# ID: svediakorp-gov434493
# author: Nobilia (UEN). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-03-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 684
# sentences: 18
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Trots att betänkandena från Patrie, Thyssen och Whitehead är så olika kan man ana en gemensam besvikelse, som - om den nu verkligen existerar - jag kan instämma i, tillsammans med själva substansen i deras arbete.
Det går i själva verket inte att bestrida kommissionens påstående att den inre marknadens funktion äventyras av de europeiska och nationella normernas fragmentering.
Inte heller kan man bestrida att bristen på förtroende från många konsumenters sida, till exempel när det gäller den gränsöverskridande handeln, beror på juridiska skillnader och, kanske i ännu högre grad, på bristande kunskaper när det gäller konsumentskyddet.
Det blir därför nödvändigt att skapa en rättslig ram som är enkel och enhetlig, som endast utgörs av de viktigaste bestämmelserna, som kan tillämpas oavsett vilken typ av kommersiellt utbyte det handlar om och som fungerar skyddande i hela processen, inklusive förbindelserna sedan avtal har ingåtts och försäljningen har skett.
Vi applåderade därför kommissionens riktlinjer när det gäller behovet av en helhetssyn på problemet.
Å ena sidan måste man definiera skyldigheter och därvid börja med ett lojalt kommersiellt beteende och, å den andra, skapa objektiva kriterier, för att undvika olika tolkningar från medlemsstaternas sida.
Men även om allt detta är viktigt, så kan man inte undvika att påpeka att kommissionens beteende ibland är ologiskt: framför allt gäller det de orimligt utsträckta tidsperspektiven när det gäller att ta itu med problemet, men inte bara det.
Grönboken om konsumentskydd från 2001 blev till exempel, som bekant, startskottet för en period av omfattande samråd och för en viktig diskussion om framtiden för gemenskapens konsumentskyddslagstiftning.
Men utan att resultatet från detta har visat sig har vi sedan dess bevittnat förslaget till förordning om att främja försäljningen på den inre marknaden, vilket å ena sidan innebär ett bristande intressen för Europaparlamentets ståndpunkt när det gäller helhetssynen och, å den andra, ger det paradoxala intrycket av att man föredrar att fortsätta på den sektorsvisa vägen.
Än en gång: det är svårt att förena de olika strategier det gäller med frågeställningar som när allt kommer omkring är likartade, som - för att ge ett ytterligare exempel - frågan om märkning, där förekomsten av samma ämnen redovisas på olika sätt efter bara ett par månader.
Det verkar knappt löna sig att invända mot de olika sätten att använda preparat som i slutändan ändå påverkar folkhälsan: jag tänker på den aktuella frågan om kosmetika och tvättmedel.
Låt mig ytterligare ett tag stanna kvar i denna miljö.
Konsumenterna har behov av att lära känna de produkter som används, men för att kunna göra det har de även behov av att få användbar information, en information som med andra ord ger dem förutsättningar att göra direkta val, även? politiska? val.
Och detta utan att på något sätt förringa det viktiga arbete som utförs av olika konsumentskyddsföreningar, utan tvärtom med den största aktning för det arbetet.
Hur som helst, om grundprincipen är den att sträva efter en så hög nivå av konsumentskydd som möjligt, samtidigt som man siktar på en acceptabel harmonisering av normerna för den inre marknaden, så verkar det finnas två vägar att gå, den ena som en konsekvens av den andra: den ena är den väg som angavs av Whitehead, där han ansåg det vara lämpligare att göra en analys av varje enskilt fall för att upptäcka om det är lämpligare med åtgärder för minimal eller maximal harmonisering när man ändrar den befintliga lagstiftningen eller utarbetar nya lagar.
När man väl har slagit fast detta är den andra vägen ett korrekt upptagande i den nationella lagstiftningen och praktisk tillämpning av gemenskapsrätten från medlemsstaternas sida.
Och här spelar kommissionen återigen en avgörande roll, om det är sant att endast fem medlemsstater hittills har respekterat de mål som angavs i Europeiska rådet i Barcelona när det gällde takten i införandet.
