# ID: svediakorp-gov434285
# author: Papandreou (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-03-12
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 3,456
# sentences: 145
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Även jag skulle vilja tacka er alla för era påpekanden, synpunkter och ställningstaganden, som sänder många och viktiga budskap, inte bara till rådet utan också, menar jag, till den allmänna opinionen och till hela världen.
Det är verkligen, som talmannen sade, en mycket intressant debatt, och jag skall försöka svara på 3-4 grundläggande frågor, som ni alla på ett eller annat sätt har ställt.
Först och främst, om det finns några möjligheter till en diplomatisk lösning av krisen inom de snäva tidsramar vi har.
Här skulle jag vilja framhålla att ni alla utan undantag, och även Europeiska unionens råd och ett enigt säkerhetsråd, har en gemensam ståndpunkt om att Irak måste avväpnas och att Saddam Hussein omedelbart måste samarbeta helt och fullt med säkerhetsrådet.
Jag anser det alltså mycket viktigt att våra meningsskiljaktigheter inte tolkas - vi är ett demokratiskt samhälle, vi befinner oss i Europaparlamentet, vi befinner oss i en demokratisk europeisk union - att dessa meningsskiljaktigheter inte tolkas som ett felaktigt budskap till Saddam Hussein att vi har olika uppfattning om det slutliga målet.
Det slutliga målet är konkret och vi är alla överens om det.
Den andra punkten är att toppmötet faktiskt gav det grekiska ordförandeskapet i uppdrag att ta initiativ.
Först och främst att vi skall uttömma, att vi skall göra alla tänkbara ansträngningar för att uttömma möjligheterna att lösa Irakkrisen på diplomatisk väg.
Och naturligtvis har vi dessutom betonat att den som är ansvarig för alla tänkbara konsekvenser är Saddam Hussein själv.
Jag skulle dock vilja framföra en personlig åsikt som bygger på min egen erfarenhet, när jag på nära håll har följt arbetet i säkerhetsrådet men också i rådet för allmänna angelägenheter under de senaste veckorna: Jag anser, såsom även Kofi Annan har framhållit, att också vi har ett betydande ansvar.
Vårt ansvar består i att vi kan vara eniga, så att vi kan utforma en gemensam ståndpunkt, och om vi kan uppvisa en enig front, om FN kan stärkas genom vår prestige men också genom våra resurser, då kommer vi att nå bättre resultat, speciellt när det gäller en fredlig lösning av problemet.
Vid toppmötet uteslöt Europeiska unionen inte sannolikheten för ett militärt ingripande, men, som Andersson och Cushnahan har framhållit, detta är det allra sista alternativet, vilket många andra också har framhållit.
Vi känner till följderna av ett krig, de är många och obehagliga, och vårt uppdrag från rådet är att vi skall utnyttja alla tänkbara initiativ.
Det är därför vi har tagit kontakt med arabvärlden genom fortlöpande samarbete, överläggningar och möten, och det är därför Arabförbundet nu i dagarna vänder sig till Saddam Hussein för att förmedla ett viktigt och tydligt budskap.
Men den fråga som ställdes av Watson, men framför allt av Cohn-Bendit är, anser jag, välgrundad; Cohn-Bendit ställde frågan:? Men skulle inte Förenta staterna eller världssamfundet i dag kunna säga att vi har lyckats??
Vi har faktiskt lyckats att placera inspektörerna på Iraks territorium, vi har fått igång inspektionerna, avväpningsprocessen fortskrider, men det finns många medlemsstater i Europeiska unionen som har en annan uppfattning.
Och detta är ett av de problem som vi har ställts inför.
Om det här glaset är halvfullt eller halvtomt.
Och när araberna begär konkreta och tydliga besked om vilket budskap de bör sända till Bagdad, är det mycket viktigt med den diskussion som just nu pågår i säkerhetsrådet om de så kallade deadlines.
Finns det alltså några konkreta mål som skulle göra det möjligt att bedöma om Saddam Hussein har fattat detta strategiska beslut om avrustning, som amerikanerna och britterna framhåller?
Och om det är så, inom vilken tidsram skulle detta kunna bedömas?
