått och genomgår en allvarlig kris.
Om detta råder ingen tvekan.
Det är därför tid att föra en ärlig debatt om dagens verkliga problem och utmaningar, en ärlig debatt om hur vi ämnar hantera de större frågorna, alltifrån massförstörelsevapen till frågor om miljön, fattigdomen och ojämlikheten; nu är det tid att föra en ärlig dialog med Förenta staterna, en dialog som förhoppningsvis kan hjälpa oss att finna ett sätt för att verkligen samarbeta om säkerhetsfrågor, om ett främjande av verklig fred och om ett verkligt globalt styre som grundar sig på Europeiska unionens gemensamma värden, värden som vi delar inom Europeiska unionen, värden som stöder den gemenskap vi lever inom.
Det är dessutom av avgörande betydelse att vi under de senaste veckorna har haft ett nära samarbete med Arabvärlden.
Detta samarbete, herr talman och ärade ledamöter, har visat att konflikten i Irak varken är eller bör vara ett krig eller en konflikt mellan kulturer.
Tvärtom bör vi stärka dessa band till Arabvärlden och de muslimska länderna.
Vi behöver föra en djupgående kulturell dialog, en dialog som sätter fingret på mänsklighetens problem där vi är gemensamt ansvariga, och där vi inom ramen för detta gemensamma ansvar kan tillåtas diskutera det bästa sättet för att hantera dessa frågor och de gemensamma värderingar som skall vägleda oss i detta.
Här skulle jag vilja betona att jag, denna mörka och svåra dag, har en känsla av, och kanske en strimma optimism, att det är medlemsstaternas vilja och, tror jag, våra medborgares vilja att krisen i Irak - som har vållat så många diskussioner och som säkerligen kommer att fortsätta att vålla debatt under de kommande veckorna och månaderna, kanske till och med åren - nu borde nyttjas som en språngbräda av Europeiska unionen för att dra väsentliga slutsatser om dess egna institutioner, om vår roll, om de utmaningar vi står inför och hur vi kan hantera den här situationen på ett mer effektivt sätt.
Allt jag kan säga är att det var den känslan jag fick, att det var denna vilja som uttrycktes under rådets (allmänna frågor och yttre förbindelser) möte häromdagen.
En känsla av att vi, även om vi givetvis är bittra och besvikna över vårt misslyckande att komma överens i Irakfrågan, inte borde låta oss splittras av detta utan i stället fokusera på var vi kan vidta förenade åtgärder genom att analysera dessa problem och gå vidare.
Jag är förvissad om att detta budskap, denna målsättning kommer att stödjas av Europaparlamentet som länge och väl har kämpat för en gemensam utrikespolitik, en starkare europeisk närvaro på den internationella scenen och en integrering av Europeiska unionen.
Jag är också förvissad om att Europaparlamentet kommer att ha en avgörande roll i detta.
Mina damer och herrar!
Jag tackar er så mycket och ser fram emot att få höra era kommentarer.
(Applåder)
