# ID: svediakorp-gov434559
# author: Fischler (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-03-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,236
# sentences: 48
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, ärade damer och herrar ledamöter!
Problemet med nedläggning av företag, som beviljats ekonomiskt stöd av Europeiska unionen, förekommer tyvärr ofta - allt oftare - i tidningarnas rubriker.
Detta problem är dock inte nytt, men det stämmer att fallen med nedläggningar, som ofta följs av flyttning av företag, på senaste tid hopat sig.
Kommissionen förstår därför mycket väl att detta problem, som med all rätt oroar våra medborgare, är av stor betydelse och av avsevärt intresse för Europaparlamentet.
Mina kolleger Anna Diamantopoulou och Michel Barnier har bett mig att skildra kommissionens ståndpunkt i fråga om detta komplexa problem.
Det är klart att flera olika aspekter berörs: för det första politiken som rör den ekonomiska och sociala sammanhållningen på grund av samfinansieringen från strukturfonderna, för det andra den europeiska socialpolitiken, och för det tredje också reglerna för den europeiska inre marknaden, som skall göra det möjligt för våra företag att utvecklas i ett klimat som präglas av rättvis konkurrens.
I mitt uttalande vill jag koncentrera mig på de nyssnämnda frågorna, men först beröra två andra punkter.
För det första är problemet med företagsnedläggningar - även om det på grund av det ekonomiska stöd som beviljats också direkt rör gemenskapen - inte något rent europeiskt fenomen, utan ett fenomen som måste betraktas även i ett internationellt sammanhang.
Tyvärr faller våra företag ofta för frestelsen - ibland med förakt för alla sociala och ekologiska intressen - att flytta sina företag till låglöneländer.
För denna internationella dimension av problemet måste vi helt konsekvent finna lämpliga internationella eller globala lösningar, som framför allt skall bestå i ett aktivt samarbete med de fattigare länderna och i skapandet av en strängare och bättre tillämpad folkrätt.
För det andra bemöter kommissionen detta problem med särskild uppmärksamhet i samband med utvidgningen.
Exempelvis har min kollega Verheugen nyligen betonat att den förestående utvidgningen också innebär stora framtida möjligheter för Europa, trots de svårigheter som inlemmandet av dessa länder, som i genomsnitt uppvisar en lägre bruttonationalprodukt per capita, på kort sikt nödvändigtvis kommer att föra med sig.
På en inre marknad, liknande den vi har nu, ligger beslutet om ett företags etableringsort enbart hos ledningen för ifrågavarande företag.
Som vi vet baserar investerarna därvid sina beslut på de jämförbara fördelarna med lokaliseringen i fråga: Hit hör lönekostnader, socialt klimat, kvalitet på infrastrukturen, tillämplig rättslig ram, men ofta också offentligt stöd och skattefördelar.
De subventioner som investerarna kan garanteras förhandlar man fritt om med de offentliga myndigheterna inom ramen för gemenskapens och medlemsstaternas lagstiftning om statligt stöd.
Nu till frågan om? nedläggning av företag och ekonomiskt stöd från gemenskapen?: Här vill jag erinra om att målet med Europeiska unionens regionalpolitik är att främja den ekonomiska och sociala sammanhållningen genom att driva på utvecklingen i regionerna där utvecklingen hamnat på efterkälken.
Det regionala stöd som ges för produktiva investeringar bör alltså framför allt jämna ut nackdelarna i de regioner som erhåller stöd, för att göra det möjligt för dem att bättre kunna hävda sig i konkurrensen med de mer utvecklade regionerna.
På detta område kan kommissionen bara se till att de allmänna bestämmelserna om strukturfonderna genomförs, vilka fastslagits av rådet i samråd med Europaparlamentet.
Det motsvarar för övrigt också det som praktiseras på nationell nivå, där varje region alltid anstränger sig för att vinna nya företag och direktinvesteringar för sig.
Det åligger också kommissionen att förhindra den illojala konkurrensen mellan stater, näringslivsaktörer och sociala aktörer.
För detta föreskrivs det i strukturfonderna en rad förebyggande åtgärder för programplaneringsperioden 2000-2006, vilka jag kort vill erinra om.