Här ser jag att det samtidigt, som Titley framhöll, inte är sant att vi talar om en obegränsad tid.
Redan vid toppmötet sade vi att det inte finns någon obegränsad tid.
Nu är det t.o.m. i säkerhetsrådet så att de båda parterna i denna diskussion inte talar om obegränsad tid.
De är förvisso inte eniga om hur lång denna tidsfrist är.
Men detta visar att det finns en möjlighet till närmande mellan de båda parterna, om de kan komma överens om både tidsfristen och de deadlines som bedömningen av Saddam Husseins trovärdighet i sista hand bygger på.
Jag menar alltså att vi inte får anse frågan om kriget som avgjord.
Och jag betonar återigen Europeiska rådets ståndpunkt att kriget inte är oundvikligt, och jag vill också i dag framhålla att innan den första bomben har fallit, är kriget inte oundvikligt.
Vi måste fortsätta med alla diplomatiska insatser för att lösa krisen med fredliga medel.
Jag anser alltså att en diplomatisk lösning är möjlig, men om vi inte finner någon diplomatisk lösning, anser jag att vi åtminstone kan slippa ensidiga aktioner, som Baron Crespo mycket riktigt påpekade, och här tror jag att Europeiska unionen kan spela en viktig roll.
Detta leder mig över till den andra punkt som jag skulle vilja ta upp, den som gäller den europeiska rösten, den europeiska närvaron, som Poettering sade, den europeiska enigheten.
Ordförandeskapet får självfallet, som Alavanos mycket riktigt påpekade, bara hålla sig inom ramen för rådets enhälliga beslut.
Vi har emellertid en gemensam ståndpunkt.
Vi har gemensamma slutsatser.
Sedan finns det förvisso meningsskiljaktigheter i fråga om vad vi bör göra.
Vilka blir de följande stegen?
Min uppfattning, som återigen är personlig och bygger på mina erfarenheter under de senaste veckorna, är att det finns en vilja till närmande och enighet inom rådet, och vi bör utnyttja denna potential under de följande dagarna, för att se om vi kan komma fram till en gemensam hållning, även i fråga om de mest konkreta åtgärderna.
Det är självfallet inte Europeiska unionen som skall fatta det slutgiltiga beslutet om vad vi skall göra i Irak.
Det är säkerhetsrådet.
Jag vill också framhålla det som även Chris Patten mycket riktigt framhöll, om Europeiska unionens enighet.
Jag har en känsla av att de största medlemsstaterna ofta inte förstår att de i dagens internationella situation inte heller har den nödvändiga styrkan för att på egen hand påverka den internationella utvecklingen på ett avgörande sätt.
Vi kan spela en roll på den politiska scenen, om vi arbetar gemensamt, både stora och små och medelstora stater, och agerar med en stark, enig, europeisk röst.
Och så kommer jag till frågan om Europas närvaro.
Jag menar att krisen i Irak aktualiserar viktiga frågor om vad som kommer att hända efter krisen, oavsett när den tiden kommer.
Först och främst genom konventet om Europas framtid, en fördjupad diskussion om vårt försvar och vår utrikespolitik men också, menar jag, frågan om de europeiska organens styrka, deras prestige och demokratiska legitimitet, så att de kan tala med auktoritet och framföra ett enhälligt budskap, som verkligen stöds av alla unionens medborgare.
För det andra, vårt viktiga beslut om att utveckla våra möjligheter på försvarsområdet, de tekniska och industriella resurser vi förfogar över, men också den viktiga frågan om hur Europa på ett trovärdigt sätt kan framföra egna förslag till lösning av de stora frågorna, såsom frågorna om massförstörelsevapen, terrorism m.fl.
Under de senaste åren har vi visat vår förmåga inom utrikespolitiken, t.ex. på Balkan.
Vi har en enhetlig, sammanhållen och realistisk politik, som påverkar detta område.
Jag anser att vi bör dra lärdom av detta exempel för att se hur vi bör gå vidare med ytterligare åtgärder.
När det så gäller den europeiska rösten, vill jag avslutningsvis säga några ord om utvidgningen.
Det är viktigt att utvidgningen fortsätter, att den inte påverkas av världsläget, men också att vi drar nytta av de lärdomar vi har fått genom denna erfarenhet.
Först och främst, vi är en värdegemenskap som respekterar olika demokratiska åsikter - och de finns - och vi vill att dessa nya länder skall komma in i ett demokratiskt samfund.
Detta är, om ni så vill, innebörden i utvidgningen.
Det är att de skall integreras i en demokratisk värdegemenskap, men samtidigt är budskapet också till dem att demokratin innebär att vi har möjligheter att sammanjämka olika uppfattningar och utarbeta en gemensam strategi i väldigt många frågor.
En tredje punkt som jag skulle vilja nämna, en fråga som många av er har tagit upp, är frågan om krisen i våra relationer till Förenta staterna.
Jag håller med väldigt många talare, som säger att det innebär en felaktig förenkling att tala om? antiamerikanism eller en politik för amerikanerna?.
Det skulle vara ett stort misstag att strida om olika slagord och stereotyper: det nya och det gamla Europa, det onda Amerika, det goda Europa, eller det onda Europa, det svaga Europa och det starka Amerika.
Detta kommer att försvåra den verkliga dialog och den verkliga diskussion som vi måste föra.
(Applåder)
Och vi måste till slut föra en ordentlig diskussion om vad vi bör göra med vår värld, med de verkliga problemen.
Det framhöll både Patten och Pasqua och många andra.
Vilka är hoten i dag?
Hur skall vi hantera dessa frågor?
Hur skall vi hantera terrorismen?
Vi förstår det stora trauma som den 11 september har orsakat.
Men samtidigt, i Palestinafrågan, som också Patten nämnde, undrar man vilka terrorismens orsaker är.
Är det militära och polisiära bekämpandet av terrorismen det enda sättet att bli kvitt denna företeelse?
Eller kanske vi måste vinna förtroende hos medborgarna i de områden som präglas av våld och strider och som ofta är en grogrund för terrorism?
Och här kan Europa spela en viktig roll.
Som Patten sade, investerar vi i humanitär hjälp, i utvecklingsbistånd, vi öppnar våra marknader för olika områden över hela världen för att bidra till deras ekonomiska utveckling.
Och vi försöker lösa problem som fattigdom, miljö, jämställdhet, nationalistiska kriser, fundamentalism.
Det är dessa frågor vi måste diskutera med Förenta staterna för att se hur vi i praktiken skall utforma en ny politik i en ny tid för att lösa dessa problem.
Och här är det inte ett svagt Europa som talar.
Det är ett Europa som bygger på sina värden och sina erfarenheter.
Men här vill jag säga att ni, Europaparlamentet, kan spela en ytterst betydelsefull roll.
Det räcker inte med ett möte mellan ordförandelandets utrikesminister eller Solana eller Patten och Colin Powell eller den som för tillfället är Amerikas utrikesminister.
Vi måste förmå det amerikanska samhället att medverka aktivt och vi måste tala med det, och Europaparlamentet kan spela en viktig roll i denna dialog med det amerikanska samhället, i synnerhet med den amerikanska kongressen.
Jag har talat med parlamentets talman om dess egna initiativ, och jag tror att han helt stöder detta perspektiv.
För det fjärde, jag skulle vilja tala om arabvärlden.
Många av er har framhållit att denna kris inte får bli till en konflikt mellan kulturer eller religioner, och det finns verkligen en mycket stor risk för att denna kris skulle kunna leda till det.
Jag kan säga till er av egen erfarenhet och efter mina samtal med arabvärlden att Europas insatser, dess roll och dess ställningstagande, har bidragit till att stärka vårt samarbete med arabvärlden.
Och detta partnerskapsförhållande med dem är viktigt.
Vi har ett gemensamt ansvar för säkerheten i området, men också för många andra frågor, ekonomi, politiskt samarbete, och vi är angelägna om att få en lösning på Mellanösternkonflikten, vilket vi har sagt upprepade gånger.
Vi vill ha nya relationer mellan Europeiska unionen och Israel, där också vi kan bidra till säkerheten i området, men vi anser att det går att skapa ännu säkrare garantier för Israels säkerhet, kanske varaktigt, om Mellanösternfrågan kan lösas.