I riktlinjerna för statligt stöd med regional målsättning föreskrivs det att mottagarna av dessa stöd måste hålla fast vid sina investeringar under en period om minst fem år.
Denna period börjar vid den tidpunkt då investeringen i ifrågavarande företag först tas i bruk.
Den allmänna strukturfondsförordningen från 1999 går i samma riktning.
Där sägs att fondernas användning för produktiv verksamhet bara skall upprätthållas om förläggningsorten för denna verksamhet inte ändras inom loppet av de fem år som följer på beslutet om användning av strukturfonderna.
Och slutligen förordningen om sysselsättningsstöd som utfärdades 2002 - den är något mer flexibel.
Där föreskrivs en förpliktelse att bibehålla de skapade arbetstillfällena tre år i större företag och två år i små och medelstora företag.
Alla dessa föreskrifter måste också tillämpas i de blivande medlemsstaterna från och med tidpunkten för anslutningen.
För ordningens skull vill jag påpeka att den just nämnda föreskriften om fem år bara gäller programplaneringsperioden 2000-2006.
Beträffande perioden 1994-1999 är det möjligt att minska eller stryka gemenskapsstödet, om det inte längre finns några förutsättningar för att genomföra åtgärderna.
I varje fall får varken kommissionen eller medlemsstaterna vägra att lämna en subvention om de erforderliga förutsättningarna är uppfyllda.
Om det ändå visar sig att ett företag som erhållit stöd inte har iakttagit gemenskapens föreskrifter om statligt stöd, måste företaget betala tillbaka det stöd som orättmätigt erhållits.
Kommissionen är alltså beredd att efterkomma sitt ansvar om ett företag inom ramen för stödbestämmelser, som samfinansierats genom ett gemenskapsprogram, orättmätigt har erhållit subventioner.
Detta förutsätter emellertid till att börja med att myndigheterna i landet, från vilket företaget utvandrat, har konstaterat att föreskrifterna överskridits i enlighet med de tidigare beskrivna punkterna.
Tillåt mig också att helt kort gå in på den sociala dimensionen av problemet med företagsnedläggelser.
Fastän nedläggningen av ett företag utan tvivel är en sak för ifrågavarande företagsledning, måste vi ändå beakta att de talrika omstruktureringar som nu görs i Europa inte alltid kan jämföras med varandra.
Några är ett resultat av klara ekonomiska beslut, som öppet diskuterats med medarbetarna och deras företrädare, medan andra tyvärr genomförts utan hänsyn till arbetsrätten och delvis plötsligt slungat ut människor i arbetslöshet.
Kommissionens ståndpunkt är klar: Företagen kan visserligen fritt fatta sina ekonomiska beslut, men de måste alltid vara medvetna om den sociala dimensionen.
När uppsägningar förefaller oundvikliga måste allt göras för att de drabbade medarbetarnas möjlighet att få nya anställningar skall ökas.
Här är det nödvändigt med en förutseende och överlagd politik inom företagen, och de måste också visa ett socialt ansvar.
Ingenting - denna punkt vill jag nu särskilt framhäva -, verkligen ingenting kan ändå i samband med omstruktureringar rättfärdiga att man inte underrättar arbetstagarnas företrädare och samråder med dem.
Den ram inom vilken denna dialog måste äga rum har fastslagits genom flera gemenskapsdirektiv.
Särskilt direktivet om tillsättandet av ett europeiskt företagsråd föreskriver exakta åtaganden för de multinationella koncernerna med säte i Europa, som gäller information till och samråd med arbetstagarnas företrädare.
De sociala följdåtgärderna vid omstruktureringen är slutligen också en viktig fråga för arbetsmarknadens parter och för det nya europeiska observatoriet för industriella förändringar.
Även här är kommissionen beroende av medlemsstaterna.
Det är detta som skall sörja för att gemenskapens arbetsrätt iakttas.
Men kommissionen kommer att i stor omfattning utöva sin kontrollfunktion, framför allt för att förhindra att direktiven om information till och samråd med arbetstagarna genomförs på ett otillräckligt sätt.
(Applåder)