Vi vill att man skall skapa en trovärdig, organiserad, demokratisk palestinsk stat och att sedan hela området, i enlighet med Arabförbundets initiativ, skall samarbeta med Israel, erkänna det och bidra till även detta lands säkerhet.
Jag anser alltså att vårt ställningstagande är mycket viktigt, och jag tror att det uppskattas av araberna.
Men, som Brok sade, dialogen mellan kulturerna är den främsta prioriteten.
Arabförbundet har bett att vi skall inleda en dialog mellan kulturerna, och vi har accepterat detta förslag och redan börjat, och vid arabernas toppmöte framhöll jag också personligen att vi måste diskutera frågor som terrorism, säkerhet, mänskliga rättigheter, frågor om demokrati och medborgarnas delaktighet, kvinnornas roll i våra samhällen, men också UNDP: s rapport, som är mycket viktig i fråga om de reformer som måste genomföras i arabvärlden.
Och här vill jag framhålla att Cohn-Bendit talade om demokratin i arabvärlden.
Som jag tidigare framhållit, håller jag helt med om att demokratin, begreppet demokrati, inte är något som kan påtvingas.
Det framgår ju redan av ordet demokrati att det är någonting som kommer från demos, från folket, från medborgaren, underifrån.
Vi måste alltså utveckla de demokratiska institutionerna.
Och även här kan Europeiska unionen spela en ytterst betydelsefull roll för arabvärlden, i en dialog för att underlätta just dessa reformer, med respekt för arabvärlden och med respekt för de värden unionen omfattar.
Vi har redan beslutat inleda dialogen mellan kulturerna på politisk nivå, men också att den euro-arabiska dialogen skall omfatta företrädare för religionerna och andra intellektuella och att vi inom ramen för samarbetet mellan Europa och Medelhavsländerna skall inleda en diskussion om kvinnornas roll.
Jag skulle också vilja tacka Diamantopoulou, som genom sin egen rapport om kvinnornas roll kommer att lämna ett speciellt viktigt bidrag till detta möte mellan länderna i Europa och i Medelhavsområdet, där vi kommer att diskutera kvinnornas roll.
Avslutningsvis, också här spelar parlamentet en mycket viktig roll, i synnerhet Europaparlamentet, där vi vill organisera mötet mellan parlamenten inom ramen för samarbetet mellan Europa och Medelhavsländerna.
Innan jag slutar, skulle jag vilja säga några ord om ett ämne som har tagits upp.
Om Turkiet.
Både Watson och Cohn-Bendit har talat om huruvida Cypern blir det första offret men också om den demokratiska utvecklingen i Turkiet.
Krisen kan förvisso få många konsekvenser, och vi måste ta itu med dem, oavsett om det blir något krig eller inte.
Vår frågeställning är viktig när det gäller Turkiet, det är ett kandidatland och därför har vi som europeisk union ett speciellt ansvar för Turkiet, vi har ett ansvar därför att vi år 2004 kommer att fatta ett viktigt beslut om Turkiets väg mot Europa, ett beslut om landets kommande anslutning till unionen, och anslutningen innebär, som jag sade tidigare, att Turkiet ansluts till en värdegemenskap.
Och det skulle naturligtvis vara oerhört negativt, om krisen skulle leda till ett misslyckande för förändringarna, för reformerna i Turkiet.
Och jag tror faktiskt att parlamentet kan få en demokratisk potential i Turkiet, som vi måste respektera och dra nytta av.
Här kan Europaparlamentet åter spela en viktig roll.
Jag anser att vi alla bör fortsätta våra ansträngningar att åstadkomma demokratiska förändringar i Turkiet.
Och vi måste också förstå vissa allvarliga farhågor som Turkiet hyser i fråga om Irak, speciellt i fråga om Iraks integritet.
I annat fall, om Iraks integritet inte kan garanteras, aktualiseras den kurdiska frågan på ett farligt sätt.
Europeiska unionen kräver skydd för kurdernas demokratiska rättigheter och deras rättigheter som minoritet.
Kanske Irak senare kommer att bli en federation.
Men Europeiska unionen motsätter sig varje tanke på ändring av gränserna och hot mot Iraks territoriella integritet.
Detta anser jag är ett viktigt budskap, som vi måste betona.
(Applåder)
Turkiet har också betydande ekonomiska problem på grund av krisen, och ännu fler problem, om det blir krig, problem som vi från Europeiska unionens sida måste förstå.
Samtidigt krävs det en lösning av Cypernproblemet, för att Turkiet skall kunna bli medlem i Europeiska unionen.
Jag vill också å ordförandeskapets vägnar tacka för alla Kofi Annans ansträngningar för att lösa detta problem.
Ansträngningarna har emellertid inte upphört.
Det är inte något avslutat kapitel.
Och Cypernfrågan är naturligtvis inte något offer för Irakkrisen.
Jag tror att det fortfarande finns betydande möjligheter eller att det kommer att finnas allt fler möjligheter i samband med att Cypern ansluts till Europeiska unionen.
Vi vill ha med turkcyprioterna.
Vi vill ha dem med här i parlamentet.
Vi vill ha dem med i rådet och i de europeiska organen.
(Applåder)
Men det betyder att Cypernfrågan måste få en lösning.
Vi vill se den turkcypriotiska befolkningsgruppen tillsammans med oss.
Det betyder att vi vill att även Turkiet skall hjälpa till, för att turkcyprioterna inte skall förbli utanför denna vår stora familj, vår värdegemenskap.
Mina vänner, jag har talat längre än arbetsordningen tillåter mig.
Jag tackar talmannen och er för er tolerans men, som ni förstår, det är en ytterst viktig debatt.
Jag vill bara avsluta med några korta ord.
Vi upplever förvisso en kris men, som kineserna säger, krisen innebär inte bara ett hot utan också en möjlighet.
Möjligheten innebär framför allt att vi kan granska och ompröva vår verksamhet och våra institutioner, för att vår röst, som bör uttrycka enighet, skall höras bättre på den internationella scenen.
Men enigheten bör bygga på den demokratiska legitimiteten i alla de nya institutioner vi skapar och en lösning av problemet med det demokratiska underskottet, för våra medborgare vill ha denna eniga röst, och det har de själva visat genom sina demonstrationer på Europeiska unionens gator.
För det andra, det innebär en möjlighet att lägga en ny grund för våra förbindelser med arabvärlden, som jag sade, genom dialogen mellan kulturerna.
Det är en möjlighet till nya relationer mellan oss och Förenta staterna när det gäller säkerhetsfrågor, demokrati och internationell diplomati.
Och, som Beres men också många andra sagt om FN, det innebär en möjlighet att stärka denna organisation, för de ömsesidiga beroendeförhållandena i den internationella utvecklingen på teknikens, ekonomins, politikens och miljöns område, som leder till ömsesidigt beroende mellan olika intressen, aktualiserar frågan om en världsregering.
Och den grundläggande frågan blir då utifrån vilka principer och värden vi skall utforma denna världsregering, för att vi skall få en fungerande värld, där det visserligen finns många problem men där problemen kan lösas på fredlig väg, med rättsmedvetande och med respekt för den mänskliga värdigheten och för vår miljö.
Europa är ett föredöme i fråga om samarbete mellan många olika parter.
Ett slags pionjärroll i världen.
Och vår möjlighet att tjäna som exempel är av avgörande betydelse.
Vi lär ut rättens styrka och inte den starkes rätt.
Denna moraliska auktoritet måste vi slå vakt om, om vi vill leva i en värld där trygghet och frihet råder.
Vänner, kära kolleger, mina damer och herrar, som ordförandeskap kommer vi att göra alla tänkbara ansträngningar för att leva upp till kraven från Europeiska unionens medborgare, från Europaparlamentet och från medlemsstaterna.
Och samtidigt, oavsett krisens utgång, skulle jag vilja uppmana er till samarbete, för att Europa skall dra lärdom av situationen, så att det efter krisen blir starkare och så att våra gemensamma värden kan höras på den internationella scenen men också vara en maning till oss att stärka demokratin och säkerheten på vår egen kontinent.
(Applåder)
